onsdag 29 februari 2012

Efterlysning

Jag fick ett telefonsamtal i måndags. Ett samtal som kändes mycket viktigt. Helene, som personen som sökte mig heter, lämnade ett meddelande, men jag kan inte höra vilka mittsifforna är! Eniro visar inga träffar på namnet. Jag har försökt höra av mig till bekanta till Helene, men inte fått napp. Så, nu kör jag en efterlysning här istället:

Helene L! Om någon som var på Bokeripartyt i söndags och som känner Helene, eller om Helene själv kanske läser här, hör av er! info@berghemforlag.se eller numret som stod på mitt visitkort.

tisdag 28 februari 2012

U.a.

Min första bil klarade sin första besiktning galant! Jag blev nästan tårögd, min duktiga lilla bil.

F.ö. avskyr jag Försäkringskassan så innerligt att jag nästan struntar i ersättning. Jag misstänker att det är precis det deras taktik går ut på. Att vara så besvärliga och irrationella som möjligt, så ger vi små enkla människor upp och låter ersättningen tillfalla staten istället. Morr!

Såg ett halvt avsnitt av Får vi följa med igår. Det var ett halvt avsnitt för mycket. Vem bestämmer vilka programidéer som ska genomföras egentligen?

Saknar Newyorkmamman, vart har du tagit vägen?

Partyt

Desirée skriver om bokeripartyt i söndags. Själv är jag fortfarande mätt efter den fantastiska lunchen ...!

måndag 27 februari 2012

När någon går bort

Älskade Joanna, jag hoppas och tror att ni finns där för varandra!

Inga ord kan förklara saknaden efter en älskad.

Tystnad.

Bokrea

Desirée Fredlund har rea på sin My. Skyndafynda!

söndag 26 februari 2012

Nu bär det av

Denna härligt soliga februarisöndag ska jag på utflykt! Inåt landet och till metropolen Älgabäcksryd.Vägbeskrivning är skickad, men inte exakt adress. Kanske hittar jag, kanske gör jag det inte. Det är charmen med utflykter tycker jag. Sedan blir det party. Bokparty. Bokeriparty för att vara exakt!

fredag 24 februari 2012

Vi gillar olika

Ni kommer ihåg kampanjen? Vi gillade väldigt olika där ett tag i Sverige. Det är fint att gilla olika. Oavsett om det gäller hudfärg eller sexualitet. Vi är så väldigt humana vi svenskar. Inkluderande och toleranta. Förutom vad gäller genus. Debatten om att vi inte får säga lärarinna, konstnärinna etc eftersom det är att nedvärdera kvinnan. Istället ska vi säga lärare och konstnär. Men, det är ju att märka kvinnan som maskulinum? Att verkligen skrika ut till folket att kvinna, det ska det absolut inte märkas om man är.

Om vi ska ha neutrala titlar så måste vi faktiskt hitta på nya ord. Och det görs det. Tänk debatten i Kvällsöppet och andra forum, om hen.Kan ju verka bra på papperet, men vad gör detta i praktiken? Jo, det betyder att vi inte gillar olika. Det betyder tvärtom att vi faktiskt endast gillar lika. Och nu drar jag det lite längre och kanske får en och annan emot mig. Man brukar få det när man generaliserar. Men; det verkar ganska troligt att det ofta är samma människor som "gillar olika" som gillar "hen". Hur går det ihop?

Själv gillar jag olika och tänker fortsätta att göra det. Jag tänker också fortsätta att gilla att könen är olika.

Men framförallt kommer jag fortsätta att gilla jämställdhet!

Stella

Estelle Silvia Ewa Mary. Jag som arbetar i förskolan märker ju att Stella är ett populärt namn. Som kunglig (gudars vad jag vill skriva drottninglig) passar det dock inte med just det namnet, följaktligen blir det Estelle. Jättefint tycker jag. Även om tilltalet säkert blir just Stella. Silvia och Ewa förstår man lätt ursprunget till, men Mary? Vad är det jag missat?

När man inte använder hjärnan

Men åh, bara för att jag skickade in mitt manus via e-mail, så betyder ju inte det att formen är oväsentlig ...! Jag glömde ändra till breda mariginaler och 1,5 radavstånd och 12 punkter. Hur j-la urkopplad får hjärnan vara?

torsdag 23 februari 2012

Början

Jaha, nu har jag skickat in mitt manus till Kabusa. Alla tummar och tår hålles för min skull, ok?

Här kommer de första sidorna av min nästa storsäljare! (...?) Början har jag lagt ut tidigare, så för er som känner igen texten, scrolla lite längre ner där Anna dyker upp i berättelsen:

”Men kör över mig då!” Han vrålar ur sig sin förtvivlan mot den vita Saaben som just tvärnitat framför honom på Oscarsleden.
”Kör över mig”! Men den vita Saaben står alldeles stilla. En annan bil passerar långsamt förbi på Saabens vänstra sida.
”Aaahh” skriker han nu, då han inser att han missat ytterligare ett tillfälle att förlora sitt liv. Han som hade trott att denna idé skulle vara enkel att utföra. Att springa framför en bil på leden, utan möjlighet för bilen att hinna stanna.

I mörkret stod han vid vägkanten och väntade på det rätta tillfället. Det var ganska glest med bilar den här natten men varken måne eller stjärnor syntes på himlen, så risken att bli upptäckt där han stod borde ha varit minimal. Den första bil som kom reagerade han för långsamt på, han hörde den helt enkelt inte närma sig, så tillfället gick förlorat redan innan han hunnit hoppa ut på vägen. Den andra bilen som kom, missbedömde han hastigheten på och den tid det skulle ta att hoppa framför i precis rätt ögonblick. När han gjorde sin störtdykning så hamnade han inte framför däcken som han hade planerat, utan bakom det bakre hjulparet. Smärtan i knäna när han ramlade i asfalten hade för ett ögonblick varit bedövande och han rev upp ett stort hål på vardera knät på sina mörkblå märkesjeans. Den högra handflatan fick rejäla skrubbsår och armbågen fick sig en vacker stöt. Surt linkade han tillbaka till sin plats bredvid en nyponrosbuske som inte helt dolde hans kropp, men där han hade en bättre uppsikt över trafiken.

”Tredje gången gillt” tänkte han när han såg Saaben närma sig. Den här gången skulle han minsann inte hoppa försent. I precis rätt ögonblick kastade han sig framför strålkastarna på bilen. Hur, hur, var det möjligt att föraren hade hunnit stanna på den korta sträckan? Den nuddade bara vid honom när bromsarna låste sig. Kroppen fick en knuff och han föll hårt på asfalten, men inget mer hände än att hans högra hand fick ytterligare kraftiga skrubbsår och att hans vita skjorta fick ett hål på högra armbågen. Hans högra höft fick sig också en kyss av asfalten, men annars var han fortfarande full av liv.

Utan att kunna besinna sig kastade han sig upp och slog med knytnävarna på motorhuven till den vita Saaben.
”Kör över mig då” vrålar han. Genom rutan skymtar han en rädd flicka och uppfattar sedan en medelålders man i passagerarsätet. Denne ser lugnt på honom medan han talar i en mobiltelefon.
”Åh, nej, han ringer polisen”. Den förödmjukelsen skulle bli för mycket. Först två misslyckade självmordsförsök och sedan polisförhör ovanpå det. Förmodligen med efterföljande läkarbesök och tvångssamtal med en psykiater. Nej tack, så roligt ska de inte ha det. Han gör helt om framför bilen och springer in i nyponrosbuskaget för att komma bort från vägen. Glömmer av vägräcket och dunsar med hakan först när han snavar över det. Han kommer dock snabbt på benen och försvinner mörbultad, med vid alldeles för mycket liv, in bland Klippans myller av bostäder och ateljéer.



Annas hår ligger prydligt som vanligt. Som vanligt har hon även en prydlig skjorta som skymtar under jackan, prydliga byxor, prydliga naglar och prydliga skor. Över axeln har hon en prydlig väska. Hela hon utstrålar renhet. Hon är ren. Hon skrubbar sig varje morgon med La Prairie body scrub, tvålar sedan in sig med Kanebos shower foam, för att sedan tvätta sitt hår med Nexxus salongsschampo. Efter duschen smörjer hon in sig med Biotherms Lait Corporel, för den lena citrusdoftens skull. Ansiktet smörjer hon omsorgsfullt in med la Prairies anti-age cream, långt ner på halsen smörjer hon in sig. Deodorant är ett känsligt kapitel för henne. Efter många års förtvivlad kamp mot kroppsodörer, har hon tillslut funnit en som fungerar tillfredsställande. Doves dry invisible, black-dress approved. För detta skäms hon så mycket att den får tillbringa sin tid längst in i badrumsskåpet under handfatet. En billig produkt som finns till för att dölja dålig lukt. Nej, denna talar man tyst om. Fast egentligen talar man inte alls om en kvinnas kroppslukt, den ska vara obefintlig. Anna vet detta och luktar således alltid ytterst lite och den doft hon ändå avger är till hundra procent artificiell.

Hon går nerför Avenyn. Ser till vänster och sedan till höger, innan hon med varsamma steg sneddar förbi Röhsska museet, tar några nätta snabba steg över spårvagnsspåren och cykelbanorna för att på andra sidan ta av till höger. Hennes marinblå jacka är uppknäppt och fladdrar något när hon fortsätter framåt ut på Teatergatan. En perfekt knuten sidensjal runt den smala halsen. Hon går och går, till synes mot ett bestämt mål, men inuti henne är det kaos. Ett kaos som kräver att hon rör på sig, annars blir det ohanterligt. Så hon fortsätter framåt. Bakom Storan och parken bakom. Snabbare och snabbare går hon. Tills stegen blir till småspring. Nu när hon börjat springa kan hon inte sluta. Benen tar henne bort mot Feskekôrka, springer förbi den, springer förbi Esperantoplatsen, jagar fram i ett ändlöst tempo. Håret inte så prydligt längre. Jackan på sned, svetten börjar rinna utmed ryggen. Anna springer rakt mot älven utan att sakta ner. Stannar inte förrän hon är ända framme vid vattnet. Där stannar hon och nu släpper förlamningen i hjärnan. Mot måsarna och en ensam Paddanbåt skriker hon ur sig sin skräck.


Carolin rusar ut ur sin port vid Axel Dahlströms Torg. I ena handen håller hon en cykelnyckel, i den andra släpar hon på en tvåårig pojke. På ryggen en illa medfaren ryggsäck, runt halsen en trasig halsduk. Pojken skriker medan hon sätter på både sig själv och honom varsin hjälm. Hon slänger upp pojken i barnsitsen och sig själv på sadeln och cyklar iväg mot stan med en väldig fart. Carolin är arg. Inte bara morgontröttarg, utan rosenrasande genomarg. August, hennes tvåårige son, är därför väldigt kinkig på det sätt som små barn är när deras föräldrar är arga, allt för att försöka få föräldern att fokusera på något annat än ilskan. Den här gången verkar det inte fungera. Mamma Carolin märker honom knappt. Hon tänker på annat. På vuxna saker. Vuxna problem. När hon svänger in på Kungsladugårdsgatan struntar hon högaktningsfullt i allt vad trafikregler heter och en mörkblå Volvo V70 måste ställa sig på bromsarna för att undvika kollision. Carolin njuter av att hålla detta vansinniga tempo. Hon njuter faktiskt lite av att nästan bli krockad med också. Då kanske han skulle få dåligt samvete och må dåligt. Hon vill att han ska må dåligt. Lika dåligt som hon mår, nu när hon vet. När hon fått reda på sanningen. August skriker och nyper med sina knubbiga tvåårsfingrar rakt in i sidan på ryggen på sin mamma. Carolin skriker till. Både av smärtan men allra mest av förvåning, hon har glömt av att hennes son sitter bakom henne. Nu får hon dåligt samvete också. Arg och med dåligt samvete. Den här dagen har inte börjat bra.


  •  
Fredrika går med långa steg och rak rygg nerför Linnégatan. Hon ser sig inte omkring. Känner gatan väl vid det här laget. Fiskbilen utanför Hemköp, Linnéterrassen, Crêperiet som sällan är öppet. Alkisarna runt Hagabion. Hennes steg går dit de redan vet att de är på väg. Det tar inte lång tid innan hon kommer fram till Järntorget och Pusterviksteatern. Hon drar upp den tunga dörren och går fram till bardisken och beställer en kaffe. Kvinnan bakom bardisken känner igen henne eftersom detta varit hennes förmiddagsritual den senaste månaden. Ställer fram en svart kaffe innan Fredrika har beställt. Samma ritual varje dag i en månad. En snabb promenad från hemmet på Nordhemsgatan, nerför Linnégatan och sedan dagens första kaffe på Pusterviksteatern. Här läser hon morgontidningen som hon alltid har med sig i väskan. Nyheterna är viktiga för henne. Omvärlden är viktig. Hon gillar de grälla färgerna på väggarna inne i den gamla biografens foajé, de ger en välbehövlig kick på förmiddagen tillsammans med koffeinet i kaffet. Men idag tittar hon inte i tidningen. Hon tar sitt kaffe som i trance från servitrisen, sedan sätter hon sig på en barstol med utsikt mot Allén, den som egentligen heter Norra Allégatan. I vanliga fall brukar hon fundera över göteborgarnas förkärlek att hitta på nya ord för något, eller att förkorta och förenkla. Idag finns inga sådana funderingar i hennes värld.

Fredrika tar en stor klunk av det heta kaffet, tittar ut genom fönstret men utan att se något. Hennes tankar är långt borta från nyheter eller kaffe. Idag har hon mycket att tänka på. Hon har tagit ett beslut. Ett stort beslut som kräver mycket planering.

Bebisar

Någonstans inom mig är jag rojalist tydligen. Men också feminist. Ropar hurra när jag hör att det blir ytterligare en kvinnlig tronföljare framöver. :)

onsdag 22 februari 2012

Hysterisk

På en timme har jag strukit över 4000 ord i mitt manus. Tänk om man kunde skriva lika fort som man kan stryka, det vore grejer det. Som ni förstår är jag hysterisk just nu. Hur redigerar jag klart ett manus på en kväll? Så att det i alla fall blir i presenterbart skick? Visserligen är jag känd för att vara snabb, men det här fixar inte ens jag.

Jag får resonera som så att det är bättre att skicka in något än att inte göra det. Hoppas bedömningen blir att språket är fint och att historien håller. Så kanske jag kan bli considered för publicering ändå. (Ja, jag måste skjuta in engelska ord här och där, särskilt när jag är hysterisk.)

H Y S T E R I S K

*Måste sluta blogga nu för att andas i påse en stund*

Jamen då så

Snott rakt av från Mitt namn i hyllan:
Enligt Magnus Utvik krävs det några viktiga ingredienser för en bra roman. Magnus är författare och recensent från Gomorron Sverige, läser 3 romaner i veckan och är känd för den så kallade Utviks-effekten som säljer slut de böcker han gett högt betyg.

  •       Huvudkaraktären måste engagera. Den måste vara mångfacetterad så att du blir intresserad av den och dess öde. Tror man på karaktären kan historien gå lite hur som helst.

  • -        Ett bra språk. Det kan vara ett rakt språk som inte nödvändigtvis behöver vara fullt av metaforer. ”Det får gärna vara okonstlat men aldrig konstlöst.”

  • -       Ämnet för romanen måste vara något författaren brinner för. Något som bränner till. Ställ dig frågan: Behövs den här boken egentligen?

  • -       Underskatta inte läsaren. En bok som är för lång eller för självklar ger ingen spänning. Jobba med undertexten. 

  • -       Fånga läsaren redan i första stycket. T ex ”Den sista prärievargen” börjar med 15 sidor där huvudkaraktären är hos psykologen. Men det går för det är så bra skrivet.

  • -       Slutet måste vara oväntat och förlösande.
Jamen, då så. Då borde det vara piece of cake att få Kabusa intresserade av det manus jag pitchade för igår. De ställde sig positiva till mitt manus förresten, sa jag det? Ett litet dilemma bara. Ett yttepytte litet. Jag har inte redigerat klart. Måste skicka in det nu. NU faktiskt. Hej då Internet!

måndag 20 februari 2012

Manuspitch nästa

Hej! Jo, det börjar med en misslyckat självmord i realtid på Oscarsleden. En slags prolog kan vi säga. Sedan följer vi tre kvinnor genom livet fram till idag. Jag har delat upp kapitlen per ålder, det vill säga, första åldern vi får följa de tre kvinnorna är de åtta år gamla. Vid nästa tidpunkt är de femton år gamla. Sedan 22. Deras berättelser berättas parallellt. I vuxen ålder vävs deras historier ihop och läsaren får veta att de alla har en relation till en och samme man. Det är hans tvillingsyster, hans fru och hans älskarinna. Då binds historien samman och berättas inte parallellt längre. Detta är en historia om hur dessa tre kvinnor förhåller sig till denne man och hur livet med honom leder fram till ett och samma beslut. Det här är en ganska svart historia men berättad med humor. Jag har velat skriva en historia som utspelar sig i Göteborg och närliggande orter. För att det är här jag är uppvuxen och för att jag saknar god litteratur om Göteborg. Det är en hel del lokalfärg, men utan att bli en guidebok. Allt utspelar sig i Stockholm numera, eller utomlands. Jag skriver rakt och avskalat vilket gör att läsaren leds rakt in i berättelsen och stannar kvar där till sista sidan. För övrigt är detta mitt andra manus och jag håller precis på att avsluta två andra. Jag har också planer på en serie som kommer att utspela sig i Göteborg, för när jag skrev den här fick jag blodad tand och vill helt klart fortsätta utforska min hemstad på ett litterärt sätt.

Det behövs en hook, läser jag på Wikipedia. En hook? Eller en kort mening om hela manuset. Hjälp, hur ska jag klara det?


*Börjar bli en smula nervös tror jag*

söndag 19 februari 2012

Söndagsaktivitet

Den som inte har något bättre för sig kan passa på att slänga brinnande olja på sin hand. Tur i oturen så slog det inte upp i fläkten. Har man bra föräldrar kan de komma och tycka synd om en samt köpa mystiska salvor på Apoteket. Ska tydligen ta bort smärtan något. Tack, ja tack!

*Extremt synd om mig idag*

Trovärdigt

Ja, vad ska man säga? Klart att det är trovärdigt att en man i maktposition har barn på bygden. Precis som gamle svenske kungen har några sådana där han drog fram, så har säkert Hitler det också. Frågan är väl hur det ska bevisas såhär långt efteråt. Två frågor jag ställer mig är: Varför skaffa sig en exakt likadan mustasch som som ökände pappa om han nu avskydde att han var son till honom? Slutet i artikeln blir lite sensationssökande, dyker de här uppgifterna upp nu för att någon slipad advokat kommit på att det finns pengar att tjäna på Mein Kampf? En fråga till förresten: Hur hade jag själv reagerat på om jag hade varit ättling till Hitler? Rent spontant säger jag att jag hade behållt det för mig själv.

lördag 18 februari 2012

Lördagsfunderingar

Funderar över det märkliga i att lilla jag sitter framför TVn i Billdal och bevittnar en begravning i Newark. Varför direktsänder TV begravningen av Whitney Houston? Varför filmas den alls? Varför tittar jag? Så många frågor. Men, en trevlig sak att bära med sig mellan alla halleluja och Jesus Lord, var orden: Ingen annan hade kunnat samla dessa människor, vi är här för din skull. Alla förtjänar en alldeles egen dag. Alla förtjänar att firas på ett altare den dagen. Detta är din dag, vi är här för att fira dig. En  härlig inställning tycker jag, istället för den stelare, sorgligare som vi ofta har i Sverige.

Tötisar

Han närmast kameran var den dumme igår. Gossen längst bort i bild sprang bort imorse och var borta 30 minuter. Livet med hund. Det spöregnade och jag halkade runt i skogen dyngblöt och sur. Så var han hos grannen ...

Riktigt häftigt

Wow, nu blir jag riktigt exalterad. Sådant där som man aldrig trodde skulle bli möjligt har blivit möjligt! Att läsa en bok i sin iPad eller telefon, med en app som gör att man kan klicka och se filmsnuttar samtidigt. Jag läste ju om det vad gällde Milleniumtrilogin, att det gjorts en app som man kunde följa i Salanders fotspår med. Men att ha en bok i en app och kunna se Zlatans mål på film samtidigt som man läser om det i boken? Ja, jag vet, tidningar har funnits på nätet i många år nu och där är det klickbara länkar insprängt. Precis som i detta blogginlägg. Men ändå, ändååå! Gudars vad kul det är med den här tekniken! Interaktiva funktioner som dessa i telefon och iPad är såklart endast i början av sin utveckling, men vilken utveckling det är! Jag kommer ihåg den där filmen med Tom Cruise och Colin Farrel där de stod vid en virtuell anslagstavla och flyttade ikoner hit och dit i luften. Så futuristiskt! Hur många år sedan var det? Inte många alls.

Nu går jag och lägger mig igen. Analys av ett mord står på agendan och den är i gammaldags pappersform minsann. Snart ett minne blott?

fredag 17 februari 2012

Poetisk porr

Eller kanske erotisk poesi i romanform? Jag pratar om Skönt förvirrad kvinna av Anna Maria Schyman. En bok jag bytte till mig på Egenutgivarnas möte på Centralen häromsistens. En kvinna (duh ...) reflekterar över sitt liv här och nu. Vi följer Bea på arbetsresor och genom mötet med en manlig skådespelare som öppnar upp henne och hennes kvinnlighet igen. Språket är vackert, men jag upplever inte kvinnan som förvirrad alls. Eftersom man får följa hennes tankar så hänger man som läsare med i svängarna tycker jag. Boken är egenutgiven under pseudonym och eftersom den är just egenutgiven, så läser jag kritiskt och letar fel. Inte för att bevisa att egenutgivna böcker håller sämre kvalitet, tvärtom. Visst finns här några korrfel, men inte så många så det stör. Historien håller ihop och den är välskriven. Ännu en som bevisar att egenutgivning håller måttet med råge!

Den känslan

1. Hund har nästan ihjäl grannhunden.
2. Hund äter upp mattes smörgås.
3. Hund slickar i sig mattes thé.
4. Hund skäller på allt som låter.
5. Sa jag att hund skäller på allt som låter ...?
6. Just det, hund skäller.
7. Matte skäller.
8. Matte sur.

torsdag 16 februari 2012

Tio år med eget förlag

Kim Kimselius firar tio år med eget förlag i år! Nitton egenutgivna böcker har det blivit och ett heltidsarbete som hon kan leva på. En förebild för mig och många andra. Dessutom delar hon så generöst med sig av sina erfarenheter och ger tips på sin blogg. Grattis Kim och vi ses definitivt på Bokmässan!

onsdag 15 februari 2012

Dagens självinsikt

Om man köper något gott som föräldrar och personal kan ha att mumsa på till kaffet på utvecklingssamtalen, då bör man inte placera dessa godbitar på mitt kontor mellan mötena. Då kan det hända att det inte finns så många kvar till nästa som ska ha möte.

Tisdagen

Hello out there, alla ni som firade Alla Hjärtans Dag! Inget rosenrött här alls. Sonen är hos sin pappa och telefonen var avstängd. Suck. Firade ensam genom att titta på TV en massa timmar utan minsta lilla våld. Tidigare på dagen möblerade jag om i matsalen på en av förskolorna. Tog hjälp av de starka grabbarna som jobbar där och vips hade tio ben under en lång bänkrad pulvriserats. Det var ju inte riktigt meningen. Men det blev toppenbra i slutänden. Önskar jag kunde ta ett före och efterkort. Bästa arbetsgivaren var på plats och suckade bara lite över benen. Bra, då är jag välkommen tillbaka idag också. :)

måndag 13 februari 2012

Trött på våld

Efter en lång dag tänkte jag krascha en stund framför TV:n. Vad visas? Våld, blod, våldtäkter, droger. Bläddrade och bläddrade och hamnade så småningom på TCM och ett gammalt avsnitt av Fame. Någon grinar för att hon inte vill heta Doris. Fungerar bra för mig just nu. Rätt nivå. Inget blod. Inget våld.

Ooops, jag tar tillbaka. Nu röker de en joint på teatern.

Suck. Can't escape the shit. Vad f-n är fel med oss människor?

söndag 12 februari 2012

Sorglig och välskriven

För en dryg vecka sedan träffades jag och några andra egenutgivare på Centralen för att diskutera framtiden med vår förening. Då byttes det även böcker. Jag bytte b.la. till mig Annika Bengtssons Snökupan. Den visade sig vara en mycket välskriven roman! På något sätt hade jag förväntat mig det eftersom Annika själv känns som en ytterst kompetent person. (Vi känner inte varandra, men jag är tydligen snabb att döma på det hon visat genom FB och på sin blogg ...) Ändå blev jag extra glad över att upptäcka att den var såpass välskriven som den var, eftersom det bara visar vad jag tidigare påpekat så många gånger: att egenutgivna böcker inte behöver vara sämre än dem som getts ut av ett etablerat förlag. Glädjande var också att jag bara hittade ett enda syftningsfel och ett litet felstavat namn. Alldeles för många romaner har på tok för många fel. Som om etablerade förlag inte skulle ha råd med redaktörer?

Snökupan handlar om två systrar och deras olika familjekonstellationer. Den enas dotter har en stor roll och allt kretsar runt henne och mostern. Socialrealism skulle jag vilja säga. Tragiskt så det förslår. Samtidigt väldigt allmängiltigt och med hög igenkänningsfaktor. Även om jag inte kan identifiera mig med människorna i boken, så kan jag lätt identifiera forna klasskamrater, grannar och kanske t.o.m. en och annan släkting. Och har du minsta uns empati i dig, så känner du med människorna i boken och vill vyssja både den ena och den andra så att de kan få må bra igen. Kanske i nästa bok?

Chockad

Nu är jag lika chockad som den gången jag slog på datorn och såg att Michael Jackson hade dött. Vissa stjärnor lyser klarare än andra. Vissa lyser långt efter sin död. Så kommer det vara i det här fallet.

Vila i frid, Whitney!

lördag 11 februari 2012

Det här med e-bok

Jag har ännu inte lagt upp min Som någon annan bäddar som e-bok. Men det ska jag, det s k a jag! Här lite tips för oss alla som går i samma tankar.

Pinterest

Med morgonkaffe och en smörgås surfar jag runt hos andra bloggare. (Inte bara dem på listan till höger, åh nej. Jag luras med den listan, jag låtsas att jag inte läser några flera, så verkar jag ha ett liv vid sidan om bloggandet och läsandet. Hoppas jag.)

Pinterest. Har ni kikat runt där? Alla dessa underbara kollage. Jag som oftast tänker i bilder går verkligen loss där. Har nu snurrat runt inne på Elsa Billgrens anslagstavla. Wow! Låt er inspireras!

fredag 10 februari 2012

Förbluffad

Hur mycket elände hinner man med på en vecka egentligen? Med bibehållet gott humör dessutom? 

Dagen slutade dock med en underbar puss på kinden och varmaste kramen. Finaste lillkillen slutade på förskolan idag, han ska flytta tillbaka till sitt hemland. Tänk att vara tre år gammal och prata fyra språk! Jag är fylld av avund och glädje över att få lära känna så många fantastiska människor! 160 stycken för att vara mera exakt. Alla under sex år. Alla med mer än ett språk. Alla med tillförsikt och nyfikenhet inför vad världen kan erbjuda. S O M vi kan lära oss av dessa medmänniskor! 

Nästa gång ni tar en vända på stan, mataffären, hämtar era barn: Se er omkring, möt blicken hos dem som är ca: en meter långa. Fråga hur de ser på framtiden och låt er fyllas av positiv energi! 

Det har jag gjort, det är så man klarar en veckas elände med bibehållet gott humör.

torsdag 9 februari 2012

Framgångsrik egenutgivare

Här är en länk till en intervju med Petra, som liksom jag har gett ut sin bok på eget förlag. Att flaskmata, heter hennes bok. En sådan här bok behövs verkligen, då det finns mycket lite skrivet om flaskmatning, och att det fortfarande är ganska tabu i Sverige.

onsdag 8 februari 2012

OMFG

Eller som vi säger på svenska: ÅHMG. Mycket trevligare än att skjuta in ett knull i tid och otid. Jaha, nu satte några i vrångstrupen.

I vilket fall som helst skulle jag behöva lite fler timmar på dygnet. Eller lite mer energi så jag inte trillar ihop i en hög när jag kommer hem.

tisdag 7 februari 2012

Bästa sättet?

Jag måste seriöst hitta ett sätt att bli av med mitt sötsug, godisbegär, glass-krejvings. Att varje dag môla i sig chips, ostbågar, godis eller glass, det förstår ju vem som helst att det varken är bra för hälsan eller vikten. Jag har ett par snygga stövlar jag vill kunna använda igen. Jag har en son som jag vill ska ha en hälsosam mamma. I många långa år framåt. Varför är det så in i he-ete svårt att sluta stoppa i sig??

måndag 6 februari 2012

Genrefundering

Igår läste jag klart Tistelblomman av Amanda Hellberg. Jag läste hela lördagen och hela söndagen. Vad passar bättre att läsa i ett spökhus, än en bok om ett spökhus? ;)

Innan jul läste jag hennes Döden på en blek häst. Jag gillar Amandas miljöbeskrivningar (alla som känner mig inser att miljöbeskrivningarna måste vara out of this world, eftersom detta annars är något jag avskyr)väldigt mycket, men det var något med Döden... som gjorde att den kändes som en bok för yngre vuxna/tonåringar. Med det menar jag verkligen inget ont, men den marknadsförs som en skönlitterär bok för vuxna. Tistelblomman var däremot helt klart en skönlitterär bok för vuxna.

Jag kan inte låta bli att fundera över det här med genrer. Kan det vara så att man -och då menar jag förlaget- är rädd att vi inte är mogna för spökerier? För de tydliga spökerierna från Döden... har fått stryka på foten i den här senaste. Nu liknar det mer en deckare i härliga miljöer. Det här med att mixa genrer verkar inte svenska förläggare helt bekväma med. (Det vet bl.a. Desirée.) Språket i Tistelblomman är ännu finare än i Döden... det är kanske det som gör att det känns mer som en vuxenbok? För min del kan det lika gärna spöka en massa utan att jag för den skull tycker att det är en ungdomsbok, så det är inte det som gör att jag tycker mig läsa en skillnad.

Icke-recensent som jag är tänker jag inte förlora mig i metaforer och analyser. Jag tyckte väldigt bra om Tistelblomman, men hade förväntat mig något grymt läskigt efter att jag läste Döden... Eller så är jag helt enkelt spökluttrad efter att ha bott där jag har gjort i 2,5 år? Istället fick jag lära mig mer om Skottland och fick lite längtan efter vidder och ovädersmoln, varma drycker och välkomnande pubar!

söndag 5 februari 2012

Omaka

Jag önskar att jag kunde skylla på någon annan.

Det finns alltid plats

För generositet. Kan man glädja en annan människa så tycker jag att man ska göra det. Ibland har man inte möjlighet till det, det kan vara för att ekonomin tryter, men framförallt för att man tryter som person. Mår man dåligt så orkar man inte alltid med mer än sig själv. Just nu orkar jag med mig själv och ganska många fler. Jag blir glad av att glädja andra och då får man en vinn-vinn situation, underbart! När jag läser kommentarerna blir jag såklart glad, men också lite ledsen. Är det verkligen ofattbart snällt att skicka några böcker till någon man inte känner? I så fall vill jag efterlysa fler goda gärningar så att de blir vanligare och vanligare!

Bild hittat på Pinterest

Katten på bilden har inget med texten att göra. Men visst blir man glad av den?

lördag 4 februari 2012

Vem är vem

Sonen röstar på Sean Banan och jag håller tummarna för Loreen. Ingen av oss ringer. Snåljåpar. Varje gång jag ser Helena Bergström tror jag att det är Louise Hoffsten och tvärtom.

Louise?
                                                                                                   Helena?

Rusig

Det kan ha varit så att jag hoppade på utmaningen att springa Vårruset med jobbet i maj. Det verkade som en bra morot tyckte jag. Att komma upp ur soffan och faktiskt få lite kondition igen. Kvinna är ändock fyrtio och borde tänka på hälsan. Just nu känns fem kilometer helt oöverstigligt. Jag som blir andfådd bara av att springa ner till havet som ligger på fem minuters promenadavstånd. Så läser jag om Linnéa som tänker göra en Tough Muddler, och känner mig som världens slappaste människa. Fem kilometer, Hanna, det får du baske mig fixa, annars är du bara en liten lort!

Är det en frukt?

Jag satt och läste den här artikeln när sonen kom och frågade vad det var på bilden. Jag svarade "silikon". Är det en frukt? frågar den underbara åttaåringen då.

Jag försöker förstå. Jag har försökt förstå i många år nu. Men det går verkligen inte. Vad är det som får kvinnor att stoppa in sådant här i kroppen? Varför vill man se onaturlig ut? Även om man tycker att alla andras kroppar är mycket snyggare än ens egen, så ska det väl mycket till innan man överväger den smärta som är förknippad med operationer? Hur kan det någonsin vara värt den smärtan att få större bröst? Eller är jag bara väldigt kinkig när det kommer till sådant som gör ont? Jag har vissa i min bekantskapskrets som gjort sådana operationer och andra. Tydligen gör det inte bara ont efter ingreppet, det gör ont efteråt också. I ryggen och inne i brösten. BH är nödvändigt. Jag som avskyr just det plagget, tycker att bara den bieffekten skulle vara nog för att inte operera brösten. Nåväl, det är väl tur att det finns möjligheter för dem som vill, och jag får nog acceptera att jag inte kan förstå.

Jag håller med sonen, bilden till höger ser ut som frukt. Torkad mango?

fredag 3 februari 2012

Mötenmötenmötenmöten

Eller: Hur man trycker ihop en månads jobb på en vecka samtidigt som man vab:ar.

Igår: Snabbvisit på detta möte.

Även: Jobbiga samtal, både privat och på arbetsplatsen.

Nu: Mentalt slut.

onsdag 1 februari 2012

Var jag full?

I natt drömde jag att jag lyfte upp en bil (en gammal bubbla) för en trappa. Men den fastnade mellan ledstången och väggen på andra sidan, och då lät jag den vara där. Efter ett tag kom jag tillbaka när några gubbar undrade hur den hade hamnat där. Jag fnissade och tänkte att jag måste ha varit full som försökte lyfta upp en bil för en trappa. Sedan gick jag därifrån.

Analys på det?