Tjugofem år sedan

I natt är det 25 år sedan Palme mördades. Jag kommer inte ihåg det som om det vore igår, men visst ligger det färskt i minnet. Det var en helgdag och jag och mina föräldrar väcktes av min syster som hört på radion att Olof Palme mördats. Min första tanke var att det nog var första april och att det var ett ganska så kasst aprilskämt. När jag vaknat ordentligt kom jag ihåg att det var mars och sedan hörde jag min mamma snyfta inifrån deras sovrum. Då förstod jag att det var på riktigt. Min första upplevelse av att världen var en otrygg plats. Atombomber hade varit något diffust hot i min barndom. De var man naturligtvis rädda för, men man visste ändå inte riktigt hur en sådan skulle kunna dimpa ner i Sverige. Ett mord på Sveriges statsminister på öppen gata i Stockholm. Ofattbart. Lika ofattbart som den där atombomben. Ändå hade det hänt. Allt kunde hända.

Jag minns också hur upprörd jag blev över att Lisbeths vittnesmål dömdes bort. Hon som sett in i mördarens ansikte. Om inte hennes ord vägde tungt i utredningen, hur skulle då någons vittnesmål någonsin kunna väga såpass tungt att man fick fast mördare? Det var något med ett par vita skor och att hon uttalat något i stil med "det ser man ju vem som är alkoholist". Ajabaja, inte diskriminera någon! Att hon faktiskt kan ha tänkt, när hon stod där på Sveavägen med sin döende man och tittade mördaren i ansiktet, att han verkade vara alkoholist och det var detta hon sedan försökte få ur sig, det ska inte tas i beaktande. För hon hade trots allt begått den största synd man kan begå i Sverige: Diskriminering.

Jag är med Lisbeth. Sedan kan alla deckarälskande utredare få ha sina egna teorier. Det är stora summor pengar som lagts på att bevisa att Lisbeth har fel. Men såhär 25 år senare är hon fortfarande säker på sin sak. 79 år och still going strong. I testet om vem man tror mördade Lisbeth Palmes man, är det drygt 30% som tror Christer Pettersson. Jag hoppas att hon känner stöd från oss, så att hon inte tror att hela Sverige vänt henne ryggen. För att ha den bördan ovanpå sorgen över sin mördade äkta man och en mördare på fri fot, det känns bara för tungt.