Ibland tänker jag på döden

Alldeles för ofta egentligen. När jag var tonåring skrev jag sturskt i mina vänners kalendrar "vad mer kan man göra åt födelse och död än att njuta av mellantiden?" Något jag då tyckte var uppenbart att man måste göra. Något jag nuförtiden inte alls kan leva efter. Döden är alltid närvarande för mig. Många säger att det är för att jag numera är mamma, men jag var sådan här innan jag fick barn också. Jag blir väldigt ledsen när någons liv tar slut.

I vilket fall som helst. När Natascha Richardson dog så tog det mig ganska så hårt. Inte för att hon var någon nära vän, tvärtom, vi har aldrig träffats. Men det sätt hon dog på. Under en skidlektion. Ett vanligt fall i backen, hon reste sig snabbt upp och skämtade om det. Hur många har hjälm på sig när de åker skidor? När hon dog hade jag en anställning i en viss kommun nära mig. En hjärtlös arbetsplats som desperat försökte visa att de var hjärtliga. Man skulle skratta hela dagarna. Även när det inte fanns något att skratta åt. "Men man behöver inte ta hoppsa-steg" sa min chef. Tack. I alla fall: När jag på en lunch förde på tal att jag blivit ledsen över nyheten att N.Richardson hade dött på detta sätt, fnös man lite åt mig och menade att något ska man ju dö av. Sedan var det inte mer med det. En stor skådespelerska. Mamma till två barn. Fru och dotter. Jo, jag tycker det är sorgligt att man ska kunna dö av att trilla i en skidbacke. Och nej, jag tycker inte att det är läga att fnysa åt ett dödsfall. Det finns alltid någon kvar. Sorg. Inget att skämta om.

Ville bara säga det. Go'natt.