måndag 28 februari 2011

smygstartar våren

Igår köpte jag tio pelargonsticklingar. Planterade genast om och nu känns våren lite närmare. När man tittar på marken utomhus är det helt omöjligt att föreställa sig en grön gräsmatta. Bara fötter och humlor som surrar. Hur är det möjligt att naturen klarar av detta år ut och år in? Inget mindre än ett mirakel!

Tusenfoting

Det finns en hel del skojiga namn tycker jag. Särskilt i USA. Där kan man heta vadsomhelst nästan. Vanligt är att ens barn får mammans flicknamn som förnamn. Men man kan också heta vitlök. Knoblauch, som en mycket känd baseballspelare heter. Nu på morgonen när jag tittade på foton från Oscarsgalan, såg jag att Natalie Portmans blivande man heter tusenfoting i efternamn. Millepied. Jag fnissar lite. Sådan humor har jag.

Tjugofem år sedan

I natt är det 25 år sedan Palme mördades. Jag kommer inte ihåg det som om det vore igår, men visst ligger det färskt i minnet. Det var en helgdag och jag och mina föräldrar väcktes av min syster som hört på radion att Olof Palme mördats. Min första tanke var att det nog var första april och att det var ett ganska så kasst aprilskämt. När jag vaknat ordentligt kom jag ihåg att det var mars och sedan hörde jag min mamma snyfta inifrån deras sovrum. Då förstod jag att det var på riktigt. Min första upplevelse av att världen var en otrygg plats. Atombomber hade varit något diffust hot i min barndom. De var man naturligtvis rädda för, men man visste ändå inte riktigt hur en sådan skulle kunna dimpa ner i Sverige. Ett mord på Sveriges statsminister på öppen gata i Stockholm. Ofattbart. Lika ofattbart som den där atombomben. Ändå hade det hänt. Allt kunde hända.

Jag minns också hur upprörd jag blev över att Lisbeths vittnesmål dömdes bort. Hon som sett in i mördarens ansikte. Om inte hennes ord vägde tungt i utredningen, hur skulle då någons vittnesmål någonsin kunna väga såpass tungt att man fick fast mördare? Det var något med ett par vita skor och att hon uttalat något i stil med "det ser man ju vem som är alkoholist". Ajabaja, inte diskriminera någon! Att hon faktiskt kan ha tänkt, när hon stod där på Sveavägen med sin döende man och tittade mördaren i ansiktet, att han verkade vara alkoholist och det var detta hon sedan försökte få ur sig, det ska inte tas i beaktande. För hon hade trots allt begått den största synd man kan begå i Sverige: Diskriminering.

Jag är med Lisbeth. Sedan kan alla deckarälskande utredare få ha sina egna teorier. Det är stora summor pengar som lagts på att bevisa att Lisbeth har fel. Men såhär 25 år senare är hon fortfarande säker på sin sak. 79 år och still going strong. I testet om vem man tror mördade Lisbeth Palmes man, är det drygt 30% som tror Christer Pettersson. Jag hoppas att hon känner stöd från oss, så att hon inte tror att hela Sverige vänt henne ryggen. För att ha den bördan ovanpå sorgen över sin mördade äkta man och en mördare på fri fot, det känns bara för tungt.

söndag 27 februari 2011

Om man vill lägga på sig några kilon

http://kalasgott.blogg.se/

Någon timme senare

Dumma färgen!

Här ställer man sig och ska måla dörrar och så visar det sig att provfärgen som jag först målat med, inte går att måla över. Den går att dra av med naglarna. Så nu måste jag skrapa av provfärgen för att måla med riktig färg istället. Man köper ju en burk provfärg för att kunna måla upp en yta och se hur färgen fungerar. Då måste man måla en ganska stor yta. Denna ska man inte behöva skrapa av sedan anser jag. Men nu är det som det är. Jag skrapar och svär. Eller, svär gör jag inte, det får man inte göra i vårt hus. Då blir gastarna arga.

Min hund är rasist

Usch och fy vad pinsamt. Var i skogen med lugna, trygga Leo. Hunden som inte bråkar. Hunden som gillar alla. Hunden som kommer när man ropar. Ja, ni förstår. Nästan en mönsterhund helt klart. Så kommer det då några andra människor gåendes i skogen. Väldigt vanligt och inget som brukar generera uppmärksamhet hos hundarna. Men den här gången ... På långt håll börjar Leo morra. Skälla och bete sig. När de kommer närmre fokuserar han på en av männen i gruppen. En svart man. Han fixerar honom med blicken och skäller och rusar runt. Mannen sätter sig ner och försöker prata lugnt. Jag försöker prata lugnt. Inget hjälper. Jag skäms. Vi bor i ett väldigt vitt samhälle, även med svenska mått mätt. Leos första möte med en annan männsikoras. Pinsamt är ordet.

Gucci höst 2011

Det fanns en massa snyggt i den här kollektionen tycker jag. Pälsen kan med fördel bytas ut mot de där skojiga tygblommorna. Om päls tycker jag inte. Men färgerna och kombinationerna, aahh! Ska leta fram mina slipsar som jag gjorde under en kreativ period i NY. Slips på kvinnor är snyggt!

Bild från the Sartorialist

lördag 26 februari 2011

Smet eller värre?

Sedär, en låt jag faktiskt tycker är bra! Nummer två. Better or worse. Men hon måste nog öva på uttalet, annars blir det tokigt.

Uppdatering: Ha ha ha, men det är ju faktiskt härligt att se någon så glad som Linda B och någon så söt som Nicke B! (Jag är svag för tatueringar...)

Paranoid

Eftersom projektorn till vår TV argt blinkar "change the light-bulb" och jag vill titta på Melodifestivalen ikväll, så har jag istället suttit vid datorn och surfat runt på en massa ställen. För att spara på bulben. Ja, jag har även slevat i mig vispad grädde med chokladsås. Så något annat har jag också gjort. Men nu över till min paranoida sida. Jag var nog världens mest HIV-testade tonåring då det begav sig. Jag hade varken gjort någon sexuell debut, bytt blod eller delat sprutor, men man skulle ta sitt samhällsansvar, så jag trodde att det var något man skulle göra, typ varje år, precis som att man går till tandläkaren. För att vara på den säkra sidan. Jaja, jag har också varit nojjig över MS (skälet till detta är en släkting som dog i det) hjärntumör (Bells pares hade jag en gång, det kunde tydligen bero på tumör) bröstcancer (vänner som har/har haft) och nu läste jag i en artikel om en handbollsspelare som dött av malignt melanom. Han hade upptäckt det för att han hade en kula i handen. Va? Är det inte bara huden som det kommer? Jag har en kula i min högra hand. Det gör ont när jag trycker på den och nu när jag blev paranoid igen, så trycker jag som bara den. Så nu sitter jag här och har ont och med en ny paranoia. Måste gå och få undersökt.

Smarrigt recept

Jag sneglade runt på andra bloggar och hittade till min stora glädje ett recept jag haft men aldrig hittat igen! Åh, här klistrar jag in länken så att jag aldrig ska tappa bort det någon mer gång. Kanske någon annan blir glad också?!

Halva Göteborg

När det är plusgrader ute och nästan barmark, då drar det i planteringsnerverna. Så jag gjorde som halva Göteborg gjorde, tog mig iväg till första bästa Plantagen. Där fanns det en uppsjö av pelargonsticklingar, fem för 59 kr. Men jag köpte inga. Just pelargoner måste jag vänta en stund till med. Däremot fanns det ett hav av en annan favoritblomma/växt, nämligen hortensior. Jag inhandlade raskt två stycken. Så fort jag ställde ner dem utanför bilen när jag kom hem lyfte hunden på benet på en. Så nu har jag nyduschade hortensior i fönstret.

Jag blir så satans ledsen

Så, det här med reklam på TV. Är man med i en sådan så räknas man som offentlig person. Som offentlig person måste man klara av att stå ut med trakasserier, för då räknas man inte som människa. Även som part i en vårdnadstvist måste man kunna stå ut med trakasserier från den andra parten, för man räknas inte som människa då heller. Nu avvek jag något från ämnet, men egentligen inte. Vad jag vill säga är att det finns så många kryphål för det här med lagarna runt trakasserier. Kan vi inte bara enas om att lagstiftningen ska gälla för alla? Offentliga personer är ju trots allt faktiskt helt vanliga människor och helt vanliga människor ska lagstiftningen skydda. Är man dessutom inte vuxen, så ska lagstiftningen vara ett än större skydd. Hur kan då detta inte räknas som trakasserier: 48.000 medlemmar på en Facebooksida som heter "Vi som stör oss grovt på tjejen som sjunger på halebop reklamen". Den räknas inte som trakasserier för att tjejen är en offentlig person. Jaha, men om vi då ser på kommentarerna på nämnda sida, rör de sig då om hur dålig reklamen är, eller hur kass karaktären på reklamsnutten är? Nej, det är direkta personangrepp på en tjej som är 16 år. Hon nämns med namn och får utstå så mycket elakheter att jag känner att jag vill rusa runt i Sverige och ta alla ungdomar hårt i örat.

Fast kommentarer som "hon sjunger fan så falskt..!" blir ju bara skrattretande när man hör henne sjunga. A capella rakt in i kameran. Visst kan hon sjunga. Angrepp på hennes utseende haglar också tätt. Snälla lagstiftare: Ändra omedelbart i lagen om trakasserier! (Har glömt vad det korrekta namnet är och är för upprörd för att kolla upp det just nu.) INGEN ska behöva utstå sådant här! Det här ÄR trakasserier och det finns det lagstiftning för, använd den.

Uppdatering:

Med olaga hot och ofredande avses brott mot BrB 4 kap, 5 och 7 §§. En och samma person drabbas ofta av upprepade hotelser och ofredanden. I statistiken räknas i sådana fall varje tillfälle som ett brott. Mörkertalet är dock stort och svårt att få en exakt uppfattning om. Särskilt stort är det för mindre grova brott och brott som inte har några synliga konsekvenser.

En uppdelning av olaga hot och ofredande i underkategorier efter om brottet riktas mot en person under 18 år, en kvinna 18 år eller äldre, en man 18 år eller äldre eller en grupp av individer kan göras fr.o.m. år 1999.

Jag skulle vilja säga att trakasserierna mot tjejen i reklamfilmen faller under detta. En och samma person, upprepade ofredanden. Varje tillfälle räknas som ett brott. Vad sägs om 48.000 stycken sådana, dokumenterade med namn på Facebook? Bara att börja slipa på de allmänna åtalen alla allmänna åklagare ute i landet?

Lära sig att sova

Jag är sömnstörd. Det har jag varit större delen av mitt vuxna liv. Det tar tid att somna och blir jag väckt vid kl fem, så kan jag inte somna om innan jag måste gå upp igen. Under mina s.k. svåra år, så blev detta än värre. Då var jag tvungen att sova med öronproppar och i totalt mörker. Blev jag väckt mitt i natten, oavsett när, så kunde jag inte somna om. Vad roligt det var när man var ensam med en bebis ... Två timmars sömn per natt. Hade jag tur så var de i rad. Hade jag ännu mera tur så drog pappan sitt strå till stacken en gång varannan helg. Då kunde jag ha sådan tur att jag kunde sova i sju timmar. Åh, jag kommer ihåg glädjen över att hjärnan fungerade tämligen normalt de där dagarna. För det är ju så, att utan sömn så klarar du dig inte. Jag har också fått hjälp i form av tabletter, för att kunna somna. Sedan jag flyttade hem till Sverige igen så har sömnen blivit bättre. Inte bra, men i alla fall så att hjärnan fungerar. Det första jag märkte det på var att jag inte behövde totalt mörker när jag skulle sova. Sedan att jag inte behövde öronpropparna. Nu har jag t.o.m. kunnat somna om efter att jag blivit väckt. Wow, vad månde bliva? Jag har läst att för att hjälpa sömnen måste man gå och lägga sig samma tid varje natt, men framförallt gå upp samma tid varje morgon. Så nu är det jag som gör det. Även såhär på en lördagmorgon.

Det dumma med att gå upp den här tiden en helgdag, är att ingen annan börjat blogga ännu. Vad ska jag göra? Vad ska jag lääääsa?

fredag 25 februari 2011

Middagen är avslutad

Att skriva en bok

Jag började skriva på min bok för exakt tre år sedan. Då hade jag heltidsjobb och kunde bara skriva på vissa stunder. Det som var bra var att jag gick en skrivarkurs där vi hade övningar varje vecka. Då var man tvungen att skriva ihop något. Så, ett eller ett halvt kapitel i veckan fick jag i alla fall ihop.

Jag insåg att det höll på att bli en bok när jag hade skrivit ungefär 40 sidor. Jag skrev om ett ämne som jag själv hade upplevt, ett annorlunda ämne och svårt. Jag tänkte att jag behövde skriva för min sons skull. Att han kommer att ifrågasätta mig när han blir äldre. Så jag skrev och skrev. Jag tänkte också på alla dessa kvinnor ute i världen som befunnit sig, eller befinner sig, eller kommer att befinna sig i, samma situation som jag själv. Det behövdes en bok till dessa kvinnor tänkte jag.

Nyår 2009/2010 skickade jag in mitt manuskript till några förlag. Sju stycken har jag för mig. Ordfront var det enda som skickade bekräftelse på att de mottagit mitt manuskript. Det ska de ha en eloge för. Några tog sina tre-fyra månader på sig. Några har jag fortfarande inte hört ifrån. Ett omdöme har jag fått: Välskrivet och engagerande, men vi tror inte den har allmänintresse.

Jag tänkte att: "I Sverige idag är det bara deckare som anses ha allmänintresse och som förlagen kan göra pengar på. Jag lyssnar istället på den delen av omdömet som säger välskrivet och engagerande." Jag vet att det finns många, särskilt kvinnor, som behöver läsa min bok. Om den inte är publicerad kan de inte hitta den. Därför bestämde jag mig för att ge ut den själv. Helt utan vinstintresse. Faktiskt bara av mitt goda hjärtas skull. Det finns tydligen folk som gör sådant, men vi är kanske inte så många som man vill tro. (Så, en klapp på axeln till mig själv, det kan man behöva ibland.)

Jag har alltid vetat att jag gillar att skriva, men att skriva klart den boken fick mig att inse att jag sitter på så många fler historier. Sanna och uppdiktade. Jag måste få skriva mer! Det har blivit som ett gift. Jag mår jättebra när jag skriver! Om jag håller min tidsram, så ger jag ut nästa innan årsskiftet. Också den på eget förlag. Vem orkar vänta på att de etablerade förlagen ska ge en refusering?

Jag vet att det är många därute som inte tror sig om att kunna avgöra om deras manuskript håller för utgivning och som väntar på att få bekräftelse från ett större förlag. Men: De flesta får vänta förgäves. Om man tycker sig kunna avgöra om en utgiven bok är välskriven eller inte, intressant eller inte, ja, då tror jag också att man ska lita på sin egen känsla inför det man själv har skrivit.

Jag har fått översvallande positiv kritik för min bok och nu köper bibliotek efter bibliotek in den. Herreguuud vad härligt! Nu hoppas jag att den kommer att göra lite nytta för förtvivlade kvinnor som fastnat på olika sätt. Eller bara läsas som den fasansfulla berättelsen den är, som en modern Inte Utan Min Dotter, men mellan två västländer.

Ska lägga upp den här på bloggen också. Note to self: inte glömma!

torsdag 24 februari 2011

Kvinnor i världen

Man tror ofta att omvärlden ser ut ungefär som på sin egen gata i stan. Någonstans i bakhuvudet förstår man att det nog inte är på det sättet. Men man borstar bort de där tankarna, för de skaver. Skav är inte skönt. Jag har i och för sig endast erfarenhet av att ha bott i en annan kultur än den svenska i Sverige, och det var den amerikanska i New York med omnejd. När jag berättar historier om livet o v e r  t h e r e, förstår de jag känner att jag talar sanning, men de kan ändå inte förstå. De som inte känner mig brukar fnysa och mena att på det där sättet kan det ju inte vara. Ofta har de inte ens varit i USA på besök, de baserar sin åsikt på filmer de har sett.

Den här nyheten om babyfabriker, det är så ofattbart att man inte kan annat än skaka på huvudet och ge lite mer pengar till välgörenhetsorganisationer.

Men, vänta här nu. Hur är det i USA? Ja just det ja, där gör surrogatmammor en behjärtansvärd insats för barnlösa par. Tror ni att dessa gör det av just empati? Jag skrattar stort. De gör det för pengarna. Har det blivit en industri? Svar: Ja. Det hemska med artikeln är att kvinnorna i babyfabriken inte ställt upp på detta frivilligt. Mammorna i USA gör det i alla fall av egen fri vilja. Men det känns som den enda skillnaden.

Barnen, alla dessa barn som är utsatta för oss vuxna. Av vår goda vilja och onda. Utsatta är de. Men det blir ett annat inlägg.

Kärt besvär

Vilket besvär det är att skicka iväg bokpaket till bokhandlar som beställer böcker. Och bibliotek som beställer böcker. Fakturor och följesedlar hit och dit. Det finns inte en gnutta ekonom i mig, så allt görs sömngångaraktigt och tar en evinnerlig tid. Hjälp vilket besvär. Men åh, vilket oerhört kärt besvär!

onsdag 23 februari 2011

SOS Alarm

En artikel i G-P om kommunikationsproblem mellan SOS Alarm och Polisen fångade mitt intresse idag. En annan har ringt till 112 vid flera tillfällen. Jodå, jag är en sådan där med civilkurage. Då måste man göra detta emellanåt. Frågan är om man ska ha rätt att vara anonym inför Polisen om man ringt 112 för att anmäla exempelvis en misshandel. Många tycker att man måste kunna vara anonym, för annars kanske man väljer att inte ringa larmnumret trots att det behövs. Ja, jo, jag håller med till viss del. Å andra sidan måste faktiskt Polisen få tillgång till uppgifter för att de ska kunna göra en god utredning. Polisen skälls det gärna på i vått och torrt för att de inte gör tillräckligt. Men om de inte kan det då? Jag efterfrågar ett större engagemang i samhället istället. Våga stå upp emot buset och hjälpa sina medmänniskor. Vill vi ha en säker stad eller en där vi bara vågar anmäla om vi får vara anonyma?

Ett anonymitetsskydd hos Polisen ska räcka tycker jag. Utåt kan man få vara anonym, men inte inför Polisen. Förresten har jag känt vid varje tillfälle jag ringt, att det inte funnits ett alternativ till att säga sitt fullständiga namn och ge sitt telefonnummer. Den som svarar har en så myndig röst att det lilla barnet i mig kliver fram och lydigt rabblar upp all information de vill ha. :)

Hur kommer det sig

... att jag när jag slutade skriva igår hade fyra sidor fler än vad jag har idag när jag öppnar dokumentet? Allt är sparat och finns i dokumentet. Mystiskt.

Refuseringar

På en annan blogg hittade jag denna artikel om vad förlagen letar efter när de läser nya manus. Det ljusnar lite för mig om varför Piratförlaget refuserade mig, när jag förstår att den första granskaren endast läser de tio första sidorna. Inte för att jag tycker att mina första tio sidor är dåliga på något sätt, men de är inte representativa för huvudämnet i boken. Hade jag kunnat skriva annorlunda, kanske börjat pang på med problematiken kring bortförande och kvarhållande av barn? Nej, jag tycker inte det. Jag ville ha berättelsen så autentisk som möjligt, så del ett är en bakgrund till del två och tre. Man förstår ändå redan från början att något inte är som det ska och att allt kommer att haverera. Vad gäller just Piratförlaget kanske de också passar sig för att ge ut böcker baserade på verkliga historier där det handlar om dysfunktionella förhållanden och lagstiftning som inte fungerar. Man har väl Gömda-böckerna färskt i minne ...

tisdag 22 februari 2011

Modevår?

Jag har varit trött på min garderob ganska länge nu. Jag har också varit trött på mig själv ett tag. Några svåra år tog musten ur mycket. Nu är jag dock trött på att vara trött. De som känner mig och de som har läst min bok förstår och skakar på huvudet åt vad människan trots allt klarar av. Men, och det här är ett stort men: Jag har kommit till något slags brytpunkt. En stor del av mig har alltid handlat om mode. När jag ser på mig själv idag kan man inte riktigt tro det. Så, idag tog jag ett beslut. Tillbaka till mig själv! Jag började genast leta bilder från inspirationsserien framför alla, SATC. Döm om min förvåning när det visade sig att nätet är nästintill barskrapat på bra bilder från serien! Jag tog saken i egna händer och satte på en skiva. Sista säsongen är min favorit bland outfitsen. I sista avsnittet finns en av mina absoluta favoriter. Nu postar jag en bild som jag helt sonika tog med min pyttekamera i dåligt ljus. Det spelar ingen roll. Som påminnelse för mig själv fungerar den ändå.

Till helgen tänker jag mig en urrensning av min garderob. Big time. Vad fungerar med vad, kan något göras om, behövs påfyllning, slängaslängaslänga!

Lite bättre nu

Jag skrev två sidor i mitt senaste manus. Då mådde jag bättre. Den dumme huvudpersonen är dock så himla dum att jag inte iddes skriva om honom. Jag skrev därför om en av de sympatiska kvinnorna istället. Ett tema som verkar gå igen både fiktivt och rent biografiskt för mig ...

Hjälp...

Nu fick jag lite livskris igen. Andas i papperspåse? Ut och gå? Ta en Treo? (Treo är bra mot det mesta.) Hjälp. Jag kanske mår bättre efter en dusch.

måndag 21 februari 2011

Medium

Satte mig för att se ett avsnitt av Medium. Det visade sig vara det allra sista! Sådana brukar vara mediokra och väldigt tydligt det sista avsnittet där skådisarna är håglösa och manuset tunt. Men jag tyckte att de gjort ett fint jobb med denna serieavslutning. Den sammanfattade hela seriens kärna: Kärleken och respekten mellan makarna, hennes förmågor och hur de emellanåt ställer till det. Man fick se en alternativ framtid och det finaste av allt: Mjuka blickar när maken tar emot makan på andra sidan. Ja, jag är ju inte känd för att vara en romantiker, men en liten tår kom det allt.

Jag förstår inte - del 726

Jag försöker att inte ha fördomar. Ibland går det riktigt bra och ibland går det lite sämre. Min grundinställning är att alla får leva sina liv så som de själva finner passande. Bara man inte är elak eller kliver över lik för att nå dit. Men jag kan ändå inte låta bli när jag läser sådant här. Vad är det för kvinnor som tycker att en man är så underbar att de vill leva såhär? Vad finns det för fördelar att leva med nästan hundra barn och 38 andra fruar? Jag har bott i en annan kultur och förstår att man inte alltid kan förstå. Man är en sådan stark produkt av sin uppväxt att det är svårt att försätta hjärnan och hjärtat i ett sådant tillstånd att man förstår andra kulturer. Det är väl därför vi har både kulturkrockar och rasism förstås. Men man kan acceptera utan att förstå. Och det brukar jag kunna göra. Men här någonstans har min acceptans upphört. En reducerad kvinna är en för många. Hela 39 stycken under ett och samma tak? Nej, jag förstår inte.

Jag ser ljuset

Junibacken är ett underbart ställe på alla sätt. Eller, två sätt hade jag kunnat vara utan. Det ena är alla vuxna som står och dräller vid barnens lekhus. Det borde man kunna lösa bättre. Det andra är sista scenen i sagotåget. Vem har bestämt att det ska vara Bröderna Lejonhjärta och när Skorpan tar Jonathan på ryggen och hoppar för att komma till Nangilima? Jag har åkt tåget förut och var därför förberedd och höll för öronen lite diskret. Första gången var jag totalt oförberedd och satt och storgrät när man helt plötsligt var framme och en attraktionsskötare hoppade fram och glatt sa att turen var över... Den där Astrid visste hur man fångande läsaren och spelade på precis rätt strängar. Bitterljuvt.

söndag 20 februari 2011

Det bästa med Stockholm

Snö, Junibacken och Vasamuseet. Allt inom några få meter från varandra.

torsdag 17 februari 2011

Stockholm i mitt hjärta

Nintendot är packat, matsäck till tåget likaså. Nu hoppas vi att tåget kommer fram i tid så vi får mysa med fina L och fina C lite i eftermiddag. Ingen dator kommer med, så nu blir det s.k. bloggtorka fram till söndag!

onsdag 16 februari 2011

Ibland tänker jag på döden

Alldeles för ofta egentligen. När jag var tonåring skrev jag sturskt i mina vänners kalendrar "vad mer kan man göra åt födelse och död än att njuta av mellantiden?" Något jag då tyckte var uppenbart att man måste göra. Något jag nuförtiden inte alls kan leva efter. Döden är alltid närvarande för mig. Många säger att det är för att jag numera är mamma, men jag var sådan här innan jag fick barn också. Jag blir väldigt ledsen när någons liv tar slut.

I vilket fall som helst. När Natascha Richardson dog så tog det mig ganska så hårt. Inte för att hon var någon nära vän, tvärtom, vi har aldrig träffats. Men det sätt hon dog på. Under en skidlektion. Ett vanligt fall i backen, hon reste sig snabbt upp och skämtade om det. Hur många har hjälm på sig när de åker skidor? När hon dog hade jag en anställning i en viss kommun nära mig. En hjärtlös arbetsplats som desperat försökte visa att de var hjärtliga. Man skulle skratta hela dagarna. Även när det inte fanns något att skratta åt. "Men man behöver inte ta hoppsa-steg" sa min chef. Tack. I alla fall: När jag på en lunch förde på tal att jag blivit ledsen över nyheten att N.Richardson hade dött på detta sätt, fnös man lite åt mig och menade att något ska man ju dö av. Sedan var det inte mer med det. En stor skådespelerska. Mamma till två barn. Fru och dotter. Jo, jag tycker det är sorgligt att man ska kunna dö av att trilla i en skidbacke. Och nej, jag tycker inte att det är läga att fnysa åt ett dödsfall. Det finns alltid någon kvar. Sorg. Inget att skämta om.

Ville bara säga det. Go'natt.

Peter Magnusson

Idag höll jag på att köra på Peter Magnusson på en Statoilmack i Askim. Han hade Statoilkläder på sig, så jag förstod inte att det var han. Det var naturligtvis inte för att han hade på sig Statoilkläder som jag höll på att köra över honom, jag har inget emot denna mundering. Nej, han sprang ut ur macken precis som jag skulle köra fram. Ingen av oss var vidare bra på att se oss omkring tydligen. I alla fall, ingen blev skadad. Men man undrar vad han gjorde där. Tydligen en inspelning enligt det ordinarie personalen, som hade fått vara med, men de visste inte vilken. Nåja, det visar sig nog.

Bild från veckorevyn.se

Stockholm-bound

Nu får de här bihålorna ta och ge sig. Imorgon bär det av till min favoritstad alla kategorier: Stockholm! Sonen och jag ska ha lite egensemester, då vill man vara pigg mamma så det blir en trevlig upplevelse för oss båda. Men eftersom veckan varit ganska eländig, så fortsätter vi på samma vis och skaffar munsår både på över och underläpp. Lika bra liksom.

Uppdatering: Vädret verkar ju i alla fall bli hyfsat. Ingen nederbörd. Inga saltiga is-vindar så som vi har i Göteborg. Det blir nog bra det här.

tisdag 15 februari 2011

Coca-Cola

Tja, kanske är det det rätta. Receptet. När jag bodde i USA fick jag rekommendationen att inte dricka Coca-Cola för att det var gluten i karamellen i drycken. Man visste inte om det var över gränsvärdena, men att karamellen var baserad på spannmål. Man ska inte rycka på axlarna åt celiaki, då kan det gå illa, så jag har undvikit att dricka C-C. Emellanåt dricker jag dock. När jag äter sushi. Jag vet inte varför jag tycker kombinationen är bra, men det gör jag. Soyasåsen innehåller ju ibland gluten över gränsvärdena, men i alla tester så visar det sig att det är så försvinnande få som gör det, så jag har mumsat på. Men: Jag blir alltid dålig efter jag ätit sushi med tillhörande C-C. Men vilken av dem som är boven, det vet jag inte. Kanske man snart kan få veta vad det är i karamellen i C-C:n också?

Sju grader varmare

Sju timmar senare var det sju grader varmare. Precis vid kakelugnen som det eldats i frenetiskt. Kakelugnen i vardagsrummet. I sovrummet är det härliga 14 grader. Varför har jag inte eldat i kakelugnen där för att få upp värmen till natten? Jo, för att när man fryser fungerar inte hjärnan. Så nu går jag och lägger mig. Med en värmefilt under mig och en över mig. Fem täcken räckte ju inte natten till idag. Så håller vi alla tummar för att pelletspannan håller sig åtminstone över natten. Har jag tur så kanske jag vaknar svettig imorgon bitti!

Jag känner mig så snygg


Medan husets nakna apor fryser häcken av sig om de inte har på sig ytterkläder inomhus, så tycker husets pälsbeklädda invånare att det är lite för varmt och sitter och flämtar vid en av de nakna apornas fötter.

Här är så varmt och skönt


Kallare än kallast

Helst vill jag skriva en massa fula ord här som inte lämpar sig för tryck. Men pannfa-apet stannade i natt igen. Med tio minus ute och ett dragit hus betyder detta 12 grader i sovrummet. Jag sov under fem täcken och frös ändå. Hade det inte varit så himla kallt i huset hade jag även tagit mig ner till hallen för att hämta en mössa att sova med. Istället drog jag ett av de fem täckena runt huvudet och satte strumpor på fötterna. Ändå frös jag. I norra Sverige har man minus 40 grader utomhus och 12 plus inomhus. Men där är man lite mer chill än vad jag är, och nöjer sig därför med ett extra täcke.

måndag 14 februari 2011

Nu blir det modeblogg!

Så snyggt! Vad välmatchat med håret. Rolig klänning som ändå blir elegant. När ska jag få gå på fest igen då?
Grammy Awards 2011: Style, Dresses & Red Carpet : People.com : People.com

Eller Noomi Rapace på Bafta. Med den äran. (Bild snodd från InStyle.com)

Alla hjärtans dag

Är det tydligen idag. Jag har grymtat för sambon tidigare år att jag inte är intresserad av att trissa upp någon romantik just för att det råkar vara den 14 februari. Han tycker att jag är en osedvanligt tråkig fästmö. Således fick jag inga blommor idag. Ingen choklad heller. Fine. Däremot gav sonen mig flera pysslade hjärtan imorse så där var förväntningarna på dagen ganska höga. Som den goda mor jag är köpte jag därför en hjärtformad chokladask till vederbörande. 176g för hutlösa 90 kronor. När vi kom hem glömde sonen kartongen på golvet och en av hundarna slevade i sig hela härligheten. Eftersom dödlig dos choklad ligger på 1000g för hans vikt, behövde han inte magpumpas. Men to prove my point: Sedär vad som hände för att jag köpte choklad en måndag! Så fick jag dåligt samvete för att jag är sådan hjärtlös kvinna, så jag köpte geléhjärtan till sambon och hjärtformade ljus. Nu står jag vid spisen och slevar i mig godiset själv. När han kommer hem kommer endast ljusen finnas kvar.

Pannhelvetet

Åh, vad härligt det är att vakna upp i ett hus där värmepannan tydligen slutat gå mitt i natten.

söndag 13 februari 2011

Nu förstår jag inte igen

Importera arbetskraft från Holland? Varför det? Jag är inte den som är den, men har vi inte en ganska stor arbetslöshet i det här landet? Ska vi göra den ännu större nu alltså? Artikeln i sig är ju inte särskilt uttömmande, så kanske det är något annat problem som ligger bakom. Men i alla fall. Att aktivt importera arbetskraft? Alla dessa Faktum-försäljare som man ser exempelvis, kanske de inte skulle ha något emot att jobba lite? Massa frågetecken i detta inlägg. Hoppas de rätas ut av en uppföljande artikel.

Uppdatering: Det kanske verkade lite långsökt att dra in Faktum-försäljarna i det här, men jag tänkte som såhär: Att holländarna måste kunna erbjudas bostad om de ska komma hit och arbeta, det är ju inte direkt pendlingsavstånd. Då borde väl de bostäderna med tillhörande jobb istället erbjudas de på närmre ort? Och jag håller med Sofie i kommentaren att vad gör AF därnere?

Och nu blir det inredningsblogg igen

För att jag inte har något annat för mig denna underbara söndag då bihålorna spränger så jag blir alldeles snurrig.


Om ens hus uteslutande har träpanel på väggarna, då sätter man med fördel tapet på garderobsdörren istället.

Genusinlägg

Så det verkar som om ojämlikheten från förra årets melodifestival går igen i detta års festival. Jag kommer inte ihåg exakta siffror, men har för mig att det låg runt 1 kvinnlig låtskrivare per 20 manliga år 2010. Siffror som verkar hålla i sig i år. Man har läst i artiklar om den manliga artistvärlden och hur den styrs av män med bedrövliga värderingar. Ingen gång blir det så påtagligt för oss som inte är i branschen, som när det är melodifestival. Låt efter låt presenteras med manliga upphovsmän. Att de är tre eller fyra per låt gör inte det hela bättre. Ju fler kockar osv. Dessutom verkar de allra flesta överens om att festivalen suger. Big time. Bara en liiiten fundering: Kanske dags att könskvotera festivalen, alternativt få en kvinna som ersätter Christer Björkman? Hälften av bidragen måste det vara kvinnliga upphovskvinnor till samt hälften av bidragen måste sjungas av kvinnor? Vad gäller artisterna är inte ojämlikheten så slående. Förutom att kvinnorna alltid alltid ska vara sexiga. Förmodligen inte deras egen idé. Men vad vet jag egentligen..? Kan vi få en festival som fokuserar på musiken?

Vilken låt jag tyckte var minst dålig? "My heart is refusing me".

lördag 12 februari 2011

These boots are made for walkin'

And that's just what I'll do...

My lovers, mina favoritstövlar. M I N A!! Om jag bara kunde minska omfånget på vaderna yttpyttelite, så skulle de sitta perfekt. Why, oh why åt jag den där skålen med popcorn..?


Bild från www.fluevog.com

Jag fortsätter drömma

Om färg och skojiga skor/stövlar.

Bild från www.fluevog.com

Melodifestival


Men herregud, gör jag inget annat än bloggar idag? Stepawayfromthecomputerwoman!!

Cool mamma på stan...

Nå, jag tog raskt hand om saken och bytte ut fleecen mot något fräckt. *Host* I alla fall... Newyorkmamman, detta var halsduken jag talade om häromdagen. (Härom dagen?)

Pimpinett

Häromdagen (här om dagen..?) tittade sonen på mig och sa "du ser precis ut som min fröken". Inget ont om den kvinnan men man kan inte anklaga henne för att vara pimpinett. Ett epitet jag ofta hört om mig själv. Och tyckt att det har stämt. Men ett dragit hus från 1905 och två hundar som ska ut titt som tätt, har gjort något med f l ä r d e n. Jag tittar på mig själv och inser att det han ser, det är en medelålders mamma i fleece. Ingen cool mamma på stan inte.


Känner att jag nog ska surfa runt lite på diverse NYC-butiker och bita i det sura äpplet och betala tull. Kan det ju vara värt för att bli lite pimpinett igen.

Kitsch

Aaahh, färg och kitsch, kan det bli bättre? Älghornet har hängt i sambons stuga sedan 70-talet och skulle till tippen. Då tyckte jag att jag kunde använda det till halsdukar o.dyl. i hallen istället. Så nej, jag har inte skjutit älgen och nej, jag tycker inte man ska skjuta djur till höger och vänster för att man bara känner för det. Däremot äter jag kött och har skor gjorda av läder. En dag ska jag dock ta mig i kragen och bli vegan. Det enda rätta tycker jag egentligen.

Men, detta skulle ju vara ett inlägg om kitsch ju...

NYC

Saknar jag inte sådär hemskt mycket. Men emellanåt när det drar i shoppingnerven och det enda som står till buds är Göteborgs tråkiga utbud, ja, då kan jag sakna. Världens roligaste skoaffär, Fluevog, tillexempel. Just nu rear de dessa godbitar.


Bild från www.fluevog.com

fredag 11 februari 2011

Den svåra andra boken

I Svensk Bokhandels tidning fanns det en bra artikel om den svåra andra boken. Man skriver en bok, sedan har man krav på sig att den andra boken ska bli mycket bättre. Ett citat ur artikeln som jag tyckte var så himla bra:

Den brittiske författaren Stephen Fry har formulerat saken så:
»Problemet med den andra romanen är att den nästan inte tar någon tid alls att skriva jämfört med den första. Om jag skriver min första roman på en månad vid 23 års ålder och min andra roman på två år – vilken av böckerna har jag då skrivit snabbt? Den andra naturligtvis. Den första tog 23 år, och innehåller all den erfarenhet, smärta, ilska, hopp, komik och förtvivlan som samlats under den livstiden. Den andra är en akt av professionellt skrivande. Det är därför den är så mycket svårare.«

Så det är därför jag har fastnat..?

På spåret

Vad är det med män och På Spåret? Suck.

Influensa?

Enligt det här testet har jag inte influensa, bara en vanlig förkylning. Det känns bra att veta. Om jag nu inte förstod det själv redan dvs.

Kakelugn

Åh, vad mysigt det är med kakelugn!


Men vilken jättevedkloss sambon har lagt i...

Tillräckligt frisk?

Undrar om jag är tillräckligt frisk för att fixa med mitt senaste konstverk. Jag tar mig en tur upp till vinden och kollar.


En guldram som jag målat vit och torkat bort lite färg på så guldet syns på vissa ställen. Tanken är att jag ska "distress" själva spegelfolien, så att en bild kan skymtas bakom. Såg det i en amerikansk inredningstidning för en massa år sedan och har haft i en inspirationspärm sedan dess. Nu äntligen har jag fått tummen ur. Stay tuned, så får vi se om det blir något färdig resultat.

torsdag 10 februari 2011

Viktigt med kön?

Jag läser hos Underbaraclara att hennes bebis nu äntligen kommit. Man får se en bild på underverket men inte veta vad det är för kön. Många jag känner tycker att det är totalt oviktigt att behöva veta vad det är för kön, barnet ska vara lika älskat för det. Självklart, det tycker jag också. Men, min fråga blir: Om folk gissar på "fel" kön, blir man arg då?

Uppdatering: I detta nu 835 kommentarer som alla har ordet "grattis" i sig. Härligt! De som vågar gissa på vilket kön det är gissar på en kille. Vilket än mer får mig att undra. Om det är en tjej, blir man glad eller ledsen om folk tror att det är en kille då? Eller bryr man sig inte alls?

Svårt om adoption

Jag har blivit utmanad av Newyorkmamman att ha en bloggdebatt! Det är angående inlägget om att Jolie-Pitt familjen nu vill adoptera ännu ett barn.

Alla barn är värda att älskas och att ha en trygg uppväxt. Så ser ju tyvärr inte verkligheten ut för många barn. Oavsett om de bor med sina biologiska föräldrar eller fosterfamilj, så kan detta inte garanteras. Däremot kan man hoppas att de som blir adopterade verkligen är efterlängtade och får känna detta. Så tror jag tyvärrr inte heller att verkligheten ser ut.

Frågan om Jolie-Pitt barnen har det bättre i den familjen än på barnhem, var inte riktigt meningen att ställas. Jag menade mer att jag nog hade föredragit en annan familj än just denna. Så påpassade som de är, så ofria? Men om valet hade stått mellan barnhem eller Jolie-Pitt, ja då är det säkert bättre att bo hos dem! Men som sagt, hade man kunnat välja en annan familj så hade det nog varit att föredra.

Summa sumarum: Hellre barn hos Joile-Pitt, än barn på barnhem.

TJOHOOOO!!!

Här ligger man och är sjuk men pallrar sig upp för att se om man fått något mail som måste besvaras. Och vad hittar man väl då? Jo, en fantastisk recension av sin bok av BIBLIOTEKSTJÄNST! Tjohooo vad lycklig jag är! Kanske att viruset i kroppen springer sin väg av ren glädjechock? Jag tror att detta betyder att jag nu finns i deras katalog samt till utlåning. Måste kolla mer, men åååååhh vad glad jag är!!

tisdag 8 februari 2011

Heja Ryssland!

Snälla Sveriges makthavare, följ detta goda exempel! Bara sommartid året runt, så mycket bättre. Vad ska det vara bra för att ha mörker redan kl 14 när man kan vänta till kl 15..?

Sköra människor

Förra veckan hade Rapport ett inslag om Fas 3. Jag blev lite lätt hysterisk där jag satt i TV-soffan och hörde hur den politik jag själv röstat fram har kunnat komma på något så dumt. Det moderata språkröret upprepade att det handlade om sköra människor som behövde slussas ut i arbetslivet och "nätverka". Att arbetsgivaren får 5000 kr för sådana sköra männsikor medan den sköra människan får en bråkdel av vad en dylik tjänst egentligen ska ge, vart leder det? Jo, det leder till arbetsgivare som tar tillfället i akt att tjäna pengar på en person som är skör. En sådan där människa som verkligen inte ska behöva bli utnyttjad. Hörde moderatkvinnan inte själv hur dumt hon pratade? Att den sköra människan nätverkar på en sådan tjänst, jamen det är ju direkt skrattretande. Denna sköra person skulle förmodligen nätverka bättre i kassakön på Ica. Eller i sandlådan? Ute på promenad med hunden? Men inte på arbetsplats efter arbetsplats med yttepytte lön och en arbetsgivare som utnyttjar ett dumt system. Var man inte skör innan en sådan där tjänst, jag då slår jag vad om att man blir det efteråt.

Får skylla mig själv

Utan mössa och med vått hår gick jag på stan igår. Det får jag äta upp idag. Ontontontont i öra och nacke och hals och hårbotten. Ja, hårbotten. Hej Alvedon!

Jag förstår inte riktigt...

Jag förstår: Att det finns föräldralösa barn som behöver en adoptivfamilj.
Jag förstår: Att det finns oönskade barn som behöver en adoptivfamilj.

Jag tycker inte om det, men har förstått att det förhåller sig så i vissa delar av världen.

Jag förstår dock inte: Varför man tror att ett liv i den här familjen skulle vara ett gott alternativ? Total anti-frihet, kan det vara bra att växa upp så? Med tanke på dessa otaliga processer man måste genomgå för att godkännas som adoptivfamilj, undrar jag om denna familj hade kunnat ta sig genom nålsögat om de inte varit så kända? Tveksamt säger jag. Adoptivföräldrar måste kunna tillse barnets behov av trygghet och att de inte blir kränkta etc. Att vara snygg och ha pengar är inga kriterier som utmärker ett gott föräldraskap. Tyvärr.

*Jag känner naturligtvis inte denna familj, slutsatsen drar jag endast utifrån media.*

måndag 7 februari 2011

En lista!

Jag har ju inte bloggat så himla länge, men har sett listor hos de flesta andra bloggare. God kvinna reder sig själv och letar reda på en passande lista. Denna hittade jag hos Språkmakargatan och den handlar om skrivandet. Tyckte det kunde passa mig:

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva?
Jag var tre år. Jodå, jag har kvar min pärm från engelska lekskolan to prove it. Vänta här nu. Det betyder att jag också var tre år när jag började lära mig engelska. Föräldrarna var före sin tid minsann.

2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden t.ex. en uppsats eller berättelse. Vad handlade den om?
Äääälskade att få skriva uppsats! Mest blev det med mystiska inslag och spöken.

3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt?
Muntligt tror jag. Jag gestikulerar mycket. Brukar tydligen vara underhållande...

4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande.
Njae, inte särskilt mycket. Första dagboksanteckningen var från när jag var fem jag skrev att jag skulle "dröma om ett konstigt hus".

5. Har du en “skrivförebild”? Vem?
Håkan Nesser. Jag gillar hans sätt att hantera språket. Till synes väldigt enkelt, men det är det inte.

6. Vänsterhänt eller högerhänt?
Höger.

7. Vad karakteriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? (Skriver du snabbt? Långsamt? Kontrolläser du din text under skrivandets gång eller efteråt? Kontrolläser du överhuvudtaget? Skriver du bra under press t.ex. om du har en deadline? Skriver du kortfattat eller har du svårt att begränsa dig? Föredrar du att skriva på dator eller för hand?)
Jag skriver snabbt! T.o.m. så snabbt att en f.d. arbetsgivare sa att jag stressade dem och kanske kunde sakta ner..? Kontrolläser under tiden och efter. Skriver bäst under stress. Jag gör nästan allting bättre med en dead-line. Kortfattad! Föredrar definitivt datorn. Bröt min högra armled för ett år sedan och är fortfarande lite handikappad.

8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med?
Min bok!

9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (dvs. när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta!
Jag kan aldrig koppla bort omvärlden. Tyvärr.

10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det?
Idag. Hjälp, det var alldeles för tyst omkring mig.

11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför?
Alla Philippa Gregorys böcker. Vilket flyt, vilken produktivitet!

12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (t.ex. novell, krönika, blogginlägg osv) ?
Inte novell i alla fall. Alldeles för mittemellan för mig.

13. Feedback: Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande). Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma?
"Man förstår det där redan, skriv inte oss läsare på näsan. Stryk!"

14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat en roman någon gång (och kanske avslutat den?)
Avslutat två, publicerat en, har två pågående och åtminstone tre till inne i huvudet.

15. Har du varit med i en skrivtävling?
En enda gång. När jag var tio. Alla fick priser. :)

16. Har du blivit publicerad?
Jag tog saken i egna händer. Räknas det? JA! Det räknas. Det bestämmer jag.

17. Bloggar du? Vad tycker mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema?
Jag är så grön på detta, har inte så många olika teman ännu.

18. Hur ser din handstil ut? Beskriv!
Spretig, osammanhängande och nästintill oläslig. Den blev om möjligt ännu värre efter att jag bröt armen.

19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva?
Precis närsomhelst och hela tiden!

20. Vad tycker du är svårast med att skriva?
Att inte se alla papper framför mig som man kunde förr. Jag gillar att klippa och klistra som man gjorde förr. :)

21. Var sitter du helst när du skriver? Har du en favoritplats?
Café. Nej, inte för att vara pretentiös, för att det är så mycket liv och rörelse där.

22. Har du några favoritord när du skriver s.k. “darlings”?
"Dock".

23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några “allergier” när du läser andras texter? Vilka?
Jag har svårt för när man skriver "hennes" när det istället ska vara "sina" exempelvis. Annars är jag nog ganska så liberal.

24. Gemensamma skrivprojekt: Är du duktig på att skriva tillsammans med andra t.ex. grupparbeten – eller föredrar du att skriva själv?
Usch, jag är/var nog lite bossy i sådana situationer. *Skäms*

25. Vilket språk föredrar du att skriva på?
Svenska!!

Korkad?

Varför hittar inte jag hur man pingar sin blogg? Varför kan jag inte registrera min blogg på Twingly? Men herregud, varför förstår jag inte?

Eh..?

Jag tror att tomtar bor i salt och i mjöl. Jag tror att det är tomtarna som gör att saltet och mjölet smakar så gott.

Kommer man någonsin förstå sig på barns funderingar? Tänkte jag själv på samma märkliga sätt när det begav sig?

söndag 6 februari 2011

Färgchock

Wow! Jag älskar färg. Kan man bli annat än glad när man ser sådant här? Kanske kan man bli lite yr av intrycket, men en positiv yrsel. Bild från http://www.teeshaslandofodd.com/

Fet fyrtioårskris

Idag känner jag mig varken ful eller finnig. Däremot känner jag mig fet. Provrummen inne på Zara har den effekten. Efter denna nedslående upplevelse gick jag in på Stadium för att leta efter en ful mössa till sonen. Ja, en ful. Alla barn vill ha fula mössor. Fråga mig inte varför. Anyhow: Började nästan skratta när jag såg mig själv i speglarna. Snacka om malplacerad person. Not my cup of tea helt enkelt och det lyste ur varenda por och varenda fiber i mina kläder. Träning? Nej tack. Ostbågar? Yes please. En och annan promenad (fem stycken om dagen för att vara exakt, har man hund så har man) gör ändå att Zara-provrummens speglar ljög om min lekamen. Johorå!

Pucci

Åh, jag tror jag svimmar... Jag tänker mig en strandpromenad någonstans i Frankrike. (Skulle dock hellre gå barfota än i dessa stövlar.)

Puccis 2011 kollektion.

Men nu ska här jobbas en smula.


lördag 5 februari 2011

Alcina

Operapremiär. Mmmm... Jag älskar opera, operetter, musikaler, teater you name it. Men varför ska alltid alla föreställningar utspelas i nutid? Vad är det för fel med att låta barockoperan Alcina utspela sig just under barocken? Med allt vad det innebär av svulstiga kostymer och lika svulstig scenografi? Eller är det min längtan till barndomens trygghet som spökar? Jag gick mycket på Storan när jag var barn. Både med familjen och med vänner. Då det begav sig var det mycket svulstigheter och det kändes tryggt. Ungefär som med räkcocktail, plankstek och glace au four. Man visste vad man fick. Det var gott och enkelt och lättsmält. Numera ska man överträffa sig själv och alla andra med smaksensationer i mycket små förpackningar. Minimalismen går igen överallt i Sverige. Så även i operaföreställningarna. Musiken och sånginsatserna, mein gott, underbara! Scenografin och kostymer... Tja, minimalistiska.

Bild från opera.se


fredag 4 februari 2011

Hemlig klubb

Vi har många konstiga utrymmen i vårt hus. Som detta. Ett djupt, nästan två meter, men lågt förråd under trappan. Ingången finns under vårt väggfasta skrivbord. Idag har en hemlig klubb flyttat in. E-klubben. Vuxna äga icke tillträde.

Den kontroversiella kosten

Jag bodde i USA när jag fick diagnosen celiaki. Som vilken hysterisk människa som helst, så gjorde jag omfattande efterforskning på nätet, biblioteket och pumpade olika läkare på information om sjukdomen. Gluten, hur farligt kan det vara liksom? Svensk som man är, är man uppvuxen med hur viktigt det är för människan med fibrer, särskilt de som kommer från vete, korn och råg. Grovt ska det vara, raffinerat är skit. Fast när det kommer till celiaki spelar det faktiskt ingen roll om mjölet är vitt eller mörkt, fiberrikt eller ej, det är glutenet som är boven.

Men här kommer det kontroversiella: I USA gör man olika utredningar om glutenets påverkan på människan. Det är trots allt spannmål vi pratar om, är våra tarmar lämpade att hantera detta? Man har sett ett samband mellan autism och gluten. Barn som har autism rekommenderas en strikt glutenfri kost, och man har sett häpnadsväckande resultat. Nu har en liten liten artikel skrivits i svensk tidning om sambandet mellan kosten och adhd. Vad sambandet är, det får vi inte veta. I USA är man inte rädd för att slänga ur sig olika teorier. Vissa förkastas, vissa hittar man belägg för. I Sverige får man inte uttala sig förrän man har mycket på fötterna, har forskat på det i många år, vetenskapligt bevisat tesen och fått den godkänd av kungen. Eller nej, det sista la jag visst till själv.

My point: Sverige är en spannmålsnation. Vi har byggt vårt land på grunden att spannmål är viktigt för människan. Tänk om det nu skulle bevisas att det är tvärtom? Vad händer med Sverige då?

En annan liten biverkning av att ha bott i USA, är att jag blivit cynisk och menar att pengar styr allt. Tyvärr har jag hittills inte blivit bevisad motsatsen.

torsdag 3 februari 2011

onsdag 2 februari 2011

Det finns hopp

Nu har jag ju redan gett ut en bok, men jag tycker om att höra sådana här historier. Nästa bok kanske man ger ut på ett annat sätt. Genom en agent, direkt hos ett etablerat förlag, själv. Vem vet? Oavsett, så vill jag höra fler sådana här historier. Det finns alldeles för många som skrivit väldigt bra böcker men som aldrig får dessa utgivna och tappar sugen. Ge inte upp!

Mats Strandberg: Lite pepp för alla som nånsin fått ett manus refuserat

Jag=Shakespeare?

Jag gjorde ett test på G-P:s hemsida. "Vilken historisk person är du mest lik"? Testet var egentligen för tonåringar, men vadå, jag är ju så ungdomlig. Såhär löd svaret:

Du är som William Shakespeare, en av världshistoriens största författare. Du är en dramatiker men glöm inte att visa dina äkta känslor också.

Ååhh, om det vore så väl. Vi får väl se vad framtiden bär med sig.

Kommentarer

Jaha, det har tydligen varit omöjligt att kommentera hos mig om man inte har ett eget webbkonto. Nu tror jag att jag har löst detta. Man vill ju inte diskriminera någon liksom... Dessutom hoppas jag att jag tagit bort ordverifieringen och att kommentarerna numera kommer i ett pop-up fönster. Vi får väl se.

Inredningsblogg

I ett hörn av sovrummet.

Modevecka

Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm. Det låter det. Nästan så att vi tror att vi har ett Bryant Park här också. Men det har vi ju inte. Nu har jag kollat runt på bilder från de visningar som varit, och på de personer som suttit i publiken. Det som slår mig allra först, är att publiken har oerhört trista kläder på sig. Stor skillnad från publiken i NYC om vi säger så. Det andra som slår mig är skorna. Oj, vad slitna skor folk har på sig i Sverige. Ja, det är vinter här och ja, det kan vara slaskigt ute. Men: Ingen fashionista av rang i NYC skulle fotas med sådana skor. De skulle rather be caught dead. Kanske en petitess, men för mig drar det ner intrycket. Jag älskar mode. Det kan man inte tro när man ser mig i dagsläget, men det gör jag. (Svårt att motivera något annat än fleece i ett dragigt hus från 1905...) Nåväl. Jag har snott lite bilder från rodeo.net. Beckmans har alltid en examensvisning. Jag är besviken. Kanske måste man ha sett den på plats för att uppskatta den, vad vet jag? Men vad är det här för taffligt?

Beckmans





Noir et Blanc

Noir et Blanc, ett märke som respekteras. Men, vad är detta?



Rodebjer

Tackolov att det fanns åtminstone en designer som vågade använda färg och som fick ihop något snyggt. Detta känns svenskt och internationellt på samma gång. Vi är ju bekväma av oss i Sverige. Man ska kunna sitta i kläderna och röra sig när man promenerar på lunchen. Men bekvämt behöver inte betyda stora t-shirts och jeans. Det bevisar Rodebjer.


Wester

Det bevisar även Carin Wester. Även om det inte är så innovativt förstås. Tryggt och enkelt. Svenskt och praktiskt.

tisdag 1 februari 2011

Whistleblower

Jag känner igen mig. Om än i mindre skala. Detta hade lätt kunnat vara jag. Jag håller tummarna för Karin och är glad över att det finns fler som mig. På något sätt borde vi förena oss. Alla whistleblowers, förenen eder!