torsdag 30 juni 2011
Bara njuter
Ja, vad annat kan man göra dessa dagar än att njuta till hundra procent? Snart kanske jag t.o.m. har glömt av all snö från i vintras. Och våra härliga tolv grader i huset ... Jag hoppas verkligen att hela min lekamen är genomvarm innan hösten kommer. Och att inte en snöflinga faller i vinter. Och att det inte går under nollan en enda dag. Alltså, jag klarar inte av kyla! Oj, nu drog jag upp hemskheter, dåligt av mig. Vi ska bara njuta, njuta njuta av dessa dagar! Dessutom har jag fått ett fantastiskt jobberbjudande! Mer om det senare. :)
onsdag 29 juni 2011
Förnuftiga barn
Jag ligger utsjasad (eller, om man föredrar: utschasad) på sängen. Jag har sprungit med saft och kaffe. Diskat och bakat. Barnen tyckte att det kom alldeles för få gäster, men ändå fick de ihop 100 kronor var. Som de inte ska köpa lärdagsgodis för. Nej, de ska spara till en pool ... Så det betyder alltså att det kommer hållas mer caféverksamhet i vår källarvind. Tandläkaren applåderar säkert beslutet att spara till en pool, själv hade jag kanske föredragit tandtrollen.
Äh, jag slänger med en detaljbild också. Slånbärssaft 1960 har någon dam skrivit på etiketten på flaskan i mitten. Nostalgi!
tisdag 28 juni 2011
Fördelar med USA
Det finns ett område där jag med emfas menar att USA är det bästa landet i världen att leva i. Det handlar om sjuka barn. Om gravida kvinnor som behöver vård. Om akut sjuka som behöver vård. Där Sverige är riktigt pinsamt i jämförelse.
En väninnas sambo drabbades av aukta smärtor i huvudet. Han segnade ner och kunde inte ta sig upp ur soffan. Min väninna tvingade iväg honom till sjukhus där de omedelbart tog blodvärden och alla andra prover man tar som rutin på akuten. De visade inget särskilt. Sedan låg han på en brits i korridoren i fem timmar. Utan att få minsta besked om någonting. Efter dessa fem timmar fick han till slut röntga hjärnan. Som var full med blod. Turligt nog för honom hade blodet blockerats på ett ovanligt sätt, vilket gjorde att han inte fick några hjärnskador och de opererade omedelbart. En ren flax att blodet inte spridit sig. Detta hade inte hänt i USA. Han hade fått komma till röntgen omedelbart. Man vill inte missa en ev. hjärnblödning eller tumör.
Barn prioriteras i USA. Alla resurser sätts in på att hitta roten till det onda. Alla resurser sätts in på att begränsa smärta. Alla resurser sätts in för att barnet ska leva så länge som möjligt. Nej, inte för att förlänga lidanden, utan för att det så länge det finns liv också finns hopp.
När jag var gravid bodde jag i USA. Jag ville inte bo där, men när jag jämförde förlossningsvården och vården under graviditeten med mina väninnor i Sverige, var jag ändå tacksam över att jag hade tillgång till vården i USA.
Ofta behövs inte åtgärderna de sätter in i USA, dessa åtgärder utesluter man från början i Sverige. Rent objektivt kan man väl säga att läkarna i Sverige går mer rakt på. Hade det rört sig om något annat område än sjukdom, så hade jag tyckt att det hade varit helt ok. Om det hade rört aktier, bilar eller kläder. Något dött. Men när det rör sig om människor, och när det rör sig om b a r n så är det inte ok. Alla resurser måste sättas in. Och man får inte ge upp. Aldrig någonsin ge upp.
En väninnas sambo drabbades av aukta smärtor i huvudet. Han segnade ner och kunde inte ta sig upp ur soffan. Min väninna tvingade iväg honom till sjukhus där de omedelbart tog blodvärden och alla andra prover man tar som rutin på akuten. De visade inget särskilt. Sedan låg han på en brits i korridoren i fem timmar. Utan att få minsta besked om någonting. Efter dessa fem timmar fick han till slut röntga hjärnan. Som var full med blod. Turligt nog för honom hade blodet blockerats på ett ovanligt sätt, vilket gjorde att han inte fick några hjärnskador och de opererade omedelbart. En ren flax att blodet inte spridit sig. Detta hade inte hänt i USA. Han hade fått komma till röntgen omedelbart. Man vill inte missa en ev. hjärnblödning eller tumör.
Barn prioriteras i USA. Alla resurser sätts in på att hitta roten till det onda. Alla resurser sätts in på att begränsa smärta. Alla resurser sätts in för att barnet ska leva så länge som möjligt. Nej, inte för att förlänga lidanden, utan för att det så länge det finns liv också finns hopp.
När jag var gravid bodde jag i USA. Jag ville inte bo där, men när jag jämförde förlossningsvården och vården under graviditeten med mina väninnor i Sverige, var jag ändå tacksam över att jag hade tillgång till vården i USA.
Ofta behövs inte åtgärderna de sätter in i USA, dessa åtgärder utesluter man från början i Sverige. Rent objektivt kan man väl säga att läkarna i Sverige går mer rakt på. Hade det rört sig om något annat område än sjukdom, så hade jag tyckt att det hade varit helt ok. Om det hade rört aktier, bilar eller kläder. Något dött. Men när det rör sig om människor, och när det rör sig om b a r n så är det inte ok. Alla resurser måste sättas in. Och man får inte ge upp. Aldrig någonsin ge upp.
Insomnia
Nu har jag legat i sängen i nästan fyra timmar utan att kunna somna. Jag har inte ens gäspat. De första två timmarna måste jag skylla på att jag läste klart en bok. Men de andra två då? Varför blir det såhär? Utsikterna inför morgondagen ser alltmer dystra ut. Vem orkar vara en trevlig person utan sömn? För även om jag inte kan sova, så behöver ju kroppen sömnen.
Boken, Vickys vintagebutik, slet jag åt mig på Ica i förrgår när jag var där för att hämta ut min nya sändning böcker. (Nej, jag var inte tillräckligt frisk för att göra det, men Posten har ju en dead-line, så det var inget annat att göra.) Utsidan ser trevlig ut, men titeln tilltalar mig egentligen inte alls. Men så tittade jag efter vad originaltiteln var, det gör jag alltid, ofta säger det något mer om boken, och se, där hette den A Vintage Affair. Mycket mer passande eftersom nutid kopplas ihop med tragiska händelser under andra världskriget. Vänskap nu och då, kan man kort och gott säga att boken handlar om. Samt en hel massa om kläder. Tycker man inte om kläder så ska man definititvt inte läsa denna bok. Men gör man det, då är den riktigt trevlig. Jag misstänkte att den skulle vara larvig, men det var den inte. Förutsägbar, ja. Men inte larvig. Och jag skulle inte heller sätta epitetet chic-lit om den. Trots kläderna, för dessa beskrivs utifrån det historiska perspektivet, inte för att förstärka hur snygg/sexig/sensuell huvudpersonen ser ut. En relationsroman med historisk anknytning.
Boken, Vickys vintagebutik, slet jag åt mig på Ica i förrgår när jag var där för att hämta ut min nya sändning böcker. (Nej, jag var inte tillräckligt frisk för att göra det, men Posten har ju en dead-line, så det var inget annat att göra.) Utsidan ser trevlig ut, men titeln tilltalar mig egentligen inte alls. Men så tittade jag efter vad originaltiteln var, det gör jag alltid, ofta säger det något mer om boken, och se, där hette den A Vintage Affair. Mycket mer passande eftersom nutid kopplas ihop med tragiska händelser under andra världskriget. Vänskap nu och då, kan man kort och gott säga att boken handlar om. Samt en hel massa om kläder. Tycker man inte om kläder så ska man definititvt inte läsa denna bok. Men gör man det, då är den riktigt trevlig. Jag misstänkte att den skulle vara larvig, men det var den inte. Förutsägbar, ja. Men inte larvig. Och jag skulle inte heller sätta epitetet chic-lit om den. Trots kläderna, för dessa beskrivs utifrån det historiska perspektivet, inte för att förstärka hur snygg/sexig/sensuell huvudpersonen ser ut. En relationsroman med historisk anknytning.
måndag 27 juni 2011
Segt
Jag misströstar lite idag. Sitter här med mitt manuskript för andra romanen och inser att jag inte är så nära slutet som jag tidigare har trott. Det är en massa, en herrans massa, text som måste skrivas om. Råddas om. Strykas. Läggas till. I dagsläget omfattar manuskriptet drygt 70.000 ord. Men som det känns nu måste det omfatta det dubbla, så många svåra historier som manuskriptet går in på. Eller ska jag dela upp det i tre romaner? Helt plötsligt ser jag arbete för flera år framöver. Men jag vill ju bli klar. Nu.
söndag 26 juni 2011
Ganska korkad
Om man är förkyld och ganska korkad, då går man ut i högsommarvärmen och rensar ogräs.
lördag 25 juni 2011
Dubbelmoralens högborg
Vad kan man säga? Newyorkmamman; KOM HEM!! Något är på väg att gå riktigt galet därborta. Vad är det republikanerna försöker göra? Varför vill man ha tillbaka kvinnorna fjättrade av lagar och spis? Är det p.g.a. lågkonjunkturen? Kommer den där andra kraschen i världsekonomin snart? Jag blir riktigt rädd.
Lukta gott
Blommorna i trädgården avlöser varandra. Pionerna börjar blomma ut, men än finns det knoppar. Schersminen är i full gång och bergsklinten vägrar ge upp. Vilket privilegium det är att ha trädgård!
Mänsklig rättighet
Är man myndig och inte har några juridiska hinder för att ingå avtal, så får man ingå avtal. En mänsklig rättighet. Vissa avtal får ingås även innan man blivit myndig. Vi har i stort sett samma syn på avtal i Sverige som i USA. Men det finns ett visst sorts avtal som alltför många länder fortfarande undanhåller vissa människor. Trots att de är myndiga och inga andra juridiska hinder finns. Och det är att ingå äktenskap. Att ingå äktenskap är ett avtal. Inget annat. Bröllopsfesten däremot, den kan stå för den romantiska biten. Men att ingå äktenskap, det är en ren avtalshandling. Äktenskapsbalken har ju haft en oturlig formulering som hindrat samkönade att ingå äktenskap och på så sätt var den lagen diskriminerande. Sverige har ändrat på detta och det var inte en dag för tidigt. Nu har delstaten New York i USA röstat igenom lagen som gör det möjligt för samkönade att gifta sig. Toppen! Men, som kvinna kan jag inte låta bli att irritera mig på bilden av de senatorer som skrev under beslutet. Sex stycken, vadå? Jo just det, män. Det känns som en paradox att fira att ännu ett diskriminerande hinder undanröjts när det så uppenbart diskrimineras på annat nära håll och har gjorts så under längre tid än någon är villig att erkänna. Diskriminering som diskriminering. Men, ett stort grattis i alla fall till att en ytterligare diskrimineringsgrund har upphävts!
fredag 24 juni 2011
Bröl
Så jag tog vovven på en kvällsrunda. Ett stort antal människor har firat midsommar i sina hus häromkring. I vissa fall har husägarna upplåtit sina hus till en yngre generation. Jag undrar om de vet vad det ställer till med då. För grannarna. När ett gäng ynglingar, yngre män, inga tonåringar längre, kommer tillsammans och dricker alkohol, vad händer då? Jo, då brölas det. Jag finner ingen som helst anledning till detta ljud. Det är inte ens ett försök till skrålande av sånger, det bara brölas. Rätt ut. Är det ett parningsrop? Ett stridsrop? Övar de inför någon slags sammandrabbning? Frågorna blir oändliga. Det enda jag vet med säkerhet, är att grannarna, typ en sådan som jag, blir en aningens irriterade.
Vissen midsommar
Här sitter jag med överfyllda bihålor och ett huvud som dunkar. Ett munsår utan dess like är också på väg att bryta ut. Jaha. Sambon är i samma skick fast i sommarstugan. Men vad lyckat. Sonen får i alla fall fira ordentligt med grannarna, och det är väl det viktigaste. Men purken är jag trots allt. Jag hade planerat för ett riktigt traditionellt firande. Och inte kommer det finnas bloggar att läsa heller, eftersom detta är den heligaste helgen av de heliga för svenskarna. Äsch, jag går och lägger mig igen.
torsdag 23 juni 2011
Moderna speglar
I februari började jag ett projekt som jag trodde mycket på. Att förstöra folien på en spegel och sätta ett tyg eller snygg bild bakom. Så skulle den titta fram lite snyggt genom spegelglaset. Det blev inte som jag tänkt mig. Moderna speglar har nämligen ingen folie på baksidan. De har ett riktigt tjockt lager av något grått som mest kan liknas vid betong. Så jag har sandpapprat och lacknaftat. Till förbannelse skulle jag vilja säga. Nu skiter jag i att det inte blev som jag hade tänkt och sätter upp den ändå. Hanna med huvudet fullt av bomull kan skönjas med födelsedagsklänning från Jumperfabriken.
onsdag 22 juni 2011
Barnen i Mark
Men jag tror att jag och mina bihålor exploderar av ilska! Vad håller de på med i Mark och vad i hela fridens namn gör rätterna? Ja, det är förståeligt att barnen ska ha det så lugnt de kan. Och ja, de har varit i ett år i den tredje fosterfamiljen, men om man hade gjort rätt från början hade de inte ens behövt hamna i den där tredje fosterfamiljen. Då skulle de ha hamnat i en andra fosterfamilj under utredningen, som skulle ha gjorts skyndsamt på någon vecka, högst två, och sedan flyttats tillbaka till sin första fosterfamilj. Mamman har bedömts inte kunna ta hand om sina barn, ska man då verkligen i förvaltingsrätten utdöma ett beslut som baseras på att denna mamma sagt sig inte kunna samarbeta med den första fosterfamiljen?
Ibland blir jag förtvivlat arg på hur man har rätt att behandla barn i det här landet.
Ibland blir jag förtvivlat arg på hur man har rätt att behandla barn i det här landet.
Legoland
Vi åkte på blixtvisit till Legoland och Fårup Sommerland. Kom hem med bihåleinflammation. Vad skoj, då blir det en livad midsommar här alltså. Det bästa med hela resan var en militärhelikopter som eskorterade båten in i hamn. Tyckte sonen och hans kompis. Jag tyckte bäst om mjukglassen med guf.
söndag 19 juni 2011
Lefver på bara nåd
Här i huset finns en ansenlig mängd fotografier från de tidigare ägarna. De är väl katalogiserade och tydligt utmärkta. På de flesta finns det namn på baksidan och ett förtydligande vad det är bilden visar. Årtal och i vissa fall även månad, är också ofta antecknat. Idag hittade jag en bild med tillhörande text som knep extra i hjärtat. Efternamnet på kvinnan är svårläst, men resten är lätt att läsa:
Josefina Charlotta Barell
född 21 aug 1844
Är ingenting, lefver på bara nåd
Jag skulle så gärna vilja resa tillbaka i tiden till alla dessa kvinnor som var Ingenting, och berätta om en framtid där alla kan vara Någonting. Idag tänker jag på dig, Josefina Charlotta!
Josefina Charlotta Barell
född 21 aug 1844
Är ingenting, lefver på bara nåd
Jag skulle så gärna vilja resa tillbaka i tiden till alla dessa kvinnor som var Ingenting, och berätta om en framtid där alla kan vara Någonting. Idag tänker jag på dig, Josefina Charlotta!
Sommarcafé
Här inne ska det serveras hembakat om en dryg vecka. I trädgården ska det ställas ut bord. Jag ska serva med kaffe och saft. Det kan nog bli väldigt trevligt. Om det inte ösregnar, då blir det bara två små bord inne i stugan. Men både barnen och vi är förväntasfulla. Det här kan bli riktigt trevlig! Ska bara lägga på ett kol med städningen ...
Speedad
Igår var jag på en synnerligen trevlig 40-års fest. Jag drack rödvin. Som man egentligen brukar bli lite slö av. Jag tänkte att jag egentligen borde ha druckit något annat, eftersom jag gärna ville vara pigg under hela festen och inte sitta och gäspa på en stol. Men så blev det i alla fall rödvin. Några glas sådär. *Host* Döm om min förvåning när jag blir mer och mer speedad. Fniss och skratt och en massa energi. Vad var det i det rödvinet egentligen ...?
Nu ska här städas. Inte i huset, utan i det lilla huset ovanpå garaget. Där ska sonen och hans kompisar ha ett sommmarcafé om en och en halv vecka. Vinsten går oavkortat till lördagsgodis.
Nu ska här städas. Inte i huset, utan i det lilla huset ovanpå garaget. Där ska sonen och hans kompisar ha ett sommmarcafé om en och en halv vecka. Vinsten går oavkortat till lördagsgodis.
lördag 18 juni 2011
Försöka följa sina drömmar
Idag har det blivit en fin recension till! Gå in här och läs. Oavsett vad man anser om historien i sig, eller huvudpersonens (moi) agerande, så måste jag ha lyckats förmedla precis det jag ville. För än en gång är det en recensent som är helt på det klara med frågeställningar, inställningar och skeenden. Tack!
Kursare
Det var oundvikligt, det förstod jag redan första terminen. Första terminen på juristlinjen. Det oundvikliga bestod i att flera av mina kursare skulle göra sig namn. Stora namn.
Vissa kunde man peka ut p.g.a. deras efternamn. Mamman eller pappan var redan kända advokater som figurerade i stora rättegångssammanhang. Äpplet faller inte långt från päronträdet. En fot inne redan i vaggan.
Sedan hade vi de överambitiösa. De som lämnade in blanka tentor för att de inte var säkra på att få högsta betyg. De som gjorde tentor om och om igen, men utan att lämna in. Omtentor vill man inte ha, däremot att blanka, det är ok. Dessa gick också ständigt omkring med ont i magen. Flera av dessa har idag högt uppsatta positioner och verkar göra ett bra jobb. Hur det är med deras magar idag kan vi bara gissa oss till.
Så har vi de där andra. De med överlägsen attityd. De som vräkte sig i föreläsningssalen. De som tydligt deklarerade att pengar, det var livet. Sättet att tjäna dem på, mindre intressant. Dessa kursare figurerar nu i dagspressen och kvällspressen. De försvarar grovt kriminella personer. Alla har rätt till ett försvar, det tycker jag. Men det blir lite märkligt när det gång på gång handlar om personer med tunga brottsregister och att det alltid, utan undantag, handlar om missförstånd. Ingen har någonsin varit den drivande i ett mord. Aldrig någonsin varit drivande i skändandet av kroppen. Och i vissa fall har man ett annat modersmål än svenska. Då handlar det alltid om språkförbistring. Jag kan tänka att domarna i rätterna runt om i Sverige är luttrade. Men, de måste gång på gång avgöra mål som om det var helt nya mål med helt nya omständigheter. Trots att det inte är något nytt under solen.
Ja just det, domarna. Ja, också dessa är f.d. kursare till mig. De tillhör för det mesta de överambitiösa. De som följer lagen, inte hjärtat. Så som svensk lag är uppbyggd. Det tycker jag ändå känns ganska så tryggt.
Och så har vi Jens Lapidus. Med det svarta håret, den oklanderliga klädseln och de blå ögonen. En aningens avundsjuk är jag. Hade han endast hållt sig till juridiken så hade jag inte varit det. Men, han skriver. H a n s k r i v e r. Och gör det tydligen bra. Kursare till mig. Jag hoppas att jag så småningom kan skriva kollega till mig. Och då inte referera till juridiken.
Vissa kunde man peka ut p.g.a. deras efternamn. Mamman eller pappan var redan kända advokater som figurerade i stora rättegångssammanhang. Äpplet faller inte långt från päronträdet. En fot inne redan i vaggan.
Sedan hade vi de överambitiösa. De som lämnade in blanka tentor för att de inte var säkra på att få högsta betyg. De som gjorde tentor om och om igen, men utan att lämna in. Omtentor vill man inte ha, däremot att blanka, det är ok. Dessa gick också ständigt omkring med ont i magen. Flera av dessa har idag högt uppsatta positioner och verkar göra ett bra jobb. Hur det är med deras magar idag kan vi bara gissa oss till.
Så har vi de där andra. De med överlägsen attityd. De som vräkte sig i föreläsningssalen. De som tydligt deklarerade att pengar, det var livet. Sättet att tjäna dem på, mindre intressant. Dessa kursare figurerar nu i dagspressen och kvällspressen. De försvarar grovt kriminella personer. Alla har rätt till ett försvar, det tycker jag. Men det blir lite märkligt när det gång på gång handlar om personer med tunga brottsregister och att det alltid, utan undantag, handlar om missförstånd. Ingen har någonsin varit den drivande i ett mord. Aldrig någonsin varit drivande i skändandet av kroppen. Och i vissa fall har man ett annat modersmål än svenska. Då handlar det alltid om språkförbistring. Jag kan tänka att domarna i rätterna runt om i Sverige är luttrade. Men, de måste gång på gång avgöra mål som om det var helt nya mål med helt nya omständigheter. Trots att det inte är något nytt under solen.
Ja just det, domarna. Ja, också dessa är f.d. kursare till mig. De tillhör för det mesta de överambitiösa. De som följer lagen, inte hjärtat. Så som svensk lag är uppbyggd. Det tycker jag ändå känns ganska så tryggt.
Och så har vi Jens Lapidus. Med det svarta håret, den oklanderliga klädseln och de blå ögonen. En aningens avundsjuk är jag. Hade han endast hållt sig till juridiken så hade jag inte varit det. Men, han skriver. H a n s k r i v e r. Och gör det tydligen bra. Kursare till mig. Jag hoppas att jag så småningom kan skriva kollega till mig. Och då inte referera till juridiken.
fredag 17 juni 2011
Bokmal
Jag läser på Engelwinges blogg om besväret att göra sig av med böcker. Då kom jag på ett till sätt: Hundmat. Dessa djur är inte nogräknade. Allt går ner. Både chic-lit och deckare.
Sömnstörd
Inatt sov jag inte en endaste liten minut. Näpp. För min kropp behagade inte somna. Jag gäspade ett ansenligt antal gånger, men inte fattade kroppen vinken inte. Tillslut gav jag upp gäspningarna också. Så låg jag där och tänkte att det nog var bättre för både kropp och psyke om jag låg kvar istället för att städa, googla saker eller läsa. Nio timmar låg jag där.
Idag har jag alltså varit ganska seg. Och har druckit alldeles för många koppar kaffe.
Idag har jag alltså varit ganska seg. Och har druckit alldeles för många koppar kaffe.
torsdag 16 juni 2011
Personligt brev
Att skriva om sig själv är verkligen svårt. Det kan man tro att just jag inte tycker, eftersom jag skrivit en hel bok om mig själv. Men se, det tycker jag. I alla fall när det handlar om ett följebrev där jag ska presentera mig själv lite kortare och inte i skönlitterär form. Jag låter synnerligen tråkig när jag försöker. Si och så gammal. Si och så tråkiga fritidssysselsättningar. Si och sådana målsättningar.
Dagens arbetsplats kanske hade något att göra med att jag fick svårt att formulera mig. Vackra vackra Sverige!
Dagens arbetsplats kanske hade något att göra med att jag fick svårt att formulera mig. Vackra vackra Sverige!
onsdag 15 juni 2011
Skolavslutning
Här äter vi godis, kakor och chokladpudding hela dagen. Sedan somnar vi av sockerchocken framåt 19.30. :)
tisdag 14 juni 2011
Läser jag rätt?
Nu förstår jag inte. Hur ska antalet aborter minskas om gratis kondomer och subventionerade p-piller tas bort för folk upp till 25 år? Borde det inte vara mer logiskt att tro att antalet aborter kommer att öka? Läser jag verkligen rätt? Skriver de verkligen såhär? Vem tror att folk kommer sluta ha sex för att de inte har tillgång till preventivmedel? Jaja, man kan köpa i närmaste kiosk, men visst förstår vi väl alla att själva köpmomentet kan vara ganska så ångestfyllt för unga vuxna/tonåringar? Nog är det enklare att gå till skolsyster och ta ett gäng kondomer som ligger framme i en skål. Dessutom är det ju det enda som skyddar mot könssjukdomar. Nej, jag tror snarare att könssjukdomarna kommer öka och antalet aborter ligga kvar på samma nivå.
Att ta kritik
Idag fick jag en recension tillsänd mig. (Som ni får läsa om ett tag.) Det jag ville säga med detta är att det var en fantastiskt fin recension! Och hur reagerar jag då? Jo, med tårar. Varför är det lättare att bemöta och ta negativ kritik, än att ta positiv? Varför öppnas hjärtat och bröstet på vid gavel vid positiv kritik och släpper ur tårar och olika grimaser, den ena mer apart än den andra, istället för att släppa ur sig ett glädjetjut?
För en massa år sedan arbetade jag på Liseberg. Jag var tonåring och arbetade i barnområdet på vissa karuseller. Så himla mycket skit man fick ta. Och som man klarade av att ta. Men de gånger det kom fram någon och sa ett vänligt ord för att stötta, då klarade jag inte mer. Då kom tårarna. Jag skulle verkligen vilja veta varför. Forskningsområde, någon?
För en massa år sedan arbetade jag på Liseberg. Jag var tonåring och arbetade i barnområdet på vissa karuseller. Så himla mycket skit man fick ta. Och som man klarade av att ta. Men de gånger det kom fram någon och sa ett vänligt ord för att stötta, då klarade jag inte mer. Då kom tårarna. Jag skulle verkligen vilja veta varför. Forskningsområde, någon?
USA och högersvängen
Nu utökar politikerna i Stockholm sin önskan om högersvängar vid rött trafikljus till att även inkludera bilar. Jag bodde i USA i sju år. Ett land där detta är tillåtet. Man vänjer sig vid allt. Först tyckte jag att det var läskigt att gå över en gata där bilar fick svänga samtidigt som jag höll på att gå över. De röda trafikljusen ska fungera som stoppskyltar. Man får svänga höger, men man måste stanna först. Men jag vet inte jag. Vi är mycket regelstyrda i Sverige och jag har svårt att tro att denna lagändring går att genomföra här. Hela vår körstil måste också ändras. En hel del gator måste dessutom byggas ut alternativt ta bort två körfiler rakt fram och ersätta den ena med endast högersvängar. Det blir konstigt om högerfilen både går rakt fram och till höger. Att vilja svänga höger vid rött ljus och vara fast bakom en bil som ska rakt fram, det borgar för mer frustration än mindre.
Jag röstar alltså nej till detta förslag.
Och nu måste jag ha mer kaffe.
Jag röstar alltså nej till detta förslag.
Och nu måste jag ha mer kaffe.
Andsteg
Jag kommenterade just på en blogg som hade ordverifiering. Fick då ordet "andsteg" som säkerhetstecken. Vad kan detta betyda? Steg som en and tar? Steg som en ande tar? Eller kanske att man andas stegvis?
Nu googlade jag ordet och fick fram danska recept på ankstek ... Äsch, det var ju inte hälften så trevligt som mina förklaringar.
Nu googlade jag ordet och fick fram danska recept på ankstek ... Äsch, det var ju inte hälften så trevligt som mina förklaringar.
måndag 13 juni 2011
Varning
Jag är ingen vinkännare och tycker inte att det alltid behövs. Gott eller äckligt eller bara ointressant. Ungefär som med litteratur. Jag kommer aldrig bli litteraturkritiker som kan säga något annat än: bra, inte så bra. Så om du är en vinkännare kommer du inte gilla mitt utlåtande om det här vinet. Om du är en levnadsglad tjomme (ja, jag är från Göteborg) så kanske du uppskattar att jag utfärdar en varning för detta vin. Snustorrt. Som fnöske. Utan god smak. Inte så bra alltså.
Cyklar och frihetskänslan
Som cyklist värnar man om frihetskänslan. Jaha. Vad har det att göra med säkerheten? Som bilist kan man också värna om frihetskänslan. Jag kan tänka mig att folk i cab:ar helst inte stannar för rödljus. Det är ju så skönt med vind i håret. Om 150.000 cyklister i Stockholm helt plötsligt kan strunta i trafikreglerna, så tror jag att det kommer ryka en och annan frihetstörstande cyklist. Lite spill får man räkna med?
Flickan och flygrädslan
En gång i tiden skulle jag bli pilot. En gång i tiden var jag en kaxig tonåring. Odödlig. Numera är jag vuxen och alldeles på tok för dödlig.
Den där kaxiga tonåringen som var jag, som skulle bli pilot, tog tag i saken och anmälde sig till en flygklubb. Ska man bli pilot måste man grunda med ett flygcertifikat och eftersom jag bara var sexton år, så fick det bli segelflyg. Den tillåtna understa gränsen var femton år. Sagt och gjort. Jag blev medlem och började ta lektioner. Alla mina sparpengar gick åt till dessa lektioner. Lärarna pratade lyriskt om hur underbart det var med just segelflygplan, när örnen flög som sällskap och det var tyst och stilla och man var ett med det gudomliga och jag vet inte allt.
Jag ville också vara sådär lyrisk. Men till saken hör att man bara kan vara uppe i luften så länge som luften tillåter. Femton till tjugo minuter är en vanlig längd på en flygtur med segelflyg. Vem hinner slappna av på så kort tid? Man ska hålla koll på molngator där det är termik utav bara tusan. Att man kommer för långt bort från flygfältet hör till upplevelsen. Kanske måste man landa på en åker. Charmigt. När man hamnar utanför flygfältet så fnissar alla klubbmedlemmar och så måste man bjuda på mazariner.
I alla fall. En vanlig höjd att släppas på är 600 meter. Ja, man måste bogseras upp av ett motorflygplan. Uppe i luften är det inte alls lugnt och stilla. Att inga motorljud hörs innebär inte att det är tyst. Det viner rejält runt nosen på planet. För att inte tala om hur olidligt hett det blir så fort solen tittar fram.
Jag var sexton, jag var kaxig och jag var halvvägs till mitt certifikat. Det var dags att göra en soloflygning. Jajamensen, upp i luften alldeles själv. Sa jag att jag var kaxig? Efter att jag flugit själv några gånger skulle jag lära mig att ta mig ur ett plan som stålar. (Hur nu det stavas?) Läraren försatte planet i en läskig snett nedåtgående stålning som jag skulle ta mig ur. Sedan var jag inte kaxig längre. Illamående och rädd. Jag hade just fått en lektion i dödlighet.
Nu är jag flygrädd som bara f-n och undrar vem den där flickan var? Hon som försvann för 25 år sedan. Kommer hon någonsin tillbaka? Ibland önskar jag det, allt var liksom lite mer livat då.
Den där kaxiga tonåringen som var jag, som skulle bli pilot, tog tag i saken och anmälde sig till en flygklubb. Ska man bli pilot måste man grunda med ett flygcertifikat och eftersom jag bara var sexton år, så fick det bli segelflyg. Den tillåtna understa gränsen var femton år. Sagt och gjort. Jag blev medlem och började ta lektioner. Alla mina sparpengar gick åt till dessa lektioner. Lärarna pratade lyriskt om hur underbart det var med just segelflygplan, när örnen flög som sällskap och det var tyst och stilla och man var ett med det gudomliga och jag vet inte allt.
Jag ville också vara sådär lyrisk. Men till saken hör att man bara kan vara uppe i luften så länge som luften tillåter. Femton till tjugo minuter är en vanlig längd på en flygtur med segelflyg. Vem hinner slappna av på så kort tid? Man ska hålla koll på molngator där det är termik utav bara tusan. Att man kommer för långt bort från flygfältet hör till upplevelsen. Kanske måste man landa på en åker. Charmigt. När man hamnar utanför flygfältet så fnissar alla klubbmedlemmar och så måste man bjuda på mazariner.
I alla fall. En vanlig höjd att släppas på är 600 meter. Ja, man måste bogseras upp av ett motorflygplan. Uppe i luften är det inte alls lugnt och stilla. Att inga motorljud hörs innebär inte att det är tyst. Det viner rejält runt nosen på planet. För att inte tala om hur olidligt hett det blir så fort solen tittar fram.
Jag var sexton, jag var kaxig och jag var halvvägs till mitt certifikat. Det var dags att göra en soloflygning. Jajamensen, upp i luften alldeles själv. Sa jag att jag var kaxig? Efter att jag flugit själv några gånger skulle jag lära mig att ta mig ur ett plan som stålar. (Hur nu det stavas?) Läraren försatte planet i en läskig snett nedåtgående stålning som jag skulle ta mig ur. Sedan var jag inte kaxig längre. Illamående och rädd. Jag hade just fått en lektion i dödlighet.
Nu är jag flygrädd som bara f-n och undrar vem den där flickan var? Hon som försvann för 25 år sedan. Kommer hon någonsin tillbaka? Ibland önskar jag det, allt var liksom lite mer livat då.
söndag 12 juni 2011
Minisemester
Här står pyret och målar i sommarstugan. Sambon gjorde också sitt till. Det gjorde inte jag. Jag drack vin och läste Cyankalium och champagne. Som sig bör när man är på semester.
lördag 11 juni 2011
Min psykolog
Inatt drömde jag att jag hade ett samtal med min psykolog i min bil. Jag satt i förarsätet och hon snett bakom. Psykologen var Kajsa Ingemarsson ... Varför? Jag var mitt uppe i en historia och hade fått bra fart i berättandet när jag sa att de 45 minuterna tagit slut. "Nej, sluta inte nu när det är så spännande" sa hon, och fortsatte "vi kan ta en timme till". Men jag var inte intresserad av det, för det var inte viktigt för mig att prata klart, så jag sa att då fick det bli en gratis timme. "Jaja", sa hon, "fortsätt nu." Lutade sig framåt och plirade mot mig. Så fortsatte jag. Då sa hon "Men det blir arbetstid för mig". Jag slutade igen och vi tjafsade om huruvida det skulle kosta eller inte.
Analys?
Analys?
fredag 10 juni 2011
Göteborgskravallerna
Jag läser att det är tio år sedan Göteborgskravallerna utbröt. Men det är ingen neutral artikel. Demonstranter vittnar om polisbrutalitet men ingen polis får komma till tals. Jag har förstått att allt spårade ur på alla sätt och vis. Både från demonstranters sida och från polisens. Däremot är det bara demonstranterna som får uttala sig.
Jag kommer ihåg ett förhör med en polis efter skottlossningen vid Vasaplatsen. Det enda som har visats. Han förklarade vad som gått snett. Utan att försöka få medlidande, endast sakligt förklara. Som sagt. En enda gång har detta sänts, annars är det demonstranternas sida vi får ta del av. Vad var det polisen försökte förklara? Jo, det faktum att hans kollega höll på att få skallen krossad av en demonstrant. Kollegan hade fallit och en demonstrant hade tagit en gatsten och slog nu för allt han var värd mot polisens huvud. Hur hade jag själv reagerat i den situationen?
Polisen finns till för att skydda allmänheten. När aggressiva demonstranter kommer från Europas alla hörn, för att störa ett toppmöte, då vet man från början att här kommer det bli bråk. Det kommer inte handla om fredliga demonstrationer. Inte ens lite halvupprörda demonstrationer. Dessa "proffsdemonstranter" kommer för en enda anledning: Att bråka. Med tanke på hur oerhört mycket skit de ställde till med, tycker jag att poliserna ska ha en eloge för att de överhuvudtaget orkar ha det jobb de har.
Att det fortfarande finns folk som söker sig till Polishögskolan. Att det fortfarande finns folk som tycker att lag och ordning ska upprätthållas. Som frivilligt erbjuder sig att vara just dessa som står i främsta ledet. Det blir ingen polisstat av detta. Det blir inte heller anarki. Det blir en demokrati.
Jag kommer ihåg ett förhör med en polis efter skottlossningen vid Vasaplatsen. Det enda som har visats. Han förklarade vad som gått snett. Utan att försöka få medlidande, endast sakligt förklara. Som sagt. En enda gång har detta sänts, annars är det demonstranternas sida vi får ta del av. Vad var det polisen försökte förklara? Jo, det faktum att hans kollega höll på att få skallen krossad av en demonstrant. Kollegan hade fallit och en demonstrant hade tagit en gatsten och slog nu för allt han var värd mot polisens huvud. Hur hade jag själv reagerat i den situationen?
Polisen finns till för att skydda allmänheten. När aggressiva demonstranter kommer från Europas alla hörn, för att störa ett toppmöte, då vet man från början att här kommer det bli bråk. Det kommer inte handla om fredliga demonstrationer. Inte ens lite halvupprörda demonstrationer. Dessa "proffsdemonstranter" kommer för en enda anledning: Att bråka. Med tanke på hur oerhört mycket skit de ställde till med, tycker jag att poliserna ska ha en eloge för att de överhuvudtaget orkar ha det jobb de har.
Att det fortfarande finns folk som söker sig till Polishögskolan. Att det fortfarande finns folk som tycker att lag och ordning ska upprätthållas. Som frivilligt erbjuder sig att vara just dessa som står i främsta ledet. Det blir ingen polisstat av detta. Det blir inte heller anarki. Det blir en demokrati.
torsdag 9 juni 2011
Sommarläsning
Agatha Christie har varit min favoritsommarförfattarinna sedan tidiga tonåren. Ja, jag har vissa böcker som bara kan läsas på somamren. En Christie mitt i vintern är inte alls samma sak. När jag bodde i New York upptäckte jag Cleo Coyle. En pseudonym. Anyways, precis lika snälla mord som Christie och lagom detektivarbete. Jag gillar inte sliskiga mord, hjärnsubstans och tortyr. Ett stort plus i kanten med Coyleböckerna, är att de alltid avslutas med goda kafferecept. Jag rekommenderar varmt dessa detektivromaner i sommar för er som har haft nog av avbrutna fingrar och alkoholiserade kommissarier.
Luften gick ur
Igår gick liksom luften ur mig. Jag som skulle. Skulle redigera. Skulle köpa skolavslutningskläder. Skulle klippa sonen. Skulle något mer. Inte skrev jag. Men sonen klipptes och en skjorta inhandlades. Sedan fick sonen och kompisen gå själva till Panduro för att köpa korkar. Vet inte vad det skulle ha dessa till, men något viktigt var det. De kom ut med filt och träbokstäver istället men var lika glada ändå.
För er med barn i Göteborgsområdet kan jag rekommendera butiken Spojl, som också har en frisör i lokalerna. St Sigfridsgatan med gratis parkering utanför. Sådant uppskattar jag nu när jag inte har miljömärke längre. Fy tusan vad dyrt det är att parkera i stan! Jag har varit förskonad från sådant i två år, men nu är det slut på sötebrödsdagarna. Sonen blev fin i håret och ingen gnällde. Förra gången han klippte sig grät jag nästan och svetten trillade på frisörskan. Han är inte lätt vad gäller håret. Långt ska det vara. Till skillnad från mamsen som vill ha sitt hår kort. Skjorta från Miniature fick vi med oss också. Åh, nu kommer han vara så fin så fin på avslutningen. Första klass. Efter sommaren är han ingen liten kille längre.
För er med barn i Göteborgsområdet kan jag rekommendera butiken Spojl, som också har en frisör i lokalerna. St Sigfridsgatan med gratis parkering utanför. Sådant uppskattar jag nu när jag inte har miljömärke längre. Fy tusan vad dyrt det är att parkera i stan! Jag har varit förskonad från sådant i två år, men nu är det slut på sötebrödsdagarna. Sonen blev fin i håret och ingen gnällde. Förra gången han klippte sig grät jag nästan och svetten trillade på frisörskan. Han är inte lätt vad gäller håret. Långt ska det vara. Till skillnad från mamsen som vill ha sitt hår kort. Skjorta från Miniature fick vi med oss också. Åh, nu kommer han vara så fin så fin på avslutningen. Första klass. Efter sommaren är han ingen liten kille längre.
onsdag 8 juni 2011
Refuserad
Igår fick jag min efterlängtade bok "Refuserad" som Desirée Fredlund har författat. Ett ovanligt format fick mig genast på gott humör. Tänk damtidning ihopvikt på mitten. Snabbläst och skojig. Desirée bjuder på sig själv och får mig att skratta högt på flera ställen. Från boken: "Jag drömde att ett förlag vill ge ut min bok Bibeln. Jag försöker förgäves berätta att jag inte är författaren till detta mästerverk..." Jag återger inte hela det stycket, men tycker att ni ska köpa boken och läsa själva. Ni får också ett recept på Älgmule och nyttiga tips om utgivning. Men framförallt får man sig en dos i självrespekt. Varför brytas ner av en refusering? Det finns andra vägar att gå! Här kan man läsa mer och beställa sitt eget exemplar.
tisdag 7 juni 2011
Dagens arbetsplats
Här satt jag på Villa Belparc i Slottsskogen och redigerade manus. Med en stor kaffedrink utan alkohol men med en massa glass och grädde. Omöjligt att dricka upp hela tyvärr. Tyvärr med tanke på priset. Emellanåt blir jag lite snål. Dessutom blir jag lite kinkig när borden inte är helt rena och gräset inte är trimmat. Men kanske är det charmen med Slottsskogen? Myggorna var lite mindre charmiga.
Hälften av sidorna jag arbetade med idag skar jag bort. Ändrade Annas sinnesstämning. Broderade ut en händelse. Tänkte att jag snart måste ha hjälp med genomläsning och en verbal sammanfattning av helhetsintrycket.
Cyklade fram och tillbaka på underbaraste cykelbanan. På det hela taget en njutbar dag.
Hälften av sidorna jag arbetade med idag skar jag bort. Ändrade Annas sinnesstämning. Broderade ut en händelse. Tänkte att jag snart måste ha hjälp med genomläsning och en verbal sammanfattning av helhetsintrycket.
Cyklade fram och tillbaka på underbaraste cykelbanan. På det hela taget en njutbar dag.
måndag 6 juni 2011
Sverige
Bara namnet på vårt land kan få mina tårkanaler att öppnas en smula. När man varit i ofrivillig exil på andra sidan jorden, och kämpat för rätten att få komma tillbaka, så blir det extra viktigt att få vara glad på nationaldagen utan att bli beskylld för att vara rasist. Jag vet inte hur det är på andra platser i Sverige, men i Göteborg ska man gärna fira genom att påpeka att alla är välkomna till detta land och i G-P dagen efter är det alltid, utan undantag, bilder på "nya" svenskar med svenska flaggan i händerna. Som om det vore rasistiskt att ta kort på en blond unge med flagga i händerna ...? I samma tidning dagen efter 17 maj, visas det däremot ett hav av norska flaggor och blonda små ungar. Det blir en omvänd rasism. Kan vi i år få se bilder på en tonåring med brunt hår och blå ögon, alternativt en tant med vitt hår och bruna ögon? Eller varför inte en gruppbild på en mängd olika sorters människor? Surprise me!
Ja, jag hade ett uppdämt behov av att få skriva det ovan. Utan att vara minsta smula rasist. Varken åt ena eller andra hållet.
Själva stannar vi i förorten hela dagen. Vädret ser ju lite sisådär ut, men främsta skälet till att stanna här, är att det ska vara godisregn från taket på mataffären. Det vill man (läs: sonen) ju inte missa. :)
Ja, jag hade ett uppdämt behov av att få skriva det ovan. Utan att vara minsta smula rasist. Varken åt ena eller andra hållet.
Själva stannar vi i förorten hela dagen. Vädret ser ju lite sisådär ut, men främsta skälet till att stanna här, är att det ska vara godisregn från taket på mataffären. Det vill man (läs: sonen) ju inte missa. :)
söndag 5 juni 2011
HBTQ
Idag hade jag en massa tid innan jag skulle hämta sonen, så jag tog en sväng på stan. Jag trodde det skulle vara heldött eftersom det var så fint väder. Men nehej då, polisavspärrningar och regnbågar så långt ögat kunde nå. Fantastiska kvinnor i fantastiska kreationer och bakklistrat kön, alternativt opererade, gled nerför Avenyn. Och jag tänker att det måste vara underbart att kunna vara sig själv helt ut utan att känna sig annorlunda. Även om det bara är för fyra dagar. Även om det är i form av en festival. År 2011 och vi har inte kommit längre vad gäller öppenheten för s.k. avvikande sexualitet att vi inte kan låta bli att titta och kommentera. Jodå, jag har hört när "annorlunda" människor blir utsatta för detta. Det måste vara så himla utmattande. Heder åt de som orkar och som arbetar för att alla ska accepteras precis som de är. Festivaler av detta slag är en början.
Ovcharka
Tog en sväng med hundarna. Helt lösa. Korv i fickan. När det kommer någon så tar jag fram korv, så är det inte intressant att hälsa på någon. Det går jättebra, hundarna är måttligt intresserade av människor ändå och kommer det en hund så vädrar de bara i luften efter den, så går vi vidare. Ibland är dock människor intressanta också. Särskilt om de utstöter ljud av den pipigare sorten. Ofta blir det så eftersom våra hundar är hysteriskt söta. Nej, jag är inte partisk one bit. På promenaden nyss utsöttes dock en massa andra ljud som var intressanta. En kvinna pep hysteriskt något på vad som för mig verkade vara ryska, men det kan ha varit något annat språk. Hundarna gick närmre för att ta reda på vad det var för ljud och varför de utstöttes på detta sätt. Korven till trots. Hon pep och skrek och gömde sig bakom mannen hon var med. Ett ord uppfattade jag."Ovcharka". Hon stirrade hysteriskt på hundarna och pepskrek ovcharkaovcharkaovcharka. Jag fick förklara att detta inte var den hundrasen, utan den betydligt mindre Keeshonden och att de var så snällla sååå. Har man bara sett Ovcharkan på bild, så förstår jag att man kan blanda ihop dem. Men har man sett en sådan i verkligheten så är det omöjligt att blanda ihop. Ovcharkan är nämligen ca tio gånger så stor och tio gånger så tung. Samt har hängande öron.
Ovcharkan är en av de hundraser man funderar på ska förbjudas. Tillsammans med olika pitbuller och andra kamphundar. Ovcharkan ser mycket beskedlig ut, men är framavlad för att kunna slåss med varg och björn om de skulle ge sig på fårhjorden just den hunden vaktar. De har tydligen ett sjutusan till revirtänk och en herrans massa muskler under all den där pälsen.
Sådär, ett inlägg om mina hundar. Det finns nästan inget tråkigare än att läsa inlägg om andra folks djur. Jag ska försöka att inte upprepa detta misstag.
Ovcharkan är en av de hundraser man funderar på ska förbjudas. Tillsammans med olika pitbuller och andra kamphundar. Ovcharkan ser mycket beskedlig ut, men är framavlad för att kunna slåss med varg och björn om de skulle ge sig på fårhjorden just den hunden vaktar. De har tydligen ett sjutusan till revirtänk och en herrans massa muskler under all den där pälsen.
Sådär, ett inlägg om mina hundar. Det finns nästan inget tråkigare än att läsa inlägg om andra folks djur. Jag ska försöka att inte upprepa detta misstag.
lördag 4 juni 2011
Förbjud skilsmässor
Läser en ledare av Liv Landell i GT och lär mig något jag borde ha vetat. Att ensamstående kvinnor inte får insemineras i Sverige. Det visste jag faktiskt inte. Alla partier vill ändra denna lag. Nästan. Ett parti står emot. KD. För de tycker att barn ska få växa upp i en kärnfamilj. Därför kan par som vill, insemineras i Sverige. Då undrar jag om KD har någon som helst uppfattning om hur många par som separerar, hur många gifta par som skiljer sig? Med ett sådant resonemang krävs nämligen ett förbud mot att gå skilda vägar.
Risken för att barn växer upp i otrygga miljöer är oerhört stor. Man är naiv om man tror att en tvåsamhet borgar för en trygg uppväxt. Precis som Liv skriver, så kan denna lag även driva lesbiska kvinnor som när en önskan om att få bli mammor, till att kränka sig själva genom att ha sex med en man. Den här lagen diskriminerar också de kvinnor som inte lever i ett förhållande med en man, för att de faktiskt inte hittar någon att leva tillsammans med. "Hittar du ingen karl så får du heller inte få barn". Karln blir på så sätt den viktiga i detta, och fokus försvinner från det som i alla fall jag anser ska vara det kärnfrågan: En kärleksfull uppväxt för alla barn. Oavsett familjekonstellation.
Jag är ju själv ett exempel på en sådan kvinna som var välkommen att insemineras om jag hade velat. Ring på fingret och allt. Men var det en bra uppväxtmiljö för min son? Jag var ju singel ändå, trots att jag var gift. Ska KD granska sådant också? Att offentligt leva i tvåsamhet innebär inte att det de facto är en tvåsamhet. Det är en oerhört godtycklig lag. Och förlegad. Jag hoppas att alliansen kan bortse från KD i detta fall och skyndsamt skriva om denna lag.
Risken för att barn växer upp i otrygga miljöer är oerhört stor. Man är naiv om man tror att en tvåsamhet borgar för en trygg uppväxt. Precis som Liv skriver, så kan denna lag även driva lesbiska kvinnor som när en önskan om att få bli mammor, till att kränka sig själva genom att ha sex med en man. Den här lagen diskriminerar också de kvinnor som inte lever i ett förhållande med en man, för att de faktiskt inte hittar någon att leva tillsammans med. "Hittar du ingen karl så får du heller inte få barn". Karln blir på så sätt den viktiga i detta, och fokus försvinner från det som i alla fall jag anser ska vara det kärnfrågan: En kärleksfull uppväxt för alla barn. Oavsett familjekonstellation.
Jag är ju själv ett exempel på en sådan kvinna som var välkommen att insemineras om jag hade velat. Ring på fingret och allt. Men var det en bra uppväxtmiljö för min son? Jag var ju singel ändå, trots att jag var gift. Ska KD granska sådant också? Att offentligt leva i tvåsamhet innebär inte att det de facto är en tvåsamhet. Det är en oerhört godtycklig lag. Och förlegad. Jag hoppas att alliansen kan bortse från KD i detta fall och skyndsamt skriva om denna lag.
Utfyllnad
Nu håller jag på med första korrekturgenomgången av min andra roman. Det är fler tecken att lägga till och dra ifrån än vad berättelsen hittills är lång ... En hel del jobb med andra ord. Men det är såklart nödvändigt. Det första som slår mig när jag kritiskt granskar mig själv, är att jag inte är en fluffig skribent. Det är inte mycket utfyllnad. Mer rakt på och take it or leave it, jag väjer inte. Leder läsaren rakt på utan pardon. Men så tänker jag att läsaren kanske vill ha en krockkudde med sig på färden. En fluffig rosa sak som de kan hålla både framför ansiktet när berättelsen blir för läskig, och trilla på när det plötsligt öppnar sig en avgrund.
Det här med utfyllnad är svårt att göra intressant. I alla fall tycker jag det. Jag som är en ofluffig person till vardags också. Mari Jungstedt skriver utfyllnad som leder berättelsen framåt, som ger mig som läsare något. Så har vi Kajsa Ingemarsson. Jag blir rent fascinerad över hur man kan skriva 300 sidor utfyllnad och det enda som händer är en vattenläcka på två sidor. Carina Rydberg väjer inte heller. Ingen utfyllnad där inte. Philippa Gregory använder sig inte heller av mycket fluff. Sida upp och sida ner av fakta, men skrivet på ett sätt som gör att allt känns uppdiktat. Muriel Barbery och Anna Gavalda, två andra författarinnor som använder sig mer av utfyllnad än av händelser. Alla dessa är bästsäljande författarinnor men med helt olika sätt att närma sig en berättelse.
På skrivarkurser får man lära sig att show, don't tell. Men jag vet inte jag. Jag tycker nog att det har gått överstyr. Det är lätt att se vilka av de ovan nämnda som jag ser upp till mest. Jag tänker faktiskt strunta i gestaltningar om de inte tillför berättelsen något. Det måste ju finnas fler läsare därute som är som jag. Som har tröttnat på att läsa 400 sidor för att omedelbart glömma av dem när man slagit igen boken. För det är så det är med fluff. Det fyller ut, men ger ingen eftersmak. Och det är nästan den största behållningen både av en måltid och en bok, att trots att den har tagit slut, så bär man med sig den efteråt och kan njuta och minnas.
Det här med utfyllnad är svårt att göra intressant. I alla fall tycker jag det. Jag som är en ofluffig person till vardags också. Mari Jungstedt skriver utfyllnad som leder berättelsen framåt, som ger mig som läsare något. Så har vi Kajsa Ingemarsson. Jag blir rent fascinerad över hur man kan skriva 300 sidor utfyllnad och det enda som händer är en vattenläcka på två sidor. Carina Rydberg väjer inte heller. Ingen utfyllnad där inte. Philippa Gregory använder sig inte heller av mycket fluff. Sida upp och sida ner av fakta, men skrivet på ett sätt som gör att allt känns uppdiktat. Muriel Barbery och Anna Gavalda, två andra författarinnor som använder sig mer av utfyllnad än av händelser. Alla dessa är bästsäljande författarinnor men med helt olika sätt att närma sig en berättelse.
På skrivarkurser får man lära sig att show, don't tell. Men jag vet inte jag. Jag tycker nog att det har gått överstyr. Det är lätt att se vilka av de ovan nämnda som jag ser upp till mest. Jag tänker faktiskt strunta i gestaltningar om de inte tillför berättelsen något. Det måste ju finnas fler läsare därute som är som jag. Som har tröttnat på att läsa 400 sidor för att omedelbart glömma av dem när man slagit igen boken. För det är så det är med fluff. Det fyller ut, men ger ingen eftersmak. Och det är nästan den största behållningen både av en måltid och en bok, att trots att den har tagit slut, så bär man med sig den efteråt och kan njuta och minnas.
fredag 3 juni 2011
Nu är det dags igen
Varför kan jag inte låta bli mitt hår? Nu har jag precis skaffat en ny färg, toning denna gång. Snart har jag prövat igenom hela sortimentet. Jag blir aldrig riktigt nöjd med mitt hår. Varför? Nu är jag inne på att låta det växa ut. Så jag kan ha det i tofs. Jag ser nämligen inte klok ut på morgonen när jag vaknar och vem orkar duscha innan man lämnar i skolan? Härom veckan blev jag använd som exempel i ett samtal som handlade om vissa mammor som var så härliga när de inte brydde sig om hur de såg ut när de lämnade sina barn ...
Uppskattning
Visst är det härligt med uppskattning! Sonen och jag satt och läste bloggar tillsammans. Han är så duktig på att läsa nu. "Jag är förälskad" läste han och blev lite generad över att ha sagt det högt. Sedan läste han mitt namn i inlägget och undrade varför det stod där. Så fick jag förklara att tjejen som skrivit inlägget var förälskad i mig. Nej, det kunde han inte förstå. Så fick jag förklara om olika kärlekar och skillnader och likheter. En liten filosofisk kille, den där 7,5-åringen jag har. Fundersam och eftertänksam och alldeles underbar. Nu ska jag ut i solen och vara lite rusig av glädje!
torsdag 2 juni 2011
Att bestämma sig
Här är ett välskrivet inlägg om hur författaren bestämde sig för att starta eget förlag istället för att ge ut på exempelvis Vulkan. Exakt mina tankar. Jag hade dessutom alldeles för lite tålamod att vänta på fler refuseringar från de s.k. etablerade förlagen. Fyra refuseringar och tre månaders väntan klarade jag av. Sedan gav jag ut själv. Och som jag har sagt förr: Inte en dag har jag ångrat det!
Föräldrar
Om en mamma i USA hade tappat sin dotter för att fånga en boll, så hade hon förlorat vårdnaden om det barnet. Javisst, endast interimistiskt i väntan på att myndigheterna skulle avgöra om hon var lämplig som vårdnadshavare, men pappan kan bete sig lite hursomhelst utan att det händer något annat än att man fnissar åt att han prioriterade att fånga bollen framför att hålla i dottern.
Dagens skratt
Bjöds jag på av Maria när hon mycket målande beskrev för mig hur en fottvätt kan gå till. HAHAHA ...!
Misstag jag har gjort som egenförläggare, del fem
Av någon anledning fick jag för mig att det skulle stanna vid 400 sålda exemplar. Det var ett mycket dumt antagande. Nu är jag tvungen att ringa Adlibris för att förklara att det blir till att vänta några dagar tills tryckeriet har hunnit trycka fler. Håller tummarna för att de har något exemplar i gömmorna så att åtminstone någon beställare hinner få sitt exemplar inom de 1-2 dagar som Adlibris lovar ...
onsdag 1 juni 2011
Manhattan
Ok, så ni som aldrig har varit på Manhattan och tror att det är så glamoröst. Här kommer ett inlägg om fönster. Va, varför då? Tja, det kan jag inte riktigt svara på. Om jag vill framhäva mig själv som ordningssam och pedantisk, så borde jag inte fortsätta med detta inlägg. Men det gör jag ändå. Walking on the wild side liksom. Jaja. Fönster var det. Manhattan. S.å.j.ä.v.l.a.s.u.n.k.i.g.t. Så illaluktande. Så smutsigt. Fönstren går inte att se ut igenom. De putsas kanske en gång vart tionde år. Och vet ni vad? Det spelar ingen roll att det inte är oftare, för det blir lika smutsigt igen inom en vecka eller två. Nåväl. Nu har jag rackat ner på Manhattan lite. Vad händer i Billdal? Ja, inte putsas här fönster i alla fall. Pinsamma Hanna, sitta här och snacka skit om fönster på Manhattan. Maria, förresten, jag är vaken igen... Men nej, jag tänker inte putsa fönster för det. RUT-avdrag någon?
Men åååhhh
Oj, vad jag hade velat vara på Liseberg ikväll! September och Petter och fint väder kan nog bli en jättesuccé. Jag känner inte till några av deras låtar förutom Mikrofonkåt, men tyckte de hade fin kemi i Så mycket bättre samt verkar vara väldigt bra artister i sina framträdanden båda två. Suck, vad är väl en bal på slottet. Jag har ju turen att ha tre griniga killar hemma, kan jag inte nöja mig med det?
Kors
Idag går ögonen i kors helt utan anledning. Lite mat och lite solstol kanske kan råda bot på det. Denna ljuvliga klarblåa himmel!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)