Mord

Jag sitter och tittar på Babel. Ikväll pratar de deckare och mord. Hur det har gått från Edgar Allan Poes roman från 1841 där någon fick halsen avskuren. Sedan går det från lustmord och Agatha Christie, Maria Lang och ganska rena mord, alltså inget mord som skvätter blod och hjärnsubstans. Men dagens mord i böcker? När panelen, som består av Leif GW Persson, Christina (något son-namn, kommer just nu inte ihåg) och Åsa Nilsonne, pratar om morden i sina böcker, så blir det en smula makabert. Mer än en smula faktiskt. Vad är det som lockar svenskarna att läsa om dessa bestialiska gärningar? Jag mår faktiskt illa när jag lyssnar på samtalen. Mordvapen visas upp och författarna får svara på frågan varför de valde just detta mordvapen. Riktigt sorgligt blir det när Leif GW P pratar om att kvävning är ett vanligt förekommande sätt att ta död på barn på. För då slipper förövaren se barnet i ansiktet. Barnet kan inte försvara sig. Så kuddar och filtar är vanliga metoder att ta livet av barn på. Visst, han kan ju detta som utredare inom polisen, men de pratar utifrån böckerna. Åsa N tar i alla fall något sorts ansvar när hon låter sina mördare ta livet av sina offer genom trubbigt våld mot huvudet. Hon sitter tydligen inne med en massa information om hur man kan ta livet av någon utan att bli upptäckt, men vill inte skriva om det för att någon då skulle kunna få en idé av detta. Något mord vill hon inte ha på sitt samvete. I verkliga livet alltså.