Nu börjar sådana där härliga dagar då man kan äta lunch ute och toppa det hela med en Mimosa. Efter en dag av studsmatteihopsättandeochhoppande, så passade det dock bättre att ta en till middagen. Fungerar det också. Förmodligen kan man dricka Mimosa precis när som helst om man frågar mig.
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Jag dissar och hissar
Usch, vilken tråkig surkärring jag är som hittar något att klaga på vad gäller bröllopet. Eller: Bröllopet. Det duger inte att starta det ordet med en gemen. Nåväl.
Jag dissar: Brudens håruppsättning. Jag har svårt för slöja, lång klänning och utsläppt hår. Särskilt som hon alltid har utsläppt hår. Tråkigt. Man vill ha något särskilt att titta på en särskild dag. Jag dissar också att mottagningen inte var officiell. Jag är inte rojalist i själ och hjärta, men ska det va' så ska det va'. Här vill jag särskilt tacka Victoria och Daniel som var så tillmötesgående med det svenska folket. (Javisst, de läser säkert min blogg, så ett tack här når fram.)
Däremot hissar jag, big time, William som inte knuffade ut sin brud från mattan efter ceremonien. Varje gång jag ser bilder på Diana och Charles så blir jag irriterad på gubb$@#§ att han skulle gå mitt på röda mattan och halva Dianas släp hamnade utanför. William såg till att Catherine (ja, vi får öva att säga så nu) fick gå i mitten. Gott så.
Sedan hissar jag Catherines (oj, vad vårt jag har att skriva så...) mörka ringar under ögonen. Såsom varande mörk ringbärare själv, blir jag alltid glad över att se att jag inte är ensam.
Ja, just det ja, jag hissar också designen på klänningen. In particular från sidan. Snyggt!
Jag dissar: Brudens håruppsättning. Jag har svårt för slöja, lång klänning och utsläppt hår. Särskilt som hon alltid har utsläppt hår. Tråkigt. Man vill ha något särskilt att titta på en särskild dag. Jag dissar också att mottagningen inte var officiell. Jag är inte rojalist i själ och hjärta, men ska det va' så ska det va'. Här vill jag särskilt tacka Victoria och Daniel som var så tillmötesgående med det svenska folket. (Javisst, de läser säkert min blogg, så ett tack här når fram.)
Däremot hissar jag, big time, William som inte knuffade ut sin brud från mattan efter ceremonien. Varje gång jag ser bilder på Diana och Charles så blir jag irriterad på gubb$@#§ att han skulle gå mitt på röda mattan och halva Dianas släp hamnade utanför. William såg till att Catherine (ja, vi får öva att säga så nu) fick gå i mitten. Gott så.
Sedan hissar jag Catherines (oj, vad vårt jag har att skriva så...) mörka ringar under ögonen. Såsom varande mörk ringbärare själv, blir jag alltid glad över att se att jag inte är ensam.
Ja, just det ja, jag hissar också designen på klänningen. In particular från sidan. Snyggt!
Jag har fått pris
Och inte vilket pris som helst, utan ett "stark kvinna"-pris. Sådant tycker jag om. Så många fantastiskt starka personer det finns som överväldigar en varje dag! Just idag tänker jag inte främst på en annan bloggare, utan på en av mina grannar som har det oerhört tufft men som alltid har ett leende till övers och som bara fortsätter klara av och klara av, trots att hon egentligen skulle behöva få ömhet och bli helt bortskämd i minst ett år för att komma ikapp livet igen.
Så ska jag skicka iväg denna till fler bloggare som jag också upplever som starka kvinnor och skribenter. Det får bli hela min blogglista det! Jag har ännu inte hittat ett enkelt sätt att länka till så många samtidigt, så jag hoppas ni läser detta och känner att det är just er jag skickar vidare den till!
Så ska jag skicka iväg denna till fler bloggare som jag också upplever som starka kvinnor och skribenter. Det får bli hela min blogglista det! Jag har ännu inte hittat ett enkelt sätt att länka till så många samtidigt, så jag hoppas ni läser detta och känner att det är just er jag skickar vidare den till!
Bröstvårtor
Jag som inte skulle se på bröllopet var ändå tvungen att se när bruden skulle kliva ur bilen och in i kyrkan. Vad skulle hon ha på sig? Spänningen, spänningen! Jag blev besviken. Här kommer Englands framtida drottning i något som ser ut som vilken bröllopsklänning som helst. Sedan blir jag nöjd. Hon har på sig något som vem som helst skulle kunna på ha på sig. Sådär håller jag på. Fram och tillbaka. Besviken, nöjd. Men så kan jag inte låta bli att notera att det måste vara kallt i London idag. Och bruden har ingen vadderad behå på sig. Hur kommer det här rapporteras? Kommer det bli ramaskri i det puritanska *host* England? Eller kommer man se genom fingrarna med det hela? Själv är jag rysligt trött på att bröstvårtor ska vara så laddat. Är det kallt så hårdnar de. Helt naturligt. Men: Är det ok för Englands blivande drottning att vara naturlig? Jag väntar med spänning på vad världen kommer att säga.
Och här kan ni se en bild på vad jag talar om. Newyorkmamman har fotograferat den nedkylda Kate, sorry, Catherine, på TV:n med sin mobil.
Och här kan ni se en bild på vad jag talar om. Newyorkmamman har fotograferat den nedkylda Kate, sorry, Catherine, på TV:n med sin mobil.
torsdag 28 april 2011
Jag skippar bröllopet
Här sitter jag och basunerar ut för sambon att jag minsann inte tänker göra något annat än titta på TV på söndag mellan kl 11 och 13. För då ska Kate och William gifta sig. Lite försiktigt frågar han om inte bröllopet är imorgon? Nähäädå, svarar jag. Men där har jag tydligen fel. Jag trodde att jag var uppdaterad, jag som åkte till Stockholm för kronsessans bröllop för ett knappt år sedan och allt ... Men nej, jag lurade mig själv. För bröllopet är imorgon, precis som sambon sa, och jag har ett möte mitt i, så det blir inget TV-tittande för mig. Jag förvånade mig själv genom att inte bli besviken när jag upptäckte detta. Tydligen är jag tämligen ointresserad av William "The most eligible bachelor in the world" jomen, det låter flott, men inte har de frågat varje kvinna i världen. Åtminstone inte de över 40. *Hjälp, är jag 40? Jag går omkring och tror att jag är 29.*
(Får man vara fräck och föreslå att prins William klipper håret på sidorna så att det matchar håret på toppen av skallen?)
(Får man vara fräck och föreslå att prins William klipper håret på sidorna så att det matchar håret på toppen av skallen?)
Bortsprungen hund och bloggkommentarer
Här har varit high life i några timmar. En vacker Springer Spaniel kille sprang in i vår trädgård och ingen matte eller husse sprang efter. Vi kände igen honom från förra året då han också sprang in i vår trädgård alldeles ensam. Den gången hade vi honom i fem timmar innan djurambulansen kom och hämtade upp. Den här gången ringde vi naturligtvis också till Polisen och djurambulansen. I två timmar har vi suttit ute på trappan med områdets alla ungar och väntat på ambulansen. Spännande värre. Men den här gången kom det en husse lubbandes. Lite besvikna på att de inte fick se djurambulansen var allt barnen, men glada över att få reda på hundens namn. Det hade gissats vilt på olika namn. Hugo, kom de fram till att han förmodligen hette. Men det gjorde han inte. Han hette Anton. Close enough tycker jag. ;) Det lustiga var att det var exakt ett år sedan förra gången detta hände med samma hund. Vad är det med vår trädgård som lockar just nu?
Så till kommentarerna. Jag kan inte kommentera på andras bloggar längre. De som, liksom jag, har en extra ruta som poppar upp när man vill kommentera. Vad pågår? Jag kan inte ens kommentera som anonym.
Så till kommentarerna. Jag kan inte kommentera på andras bloggar längre. De som, liksom jag, har en extra ruta som poppar upp när man vill kommentera. Vad pågår? Jag kan inte ens kommentera som anonym.
onsdag 27 april 2011
Naiv
Jag måste erkänna för mig själv att jag var naiv som trodde att jag skulle hinna klart med min andra roman till slutet av mars. Nu är det slutet av april och jag inser att jag kanske kommit två tredjedelar. Om jag kämpar på med mina 10.000 tecken per dag, så kanske kanske jag har ett färdigt råmanus i slutet av maj. Jag råddar om och stryker samtidigt. Inser att logiken inte håller, ändrar den. Måste då ändra placeringen på flera stycken. Unt so weiter. (Nä, jag kan inte tyska så bra, kanske ska det stavas unD?) Från början hade jag fyra kvinnor och en man i manuskriptet. Även om jag har hela scenariot klart för mig, så inser man under skrivandet att flera saker inte fungerar trots allt. Fyra kvinnor var en för många. Så, bort med en. Men, allt som hände henne behövde ändå vara med i berättelsen. Då var jag tvungen att portionera ut hennes händelser på de andra kvinnorna. Allt sådant där tar ju mer tid än man från början hade trott. Jag är dessutom en något taktil person, så jag vill kunna se allt rent fysiskt framför mig. På papper. Jag vill klippa och klistra på riktigt, inte i en dator. Jag vill ta med händerna på papper, klippa med sax, en riktig sax, inte en symbol på datorn. Klistra med riktigt klister. Inte en ikon på datorn. Inga kortkommandon. Det är bara att inse: Jag är både naiv och gammaldags.
tisdag 26 april 2011
Veckans kvinnliga blogg
Ja, det är tydligen jag det! Tack Mångmamma för utmärkelsen och uppmärksamheten! Man hör så mycket om gnäll på bloggar och mellan bloggare. Jag har inte funnits i bloggosfären särskilt länge, men tycker snarare att den är fullt av kompetenta kvinnor som stöttar och uppmuntrar varandra. Underbart!
Förfärlige Fredrik
Här sitter jag och försöker skriva 10.000 tecken. Det går inget vidare. Jag är inte en diciplinerad författare på så sätt att jag skriver från början till slut. Jag skriver lite här och lite där. Särskilt som manuskriptet handlar om fyra olika personer och deras inblandning i varandras liv. Då måste jag skriva om en och samma händelse fast ur flera personers perspektiv. Då är det bäst om man hoppar mellan avsnitten så att man får det autentiskt. Men nu har texten vuxit till lite för stora proportioner. Nu måste jag bringa reda i min egen oreda. Måste faktiskt skriva från a till ö, annars kommer jag tappa bort mig. Så jag har bestämt att nu måste jag styra upp den där förfärlige Fredrik som är huvudkaraktären. Hur blev han som han blev? Finns det några förmildrande omständigheter? Så jag har läst igenom alla hans avsnitt och fnissar förtjust för mig själv. He he, han ska få lida, den där förfärlige Fredrik. I långt många fler tecken än tiotusen.
Uppdatering: Ha! Jag har klarat målet för dagen. Vem hade trott det för en timme sedan? Kanske börjar jag få lite disciplin trots allt.
Uppdatering: Ha! Jag har klarat målet för dagen. Vem hade trott det för en timme sedan? Kanske börjar jag få lite disciplin trots allt.
Skylla sig själv
Idag rapporterar G-P om en kvinna som fått sin identitet kapad på Internet. Kvinnan har bloggat om sitt liv, sina tankar och sin familj. Med inläggen har hon publicerat bilder. Dessa har sedan en annan kvinna laddat ner och öppnat ett Facebook konto där dessa använts som hennes egna. Kvinnan med bloggen känner sig naturligtvis kränkt. Så har då G-P ringt upp en psykologiprofessor som ska uttala sig om vad som kan ligga bakom en sådan här kapning. I en kort mening berättar han vad detta kan vara. Sedan går han vidare till att säga att kvinnan med bloggen egentligen får skylla sig själv som har lagt ut så mycket personlig information i sin blogg. Ursäkta? Nej, herr professor, det är aldrig offrets fel. Det är alltid förövarens fel. Media kan ibland förvränga intervjuobjektens ord och jag hoppas att så är fallet här. En psykologiprofessor som menar att offret får skylla sig själv? Vad är detta för mentalitet och vad sprider detta för signaler till förövarna? Jo, att dessa går fria och att det inte är deras fel att ett brott begåtts, för folk får skylla sig själva. Alltid skylla sig själva. Brott lönar sig. Det vet jag av egen erfarenhet som brottsoffer. Och inte tänker jag skylla mig själv ett endaste dugg för att jag blivit utsatt för brott!
måndag 25 april 2011
En favoritförfattarinna
Ja, jag skriver författarinna, innan ordet försvinner helt vill jag ha använt det där det låter sig göras. Nåväl, läser "Sacred hearts" av Sarah Dunant. Hennes bok "Venus födelse", eller på engelska som jag läste den på "The birth of Venus" är en av de bästa böcker jag har läst. Sarah Dunants språk är så vackert, utan att för den skull vara pretentiöst, att man kan läsa hennes böcker med god behållning utan att ens veta vad de handlar om. Fast det förstås, om man förstår historierna så är det klart mycket bättre. Jag som inte är så mycket för utfyllnad, känner att i dessa böcker fungerar utfyllnaden som en alldeles egen historia. Jag ska försöka lära av detta. Bra utfyllnad, utmärkt tillochmed, är inte lätt att hitta. Ändå envisas alla med att säga att en bra bok behöver detta. Det tror jag inte alls är nödvändigt.
söndag 24 april 2011
Ofattbar grymhet
Mitt avslutande arbete på juristlinjen handlade om djuren som objekt i svensk lagstiftning. Jag läste en ansenlig mängd rättsfall om ofattbart grymma handlingar mot djur. När jag läste till förskollärare (ja, jag gillar att plugga tydligen ...) så läste vi om Mary Bell, den lilla flickan som var mördare. Gemensamt för de rättsfall som jag läste, och i bakhuvudet hade jag även Mary Bell, var att förövarna tidigt visat grymhet mot djur. Alla mördare är naturligtvis inte grymma mot djur, och långt ifrån alla djurplågare kommer förgripa sig på människor, men det finns en klar koppling. Empatistörningar bland annat.
Så läser jag i nyheterna om en elvaårig kille som blivit utsatt för ett grymt mordförsök. Jag mår illa. Först tänker jag att "tyvärr finns det alltför många som inte förstår vidden av sitt handlande. Så många som inte förstår att utgången kan bli döden." Sedan läser jag igen, när tidningarna fått mer information. Förövarna har inte bara vetat hur en strypsnara knyts, utan har även hållit för ögonen på killen samt satt en gren bakom huvudet på honom så att snaran drogs åt. Det är där illamåendet tar över hela min kropp. Här ska gränsen för oförstånd vara nådd för länge sedan. Dessa förövare har planerat, i samförstånd genomfört och på det grymmaste sätt nära nog tagit död på ett barn. Det finns inga förmildrande omständigheter här.
Och än en gång undrar jag: Vad kan vi göra för att förhindra att dessa människor utvecklar dessa grymma egenskaper? Hur ska vi kunna skydda alla barn? Vad för straff kan förhindra att detta sker igen?
Inte i ett enda av de rättsfall jag har gått igenom var förövaren flicka/kvinna/tant. Av någon anledning tror jag inte heller att förövarna i fallet ovan är det. Jag behöver en vettig förklaring till detta för jag börjar känna mig alldeles uppgiven.
Så läser jag i nyheterna om en elvaårig kille som blivit utsatt för ett grymt mordförsök. Jag mår illa. Först tänker jag att "tyvärr finns det alltför många som inte förstår vidden av sitt handlande. Så många som inte förstår att utgången kan bli döden." Sedan läser jag igen, när tidningarna fått mer information. Förövarna har inte bara vetat hur en strypsnara knyts, utan har även hållit för ögonen på killen samt satt en gren bakom huvudet på honom så att snaran drogs åt. Det är där illamåendet tar över hela min kropp. Här ska gränsen för oförstånd vara nådd för länge sedan. Dessa förövare har planerat, i samförstånd genomfört och på det grymmaste sätt nära nog tagit död på ett barn. Det finns inga förmildrande omständigheter här.
Och än en gång undrar jag: Vad kan vi göra för att förhindra att dessa människor utvecklar dessa grymma egenskaper? Hur ska vi kunna skydda alla barn? Vad för straff kan förhindra att detta sker igen?
Inte i ett enda av de rättsfall jag har gått igenom var förövaren flicka/kvinna/tant. Av någon anledning tror jag inte heller att förövarna i fallet ovan är det. Jag behöver en vettig förklaring till detta för jag börjar känna mig alldeles uppgiven.
lördag 23 april 2011
Solnedgång
Nä, om man skulle ta en sväng till grannen och titta på solnedgången över Göteborgs södra skärgård. Med ett glas vin. Eller två.
Tårta
Såhär kan en glutenfri födelsedagstårta se ut. Om man inte är konditor. Choklad och hallontårta. Men den väntar vi med tills efter laxen, som trots allt är ätbar, salladen och soppan.
fredag 22 april 2011
Mord
Jag sitter och tittar på Babel. Ikväll pratar de deckare och mord. Hur det har gått från Edgar Allan Poes roman från 1841 där någon fick halsen avskuren. Sedan går det från lustmord och Agatha Christie, Maria Lang och ganska rena mord, alltså inget mord som skvätter blod och hjärnsubstans. Men dagens mord i böcker? När panelen, som består av Leif GW Persson, Christina (något son-namn, kommer just nu inte ihåg) och Åsa Nilsonne, pratar om morden i sina böcker, så blir det en smula makabert. Mer än en smula faktiskt. Vad är det som lockar svenskarna att läsa om dessa bestialiska gärningar? Jag mår faktiskt illa när jag lyssnar på samtalen. Mordvapen visas upp och författarna får svara på frågan varför de valde just detta mordvapen. Riktigt sorgligt blir det när Leif GW P pratar om att kvävning är ett vanligt förekommande sätt att ta död på barn på. För då slipper förövaren se barnet i ansiktet. Barnet kan inte försvara sig. Så kuddar och filtar är vanliga metoder att ta livet av barn på. Visst, han kan ju detta som utredare inom polisen, men de pratar utifrån böckerna. Åsa N tar i alla fall något sorts ansvar när hon låter sina mördare ta livet av sina offer genom trubbigt våld mot huvudet. Hon sitter tydligen inne med en massa information om hur man kan ta livet av någon utan att bli upptäckt, men vill inte skriva om det för att någon då skulle kunna få en idé av detta. Något mord vill hon inte ha på sitt samvete. I verkliga livet alltså.
Vitsippsbacken
Den tar sig, vitsippsbacken på framsidan. De kan breda ut sig lite mer nu, utan de läskiga prakthallonen.
Jag har förstört laxen
Hjälp! Min gravlax är äcklig och nu finns det inte tid att köpa ni och göra om. Vad ska jag nu bjuda på imorgon? Jag har en känsla av att det blir en sådan där middag då allt blir förstört. Jag har nämligen lyckats frysa jästen också. Som jag skulle baka snyggt glutenfritt bröd av. Såsen till gravlaxen är dock god. Kanske kan jag bjuda på sallad och sås?
Ska vi lida?
Långfredagen. Då led Jesus, ska vi lida idag då? Jag är sorgligt ouppdaterad på vad man bör göra dessa dagar. För mig handlar påsken om mat och påskris. Inte så mycket om påskägg numera. Förr, då när man var barn, så var inte godis lika vanligt förekommande i hemmen som det är idag. Då var det en fröjd att få snusa in alla goda dofter från sitt ägg. Idag är det mer att jaha, socker igen. Men i det här huset, eftersom jag fyller år imorgon, så ska vi städa och därför även lida. För idag vill man bara ligga ner i en hängmatta och lyssna på fåglarna.
torsdag 21 april 2011
Nya ord
Det här med att lära sig nya ord. Som två-åring lär man sig i genomsnitt 60 ord per dag. P e r d a g ! ! Jag är glad om jag överhuvudtaget lär mig något nytt. Idag har jag lagt till ett ord i min vokabulär: Anafor. Jag vet inte varför jag inte snappat upp detta förr, för det är något jag använder mig av rätt så frekvent i mitt skrivande.
Från Wikipedia: Anafor (från grekiskans anaphérō, "jag upprepar") är ett retoriskt grepp där talaren upprepar ett eller flera ord i början av flera meningar eller satser.
Från Wikipedia: Anafor (från grekiskans anaphérō, "jag upprepar") är ett retoriskt grepp där talaren upprepar ett eller flera ord i början av flera meningar eller satser.
onsdag 20 april 2011
Grava lax
Ja, här gravas det lax minsann. I år kör jag på en saffransvariant som jag inte prövat förut. Till denna aktivitet tar jag ett glas påskmust. Kan det bli mer julstämning i ett hus? Kanske ska jag baka lite pepparkakor också ...
Nu har jag fixat bildbevis. Men vad gör laxen i vasken? Joserru, den är fortfarande en liten bit frusen, så den vecklar inte ut sig. Om en pyttestund gör den det dock, men eftersom fisk är det godaste ligisterna vet, så måste jag skydda godbiten med ett galler på en plats de kanske inte kan nå. Det är helt otroligt vad långa de kan bli om något luktar gott.
Nu har jag fixat bildbevis. Men vad gör laxen i vasken? Joserru, den är fortfarande en liten bit frusen, så den vecklar inte ut sig. Om en pyttestund gör den det dock, men eftersom fisk är det godaste ligisterna vet, så måste jag skydda godbiten med ett galler på en plats de kanske inte kan nå. Det är helt otroligt vad långa de kan bli om något luktar gott.
tisdag 19 april 2011
Den Besatta har läst
Åh, vad kul! Jag säger det ingen: Åh, vad kul! Även om det är läskigt att läsa vad andra tycker om min bok, så är det ändå kul. Och varje gång slås jag av att jag faktiskt -herregud vad stort- har gett ut en bok! Har skrivit en hel bok själv. Och är på god väg att skriva fler. Och det var roligt att höra att dina fördomar kom på skam Kiki!
A pleasure to work with
Jag letar efter betyg och andra viktiga papper. Sådana där som man buntar ihop och lägger på ett bra ställe, så att man alltid kommer hitta dem igen. När man flyttar så tänker man extra mycket på det där. Att man ska lägga saker och ting på ett toppenställe redan från början. Och sedan så händer det som inte får hända. Man glömmer av var toppenstället är. Lite hysterisk har jag nu vänt på alla papper i huset. Även inne på vinden. Men där vågade jag inte gå allra längst in. Nej, det var inte ett spöke som skrämde mig, det var en massa humlor. Jag vet inte vad de gjorde, men ilskna var de. Ett papper hittade jag. Ett. Visserligen ett trevligt sådant. Från min tid på Manhattan på redaktionen för en tidning för män. Nej inte en sådan tidning. En om träning. Efter avslutad tjänst där fick jag ett fint betyg. Jag var tydligen extremely organized and efficient. Jag var också creative, self motivated and a pleasure to work with. Bland andra fina saker. Sådana där betyg har jag fått fler av. Men var är de? Det hjälper ju inte att jag sitter här och är trevlig att ha att göra med. Det måste vara dokumenterat. Det är det. Men var? VAR??
Inte en dag för tidigt
Liseberg inför rökrutor. Jättebra tycker jag. Man kommer inte jaga folk med blåslampor sägs det i artikeln, men man får som besökare gärna påpeka för folk som röker att det finns rökrutor. Här blir jag tveksam. Det ska vara ett nöje att gå till en nöjespark. Att gå ut med denna vädjan, som jag ändå kan tycka att det är, då riskerar man istället att gästerna på Liseberg går omkring med en lätt irritation över de som inte röker i rökrutorna. Jag tror att ett trevligare sätt hade varit att införa ett totalförbud mot rökning. Det låter inte särskilt trevligt, men jag tror att det skulle ge upphov till mindre irritation. Människan vill ofta ha fasta ramar för vad som är tillåtet och inte. Då förhåller vi oss till det och de flesta förhåller sig bra. Men, jag ska gå runt och sniffa och reflektera över folks vanor och ovanor, och återkomma när jag vet mer. Man bor ju tillräckligt nära Liseberg för att faktiskt kunna utföra djupgående studier av rökförbudet, och jag vet åtminstone en sjuårig pojke som gärna följer med på studiebesöken.
Jag gästbloggar
På skrivarkursen jag gick på för några veckor sedan, var en av deltagarna en Pockethexa. Hon driver bloggen "Pockethexorna" med bl.a. recensioner av pocketböcker. När jag fick frågan om jag ville gästblogga där, så svarade jag genast JA. Sådant skulle man väl aldrig kunna säga nej till? Läs mitt inlägg HÄR. Det är ganska så långt, men det avslutas med en riktigt bra New York-guide.
måndag 18 april 2011
Våren fortskrider
Min lilla vitsippeglänta breder ut sig! Minsann om jag inte har hittat vitsippor mitt i gräsmattan också. För att inte tala om alla scillor. Wow, de lyser så blått att det nästan är svårt att titta rakt på dem. Vår vår vår!!
Att bygga ett varumärke
Nyss hemkommen från ett bra lunchmöte med ett marknadsföringsproffs. Ja, det är inte hans officiella titel, men det är vad han är. Så vi pratade om hur man kan bygga sitt varumärke. Han pekade ut mina styrkor och mina svagheter. Det märkliga är att han pekade på samma saker som andra pekat på och som jag för mitt liv inte kan förstå. Jag accepterar dock att de måste ha rätt. Det andra ser och hör är ju min utsida och det ljud som alstras av mina stämband och lämnar min kropp via munnen. Det jag själv ser inifrån och tror att jag släpper ur mig verbalt, det är helt andra grejer. Hur blev det så?
Vänner från förr
Jag blev så lycklig när jag öppnade min mail i morse. Min granne från åren i USA hade skickat en vänförfrågan via FB. Jag har letat efter henne men inte hittat. Inte konstigt, hon hade ett fiktivt namn och hade inte varit medlem så länge. Min ljuvliga cello-spelande väninna! Hon är med i min roman. En gång blev hon ledsen då hon hörde mig kalla henne "min granne" framför någon annan. I USA säger man vän om man är vän, säger man "granne" så är det att visa distans från denna. I Sverige säger vi ju gärna "det här är min granne" med ett leende, så förstår alla att man även är vänner. Vi redde naturligtvis ut det hela och efter det fick hon vara min"BNF- best neighbor forever" istället för BFF. Jag har fått frågan från flera personer om väninnan i boken finns kvar i mitt liv och jag har varit tvungen att säga nej. Det var något av det allra svåraste med att flytta, att förlora henne. Men i denna fantastiska virtuella värld så möts vi nu igen! Jag höll på att svara "My Love" till henne, men med tanke på att vi inte har hörts på några år, så valde jag att bara skriva "Ooohhh!!!!!"
söndag 17 april 2011
Would you have a drink with you?
Nä, nu har jag snöat in på frågeställningen ovan. Skulle jag vilja ta en drink med mig själv? Jag är inte tjejen/kvinnan som frågar mig sådant där. Jag tänker i varje situation hur jag känner och vill agera. Men det är ju utifrån mig själv. Eller inifrån mig. Ja, ni fattar. Men den där reklamen har fastnat. Vem skulle jag egentligen vilja ta en drink med? Om jag bara hade en enda att välja på? Vad skulle i så fall den drinken gå ut på? Är det för att man vill ha ett intressant samtal? Vill jag i så fall ta en drink med mig själv? Är jag intressant nog? Shit, den här frågan är nästan lika stor som "var tar universum slut?"
Grillpremiär
Nu är jag så hungrig att det snarare kommer bli rökt och eldat kött istället för grillat på långsamt glödande kol.
För övrigt skrämmer sonens och hans kusins fascination för eld mig. Tycker att de kan bygga kojor istället för att gå näranära elden och ha brandfarliga kläder på sig.
Tryggare då med stängd kupa och rökt kött.
För övrigt skrämmer sonens och hans kusins fascination för eld mig. Tycker att de kan bygga kojor istället för att gå näranära elden och ha brandfarliga kläder på sig.
Tryggare då med stängd kupa och rökt kött.
Kalas
Nej, nu sticker vi iväg på bowling-kalas! Sonen har övat på sin Wii och hävdar med bestämdhet att kontrollerna är lika tunga som bowlingkloten. Så det här ska nog gå bra, så många strikes som han fick till. :)
lördag 16 april 2011
Här fläskar vi på
Inget stilrent så långt ögat kan nå. Kitsch är ledorden i detta hushåll. Man blir ju så glad av det ju. Och glada vill vi vara och göra andra människor!
En TILL fin recension!
Åh, jag känner mig nästan avundsjuk på mig själv. Jag har skrivit en bok. Bara det är värt en sjutusan till klapp på axeln. Jag får fina recensioner för den. My God, underbart! Jag får veta att jag berört andra. Oerhört stort!! Och till råga på allt förunderligt härligt, så har jag idag ett så himla bra liv! *stryker bort en liten glädjetår*
Ett bra liv
Just nu känner jag hur det sveper över mig. Insikten om hur bra jag har det. Jag menar precis just nu. Huset är städat by moi, sambo samt hundar på landet, och sonen pular i trädgården med grannen. Sonen och grannbarnen går bara över en låg stenmur, så är de hos varandra. Både vi och grannen har spännande utomhusmiljö så det blir mycket utelek. Att de dessutom tycker så bra om varandra, och det där med att inte ens behöva gå över en väg, åååhh, vad det gläder det här modershjärtat! Särskilt som jag inte kan låta bli att jämföra med det liv som hade blivit om jag inte lyckats med det jag lyckades med, oh dear Lord, den sorgliga tanken är så svindlande att den inte ens går att tänka fullt ut. Så nu tänker jag istället på hur himla glad jag är just nu. GLAD!!
fredag 15 april 2011
Mitt violetta hjärta
Jag är blå. Det är ingen idé att hymla om det. Däremot är jag inte det av fast övertygelse eller utan reflektion. Jag är det genom uteslutingsmetoden. Det jag inte tycker om i politiken lägger jag på minussidan och det jag tycker om på plus. Det parti som sedan får mest plus, ja, det är där jag lägger min röst. Men marinblå, nej, det är jag inte. Extremt grönblå, det är jag däremot. Om man med röd menar att man värnar mer om människors lika värden, ja, då blir jag helt plötsligt extremt gredelin.
Som idag. Min underbara cykelbana. Den går längs med havet. Den går över folks trädgårdar. Här ligger bl.a. det som för något år sedan såldes som Göteborgs dyraste privatbostad. 25 miljoner har jag för mig att det gick för. Det är deras brygga som skymtar i förgrunden. De har förstått det här med att köper man en fastighet där det går en allmän cykelbana mitt igenom, ja, då får man tåla att folk cyklar där också. Man får tåla att folk använder ens brygga och ens strandsnutt. Men ser ni längre bort på stranden? Där har tomtägaren satt upp ett högt plank. Tusan heller om minsta lilla medborgare får komma här och parasitera på vår strandsnutt! Ser det ut som om de vill säga. Det står nog inte långt på förrän det läggs ut rullad taggtråd ovanpå staketet. Och stora skyltar med "Keep out!" på. Jag förstår faktiskt inte. Om du har råd att lägga 20-30 miljoner på ett hus och vill ha avskildhet, varför då välja denna fastighet? Jag tänker på allemansrätten och strandskyddet. Kustlinjen ska ju vara obruten. Om huset hade legat avsides med naturlig klippgräns, eller liknande, då hade jag inte reagerat så kraftigt. Men att skärma av med ett plank mitt på stranden? Nej, det kan jag inte tycka är ok. Snart blir det som i USA där det ligger privata country clubs som ett pärlband längs med kusterna. Där medborgarna, de där fattiga som inte har råd med ett strandhus eller inte får bli medlem i countryklubben, är förpassade till de sämre stränderna längre bort.
Nej, jag blir alldeles violett och vill skrika solidaritet! på barrikaderna. Eller i alla fall från grannens brygga.
Som idag. Min underbara cykelbana. Den går längs med havet. Den går över folks trädgårdar. Här ligger bl.a. det som för något år sedan såldes som Göteborgs dyraste privatbostad. 25 miljoner har jag för mig att det gick för. Det är deras brygga som skymtar i förgrunden. De har förstått det här med att köper man en fastighet där det går en allmän cykelbana mitt igenom, ja, då får man tåla att folk cyklar där också. Man får tåla att folk använder ens brygga och ens strandsnutt. Men ser ni längre bort på stranden? Där har tomtägaren satt upp ett högt plank. Tusan heller om minsta lilla medborgare får komma här och parasitera på vår strandsnutt! Ser det ut som om de vill säga. Det står nog inte långt på förrän det läggs ut rullad taggtråd ovanpå staketet. Och stora skyltar med "Keep out!" på. Jag förstår faktiskt inte. Om du har råd att lägga 20-30 miljoner på ett hus och vill ha avskildhet, varför då välja denna fastighet? Jag tänker på allemansrätten och strandskyddet. Kustlinjen ska ju vara obruten. Om huset hade legat avsides med naturlig klippgräns, eller liknande, då hade jag inte reagerat så kraftigt. Men att skärma av med ett plank mitt på stranden? Nej, det kan jag inte tycka är ok. Snart blir det som i USA där det ligger privata country clubs som ett pärlband längs med kusterna. Där medborgarna, de där fattiga som inte har råd med ett strandhus eller inte får bli medlem i countryklubben, är förpassade till de sämre stränderna längre bort.
Nej, jag blir alldeles violett och vill skrika solidaritet! på barrikaderna. Eller i alla fall från grannens brygga.
torsdag 14 april 2011
Att trotsa ett rättssystem
Det här med olika länders lagstiftningar. Så svårt. En kvinna har blivit utsatt för en våldtäkt i Grekland, har anmält det och blir nu själv åtalad för förtal. Hade det rört sig om en svenska i Sverige och en man i Sverige, så hade hon säkerligen inställt sig i rätten för att hon hade haft en advokat som hade talat om för henne att gången är sådan. Det hade funnits en rättssäkerhet för kvinnan och en försäkring om att rättegångskostnaderna hade fallande part fått stå för, alternativt hade det funnits möjlighet till rättshjälp.
Men att bli kallad till domstol i ett annat land? Det är riktigt läskigt. Det har jag själv blivit. Min svenska advokat skickade svar till domstolen i USA. Men de ignorerade detta eftersom jag inte fanns på plats. Som svensk tänker man att man har gjort rätt för sig, men se, det har man inte. Jag skulle ha haft ett ombud på plats som kunde företräda mig, även om det endast skulle ha handlat om att denne hade presenterat mina papper igen för domaren. Finns man inte på plats så döms det till kärandens fördel. Oasvsett hur fel denne har.
Jag hoppas att denna kvinna vänder sig till en svensk advokat som kan ta reda på hur det fungerar i Grekland. Och en grekisk advokat som kan företräda henne i domstolen i Grekland. Vill det sig riktigt illa dömer annars domstolen till mannens fördel, enbart på det faktum att kvinnan inte dyker upp, eller inte har ett ombud på plats. Om hon då måste betala vite för detta, och inte gör det, så kan det få sådana stora konsekvenser att hon inte kommer kunna resa till Grekland någonsin igen. Det spelar ingen roll att hon har rätt i att hon blev våldtagen. Man måste följa lagen i det land man blivit stämd. Det är detta som är så svårt för ett brottsoffer. De har ju blivit utsatta för ett brott, och måste nu försvara sig själva. Det är så bakvänt att man naturligtvis reagerar med att vägra.
Jag känner inte till grekisk lagstiftning, så jag kan inte säga ATT det kommer att bli på det ena eller andra sättet. Däremot känner jag till ATT det kan gå riktigt illa om man inte agerar korrekt. Oavsett om man i sak har rätt.
Uppdatering: Och ämnet fortsätter diskuteras i olika artiklar. Nu har en grekisk diplomat fått sparken för ett kränkande uttalande. Helt rätt. Vad är det för dumheter att uttala sig om svenska kvinnors sexualitet i samband med en våldtäkt?
Men att bli kallad till domstol i ett annat land? Det är riktigt läskigt. Det har jag själv blivit. Min svenska advokat skickade svar till domstolen i USA. Men de ignorerade detta eftersom jag inte fanns på plats. Som svensk tänker man att man har gjort rätt för sig, men se, det har man inte. Jag skulle ha haft ett ombud på plats som kunde företräda mig, även om det endast skulle ha handlat om att denne hade presenterat mina papper igen för domaren. Finns man inte på plats så döms det till kärandens fördel. Oasvsett hur fel denne har.
Jag hoppas att denna kvinna vänder sig till en svensk advokat som kan ta reda på hur det fungerar i Grekland. Och en grekisk advokat som kan företräda henne i domstolen i Grekland. Vill det sig riktigt illa dömer annars domstolen till mannens fördel, enbart på det faktum att kvinnan inte dyker upp, eller inte har ett ombud på plats. Om hon då måste betala vite för detta, och inte gör det, så kan det få sådana stora konsekvenser att hon inte kommer kunna resa till Grekland någonsin igen. Det spelar ingen roll att hon har rätt i att hon blev våldtagen. Man måste följa lagen i det land man blivit stämd. Det är detta som är så svårt för ett brottsoffer. De har ju blivit utsatta för ett brott, och måste nu försvara sig själva. Det är så bakvänt att man naturligtvis reagerar med att vägra.
Jag känner inte till grekisk lagstiftning, så jag kan inte säga ATT det kommer att bli på det ena eller andra sättet. Däremot känner jag till ATT det kan gå riktigt illa om man inte agerar korrekt. Oavsett om man i sak har rätt.
Uppdatering: Och ämnet fortsätter diskuteras i olika artiklar. Nu har en grekisk diplomat fått sparken för ett kränkande uttalande. Helt rätt. Vad är det för dumheter att uttala sig om svenska kvinnors sexualitet i samband med en våldtäkt?
Nej, nej, nej!
Nu tänker ni fel! Jag har själv inget emot organdonation av mina egna organ. Inte heller av sambons organ eller mina föräldrars, för vi har pratat igenom det här ordentligt. Min syster vill inte donera sina ögon och kommer jag ihåg rätt vill hon inte heller att hennes hud ska doneras. Själv ser jag inga restriktioner.
Jag kan göra detta utan att få en donation till en begravning. Faktiskt vill jag mycket hellre ge gratis, utan en donation på 50.000 kr för mina anhöriga till min begravning. Jag skulle heller inte kunna ta emot denna summa för någon närståendes donation. De skriver i artikeln att summan är för låg för att väcka girighet. Ursäkta? 50.000 kr är ganska mycket pengar och jag tror visst att det finns ganska många som kan tänka sig att strunta i att gamla Asta sa att hon inte ville att hennes organ skulle doneras. Barnbarnen tycker kanske att de kan ha roligare för begravningspengarna, och om inte Asta har skrivit på papper att hon absolut inte vill donera sina organ, ja då kan släktingarna obehindrat donera och minska begravningskostnaderna med 50.000 kr. En resa till Thailand för tre.
Nej, jag morrar högt och tror att de som kommit med förslaget har en saftig månadslön och tycker att 50.000 är småpotatis. Men snälla, vakna upp. Se er omkring vad folk har för pengar att röra sig med. Sedan tänk om. Om pengarna däremot betalas ut till donatorn medan denna fortfarande är i livet, ja, då får man bestämma själv och kan själv ha kul för pengarna, alternativt kunna betala sin hyra. Men man kan inte veta i vilket skick organen är på dödsdagen, så det förslaget kommer säkert inte ens på tal.
Jag kan göra detta utan att få en donation till en begravning. Faktiskt vill jag mycket hellre ge gratis, utan en donation på 50.000 kr för mina anhöriga till min begravning. Jag skulle heller inte kunna ta emot denna summa för någon närståendes donation. De skriver i artikeln att summan är för låg för att väcka girighet. Ursäkta? 50.000 kr är ganska mycket pengar och jag tror visst att det finns ganska många som kan tänka sig att strunta i att gamla Asta sa att hon inte ville att hennes organ skulle doneras. Barnbarnen tycker kanske att de kan ha roligare för begravningspengarna, och om inte Asta har skrivit på papper att hon absolut inte vill donera sina organ, ja då kan släktingarna obehindrat donera och minska begravningskostnaderna med 50.000 kr. En resa till Thailand för tre.
Nej, jag morrar högt och tror att de som kommit med förslaget har en saftig månadslön och tycker att 50.000 är småpotatis. Men snälla, vakna upp. Se er omkring vad folk har för pengar att röra sig med. Sedan tänk om. Om pengarna däremot betalas ut till donatorn medan denna fortfarande är i livet, ja, då får man bestämma själv och kan själv ha kul för pengarna, alternativt kunna betala sin hyra. Men man kan inte veta i vilket skick organen är på dödsdagen, så det förslaget kommer säkert inte ens på tal.
onsdag 13 april 2011
Stockholmssfären
Hur har jag kunnat missa det här? Jag som brukar säga att Göteborg är tråkigt och mesigt vad gäller nyskapande arkitektur, jag får istället snegla mot Stockholm och njuta av deras skojiga upptåg. För jag har rätt i att inget skojigt händer i Götet. Vad gäller byggnaderna alltså. Men nu ska alltså Stockholm få en sfär. Som ska hänga över Sveriges största trafikplats. Men jag undrar hur de har tänkt med spegeleffekten? Blir inte det en trafikfara? Kan man tänka sig vad bilisterna kommer bli bländade av solen, för att inte tala om alla uppånerpåvända bilar som man kommer försöka väja för? Jo, jag tycker på allvar att sådant här är skoj! Men jag undrar också om det verkligen är en sådan bra idé?
Viktigt telefonnummer
Nu kommer det äntligen lite nyheter om utveckling på området bortförda barn. Ett speciellt telefonnummer man kan ringa, istället för att ringa Polisen och bli runtkopplad och förvirrad. 116 000 ska man ringa om man ser, hör eller vet att ens eget eller något annat barn förts bort. Jag hoppas att detta leder till att färre barn ska behöva gå igenom det trauma det innebär att bli bortsliten från en trygg uppväxt eller en trygg förälder/vårdnadshavare. Det krävs ett synnerligen snabbt ingripande när något sådant här händer.
En recension till
Gudars, vad roligt det är att höra andras tankar om min roman! Särskilt från sådana som jag inte alls känner. För de känner ju inte mig heller och kan således inte lägga in sina personliga tankar om mig i boken. För varje gång som jag läser eller får höra vad folk som läst tycker och tänkt, så slås jag av att jag faktiskt måste ha klarat av att beskriva omständigheterna så som de var. För allt som sägs känns så rätt och så precist. Och alldeles oavsett om stilen inte passar alla, så är det en historia som är viktig för alla. Som My, Myself and I skriver, det är ett stycke nutidshistoria och hade kunnat hända vemsomhelst.
tisdag 12 april 2011
Tre musketörer
Oj oj, det är starka grejer det här. Både chokladen och förkylningsmedicinen. Allt från NYC och den fina NYC-mamman. Icakuriren lämnade också en Icakuriren till mig. :)
Utan bil
... skulle jag behöva cykla förbi sådana här otrevliga ställen på väg till stan. Med bil, ser man bara asfalt, rödljus och bensinmackar. Utan bil, hör man fågelsång och känner doften av nyponrosor och tång.
BBB-bättre begagnad bil
Jag har allvarligt börjat fundera på om jag kanske ska sälja min bil. Det känns inte försvarbart att ha den faktiskt.
Nackdelar med bil: Miljöbov (trots miljöbilscertifikat) pengaslukare, försoffningsfrämjare.
Positivt med bil: Frihet att åka varsomhelst närsomhelst.
Men i ett hushåll på två vuxna som knappt tar sig utanför området, behövs det verkligen två bilar då? Det finns ju ett flertal cyklar och buss från dörr till dörr, hus-stan.
Det här tåls att tänka på. Jag bör leva som jag lär, dvs miljövänligt. Jag bör leva efter plånboken, dvs cykla. Jag bör leva så att kroppen orkar en massa år till, dvs cykla.
Men åh, friheten. F-r-i-h-e-t-e-n.
Nackdelar med bil: Miljöbov (trots miljöbilscertifikat) pengaslukare, försoffningsfrämjare.
Positivt med bil: Frihet att åka varsomhelst närsomhelst.
Men i ett hushåll på två vuxna som knappt tar sig utanför området, behövs det verkligen två bilar då? Det finns ju ett flertal cyklar och buss från dörr till dörr, hus-stan.
Det här tåls att tänka på. Jag bör leva som jag lär, dvs miljövänligt. Jag bör leva efter plånboken, dvs cykla. Jag bör leva så att kroppen orkar en massa år till, dvs cykla.
Men åh, friheten. F-r-i-h-e-t-e-n.
Cool kid
Ha ha, oj, vad jag hade velat lägga upp en bild här på en unge som just cyklade förbi kontoret. Kanske tre år gammal. På tvåhjuling med stödhjul. Limegrön hjälm med stor mössa under, solglasögon (det regnar i Göteborg idag), döskallescarf och - napp. :)
måndag 11 april 2011
Lunchreflektion
Jag har ätit lunch på ett trevligt ställe idag, precis vid hamnen. Maten var däremot inte så trevlig. Men min rekflektion handlar om de andra lunchgästerna. De flesta inom hörhåll. De flesta män. Kvinnor äter ofta medhavd lunch på kontoret har jag förstått. Nåväl. Vid de bord där det satt både män och kvinnor, där satt kvinnorna tysta. De satt snett vända mot männen och hade väna småleenden på läpparna. Men inte ett ord sa de. Inte ens till varandra. Samma sak vid alla bord där det satt både män och kvinnor. Jag har själv ätit lunch med män. Det blir ofta så att det är de som pratar och kvinnorna sitter tysta. Vid de tillfällen då jag varit med då brukar jag försöka prata med de andra kvinnorna vid bordet, alternativt lägga mig i samtalet männen har. Då pratar istället männen lite högre för att överrösta. Som kvinna har man två alternativ: Sitta tyst och le, eller sitta tyst och se sur ut. Kanske därför kvinnorna stannar på kontoret med sin medhavda mat?
söndag 10 april 2011
Vitsippeglänta
Visst ser ni, liksom jag, hur fantastiskt trevlig den här vitsippsgläntan kommer att bli? Minst tio vitsippor kommer det finnas i den.
Att bära med sig
Man ska inte bara bära med sig en massa skrot i kropp och sinne, utan även det som är bra. Ibland glömmer vi av sådant och låter endast dåligt skräp få fäste. Men nu ska jag ändra på det hade jag tänkt. Så den här recensionen ska jag titta på ofta, och då ska jag tänka att "Oj, vad jag är bra" och inte skämmas ett dugg för det.
lördag 9 april 2011
Något fint
Vad mör man blir efter en dags grävande. Jag har inte ens tagit bort hälften av amerikanerna på framsidan av huset. Men där jag har tagit bort blir det luft och gott om rotplats för annat fint. Syrénerna kommer må bra och se vad jag hittade, något av det finaste jag vet! Nu kommer de också få mer plats och har jag tur så får jag världens vitsippebacke på framsidan istället för de eländiga amerikanska prakthallonen.
Elevers olika intressen
Jag som skulle ut ut ut, fastnade i en krönika om spetsutbildningar i skolan. Om elever som harvar sig igenom skolan. De som redan kan alla teoretiska ämnen. De som bara sitter av tiden. Dessa elever lider i skolan. Men så fort man talar om att de skulle kunna få annan undervisning, alternativt skickas till andra skolor med spetskompetens, då är det frågan om segregering och att trycka ner de som inte är duktiga i dessa ämnen. Att det nu blir ett nedtryckande av de elever som är duktiga i dessa ämnen, det talas det inte om.
Jag var själv en sådan där elev som kunde allt och inte lärde mig så himla mycket nytt. Men jag älskade skolan och hjälpte mer än gärna de som inte förstod. Jag kan nu som vuxen förstå att lärarna tyckte det var skönt att ha mig i klassen, jag avlastade ju henne/honom. Men när jag skulle börja gymnasiet hade jag inte minsta lilla studieteknik. Jag hade ju aldrig pluggat själv. Bara suttit av tiden och däremellan hjälpt klasskamrater. Jag funderar över vilken skillnad det hade varit för mig om jag hade fått gå i en klass med likasinnade?
Att det finns idrottsgymnasier och grundskolor med idrottsinriktning, det skrivs det inte om i negativa termer. Men varför skulle det vara annorlunda med denna spetskompetens än med naturvetenskap eller humanistiska ämnen? Varför är det allmänt accepterat att skapa spetskompetens inom idrott, men inte inom teoretiska ämnen?
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Om vi alla bara kunde börja acceptera att vi är olika, med olika intressen och förutsättningar, men inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra, då skulle vi kunna komma framåt så mycket fortare. Vi skulle bli av med ojämställdheten mellan könen och mellan olika grupperingar. Kanske skulle vi bli av med en hel del mobbning också? Men det ämnet kräver ett eget inlägg.
Jag var själv en sådan där elev som kunde allt och inte lärde mig så himla mycket nytt. Men jag älskade skolan och hjälpte mer än gärna de som inte förstod. Jag kan nu som vuxen förstå att lärarna tyckte det var skönt att ha mig i klassen, jag avlastade ju henne/honom. Men när jag skulle börja gymnasiet hade jag inte minsta lilla studieteknik. Jag hade ju aldrig pluggat själv. Bara suttit av tiden och däremellan hjälpt klasskamrater. Jag funderar över vilken skillnad det hade varit för mig om jag hade fått gå i en klass med likasinnade?
Att det finns idrottsgymnasier och grundskolor med idrottsinriktning, det skrivs det inte om i negativa termer. Men varför skulle det vara annorlunda med denna spetskompetens än med naturvetenskap eller humanistiska ämnen? Varför är det allmänt accepterat att skapa spetskompetens inom idrott, men inte inom teoretiska ämnen?
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Om vi alla bara kunde börja acceptera att vi är olika, med olika intressen och förutsättningar, men inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra, då skulle vi kunna komma framåt så mycket fortare. Vi skulle bli av med ojämställdheten mellan könen och mellan olika grupperingar. Kanske skulle vi bli av med en hel del mobbning också? Men det ämnet kräver ett eget inlägg.
Ut ut ut!
Nä, här blir det inget bloggat idag. Måste ju ta vara på vädret. Sådär som man måste i Sverige för att man inte vet när det händer härnäst att vädret är såhär välvilligt.
Sambon kom precis förbi och skulle pussas i nacken. Innan jag ätit klart min frukost och druckit mitt kaffe. Har han inte minsta självbevarelsedrift?
Sambon kom precis förbi och skulle pussas i nacken. Innan jag ätit klart min frukost och druckit mitt kaffe. Har han inte minsta självbevarelsedrift?
fredag 8 april 2011
Herrejävlar!
Ja, jag måste svära. Jag vet att det är fult att svära, men ibland är det fullt legitimt. Som när man läser en fantastisk recension av sin bok. Ok, Maria har inte läst klart än, men det bådar ju gott såhär långt! Inte ett öga är torrt här framför datorn just nu. Åh, vad glad jag är över att kunna beröra folk på olika sätt med min bok! Och för de som undrar varför inte ett stort etablerat förlag nappat på min bok, tja, vad kan man säga? Jag tror att sållandet ofta är ganska godtyckligt. Jag skickade till sju förlag och fick svar från fyra. Tre standardsvar och ett med en notering om att manuset var välskrivet och engagerande, men att de inte trodde att det fanns något allmänintresse av historien. Jag håller naturligtvis inte med. Därför gav jag ut den själv. Och det har jag inte ångrat en sekund!
torsdag 7 april 2011
Ett fruntimmer
Vi ligger i sängen och lyssnar på Folk och rövare i Kamomilla stad, jag och sonen. Jag rycker till lite när Kasper och Jesper och Jonatan ska ut och röva sig ett fruntimmer. Ett fruntimmer som ska hålla ordning hos dem och laga god mat till dem. De går och rövar tant Sofia. Vad gör då tant Sofia när hon vaknar upp och inser att hon befinner sig hos rövarna? Jo, hon börjar domdera och ställa krav. Detta tycker rövarna är hemskt jobbigt och de försöker säga nej så länge det går, men det räcker inte mot Sofias jo.
Jag blir tokig på sådana här genushistorier. Jovisst, den är inte modern, men den är från en tid då åtminstone Sverige (och säkert också Norge som den ursprungligen är ifrån) var ett radikalt land som krävde jämställdhet och brände behåar på löpande band. Då tyckte man säkert att det här var toppenpedagogiskt. Att nu skulle kvinnorna inte finna sig i att ta hand om allting, nu skulle även karlarna göra sysslor i hemmet.
Men vad händer i en sådan här historia? Jo, kvinnan bestämmer vad som ska göras, männen gnäller men gör sedan som kvinnan säger. Detta förpassar båda könen ofrivilligt in i en könsordning som åtminstone jag gärna sparkar bakut åt. Vem vill vara en gnatkärring? Vem vill behöva vara en gnatkärring? För likväl som dessa historier cementerar bilden av kvinnan som tar ansvar och bestämmer i hemmet vad som ska göras, så cementerar den också att det är legitimt för mannen att gnälla då han måste utföra sysslorna. Dessutom befäster den också mansrollen som sådan att mannen inte kan ta vara på sig själv. Vill männen verkligen bli infogade i ett sådant fack?
Jag känner att båda könen blir lika lurade av dessa historier. Vi får könsrollerna befästa redan i unga år. Kvinnan tar ansvar och gnatar, männen klarar inte att ta hand om ett hem. Och gnäller om de ändå måste.
Imorgon är det jag som försöker hitta en annan skiva.
Jag blir tokig på sådana här genushistorier. Jovisst, den är inte modern, men den är från en tid då åtminstone Sverige (och säkert också Norge som den ursprungligen är ifrån) var ett radikalt land som krävde jämställdhet och brände behåar på löpande band. Då tyckte man säkert att det här var toppenpedagogiskt. Att nu skulle kvinnorna inte finna sig i att ta hand om allting, nu skulle även karlarna göra sysslor i hemmet.
Men vad händer i en sådan här historia? Jo, kvinnan bestämmer vad som ska göras, männen gnäller men gör sedan som kvinnan säger. Detta förpassar båda könen ofrivilligt in i en könsordning som åtminstone jag gärna sparkar bakut åt. Vem vill vara en gnatkärring? Vem vill behöva vara en gnatkärring? För likväl som dessa historier cementerar bilden av kvinnan som tar ansvar och bestämmer i hemmet vad som ska göras, så cementerar den också att det är legitimt för mannen att gnälla då han måste utföra sysslorna. Dessutom befäster den också mansrollen som sådan att mannen inte kan ta vara på sig själv. Vill männen verkligen bli infogade i ett sådant fack?
Jag känner att båda könen blir lika lurade av dessa historier. Vi får könsrollerna befästa redan i unga år. Kvinnan tar ansvar och gnatar, männen klarar inte att ta hand om ett hem. Och gnäller om de ändå måste.
Imorgon är det jag som försöker hitta en annan skiva.
Note to self
Inte tugga tuggummi samtidigt som man presenterar sin bok för inköpare på stor bokhandel. Det kan hända att nämnda tuggummi faller ur munnen då på ett tämligen otrevligt sätt.
Man lär sig av sina misstag - ibland
Jaha, eftersom jag utkom med min debutroman i slutet av förra året, så kan jag inte ha med mitt debutantporträtt i Svensk bokhandels katalog nu. Många av mina misstag har jag lärt mig av, men debutant är man bara en gång, då kan man inte lära av misstaget att inte ha med sitt porträtt i katalogen. Det är kört. Tänk på det ni som inte gett ut bok än, men som ska. Glöm inte av att kolla upp www.svb.se innan! Så, nu kanske någon annan kan lära sig av mitt misstag, så har mitt misstag varit bra för någon. Om än inte för mig.
onsdag 6 april 2011
Jag vårpiffar
Egentligen vet jag inte varför jag står i färd med att lägga upp en bild här på min vårpiffade fönsterbräda. Men jag gör det ändå. Man måste inte alltid veta varför man gör saker och ting. God natt!
Fina fynd
Förutom en himla massa sand hittade jag följande i sonens jacka när jag skulle tvätta.
Inte så konstigt att vår tvättmaskin går sönder titt som tätt, minsta lilla av dessa prylar som glöms i tvätten och flera tusen kronor går åt skogen. På något sätt kan jag tycka att fler i denna familj borde söka igenom fickor på sådant som ska tvättas ...
Inte så konstigt att vår tvättmaskin går sönder titt som tätt, minsta lilla av dessa prylar som glöms i tvätten och flera tusen kronor går åt skogen. På något sätt kan jag tycka att fler i denna familj borde söka igenom fickor på sådant som ska tvättas ...
Jag hade rätt och jag hade fel
Minsann om jag inte hade rätt vad gällde nunan på 1000-kronors sedeln. En man. Men, till min stora glädje har i alla fall genustänket slagit igenom såpass att det är tre kvinnor och tre män som pryder sedlarna. Tänk, år 2011 och vi ser jämställdhet i slutet av tunneln. Ja, jag kan uppfattas som rabiat, men har man en gång insett hur många plan den däringa jämställdheten inte finns på, så är det svårt att sitta stilla tyst och fint. Då morrar man både här och där.
Jag jublar!
Äntligen blir hon uppmärksammad på andra sätt. Det är inte ett Nobelpris, men det är något som kommer alla människor till dels här i Sverige. Jag talar naturligtvis om att Astrid Lindgren ska pryda 20-kronors sedeln. Man hade kunnat tycka att hon hade kunnat få pryda 1000-kronors sedeln istället, eftersom hon är så himla älskad och folkkär. Jag har inte tittat efter vem som ska pryda denna, men jag gissar på att det är en gammal gubbe. Men det ska jag egentligen låta vara osagt. Ska snart se efter vem det är. I alla fall, jag tänker som såhär: Att pryda 20-kronors sedeln är egentligen en större ära än att pryda en sedel av mycket högre valör. För att 20-kronors sedeln just är till för alla.
tisdag 5 april 2011
Sålda exemplar
Jag har precis läst att ett etablerat förlag, exempelvis Bonniers, i medeltal säljer runt 1000 böcker av en debutant. Detta trots marknadsföringspengar och goda kontakter med recensenter och media. Kanske ska jag vara nöjd med att ha sålt nästan 400 exemplar på knappt fyra månader? Detta utan kontakter, pengar och media. Ska jag våga mig på att säga att en bra bok säljer sig själv? Eller är det att jinxa hela grejen?
*Herregud vad svensk jag är, hade jag varit amerikan skulle jag ha slagit mig för bröstet och ropat högt hur bra jag är. Synd kanske att jag aldrig skaffade mig det där amerikanska medborgarskapet ...*
*Herregud vad svensk jag är, hade jag varit amerikan skulle jag ha slagit mig för bröstet och ropat högt hur bra jag är. Synd kanske att jag aldrig skaffade mig det där amerikanska medborgarskapet ...*
Knarkrazzia
Nä, det blev det inte. Vilken tur. Oj, vad jag var orooolig ... Nu hoppas vi att Newyorkmamman blir av med smärtan och blir glad igen!
Här ligger jag
Vad kul det är att se inlägg med bilder där min bok är med! Som hos Maria som skrivit boken "En shot till tack." Där ligger min bok och tar plats bland de andra etablerade! Eftersom kommentarerna till hennes inlägg har stängts, så svarar jag på det där med biblioteken här istället. 75 öre per utlån har jag för mig att en författare får. Det låter inte mycket, men många bäckar små, ni vet. Dessutom så är det så att det finns ett tak för hur mycket författarna kan få från biblioteken, oavsett hur mycket deras böcker lånas ut. Snålt kan tyckas, men detta överskott går till olika stipendier för de andra författarna, så i det kretslopp som är biblioteken, når pengarna till många. Jag är överlycklig att min bok nu finns på hundra bibliotek, wow, 75 öre per utlån i en massa år! Kan bli en massa bra pengar av det. Drömma går ju. :)
måndag 4 april 2011
Jag bjuder på en bild
Det är förskräckligt vad dålig min kropp är på att förflytta sig. Fortfarande yr och skakig från tågresan. Jag skyller på alla dessa Atlantflygningar jag genomled under så många år. I alla fall. En bild på utsikten från församlingslokalen i Katarina församling där kursen hölls, bjuder jag på. Och ett tänkvärt citat frånStig Sjödins grav: Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.
Jag är tillbaka
Nu är jag tillbaka efter en intensivkurs i Stockholm. Här har skrivits så mycket att jag har träningsvärk i högerarmen. Ja, jag skippade att ta med datorn och tur var väl det, jag hade fått ännu ondare om jag skrivit på den. Trevlig lokal, men inte anpassad till datorer. Nu har jag precis kommit hem från stationen och är yr och tänker lite kasst, så jag kan inte redovisa så bra för helgen. Förutom att jag utöver kursen även hunnit träffa goda vänner som jag saknat. Nåväl, flera andra bloggare var på kursen och en har skrivit om den och lagt upp bilder. Här är en som jag är med på. Det syns inte så bra, men jag är den korta i mitten längst bak. Och här hittade jag ett inlägg och en bild till. Jag är fortfarande längst bak i mitten.
fredag 1 april 2011
April, april!
Jösses vad skämten haglade på skolgården när jag lämnade av sonen. "Din mössa är grön" Imorgon flyttar jag till Amerika" "Din pappa fyller år idag". Javisst, vi gick på alla skämt, allihop!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)