Min gamla kärlek

Min första ungdomsförälskelse har blivit pappa. Herregud, karln är 51 år numera! När jag var fjortis var han den ende för mig. Jag låg på min säng med bergsprängaren på magen (inget sexuellt allt med den placeringen, men då hördes musiken i hela kroppen, inte bara i öronen) och på högsta volym med fönstret öppet för bästa resonans, och spelade Summer of '69 om och om igen. På den tiden var det kassettband som gällde, men jag lärde mig snabbt exakt hur länge jag skulle spola för att komma tillbaka till början av låten. Mina förtvivlade föräldrar bad om ursäkt till grannarna. De kunde inte få stopp på mig. Resonansen blev helt enkelt inte lika bra i bergsprängaren om inte fönstret var öppet.

En gång fick jag följa med en journalist på intervju med BA. Det hade regnat ute som det ju gör allt för ofta i Göteborg, och jag kom dit genomblöt. Det var 80-tal och luggarna som var moderna då var ju av samma dignitet som Septembers frilla idag. Jag vågade inte be om att få kolla frisyren på toan innan, så där satt jag. Med min sorgligt hängande lugg och min mintgröna täckjacka med snedställd dragkedja. Han log så snällt mot mig och frågade vad jag hette. Jag funderade snabbt om jag skulle säga mitt namn på svenska eller på engelska. Och i så fall, med amerikansk dialekt eller med brittisk. Oerhört viktiga frågor. Det var det enda jag fick ur mig den gången. Mitt namn. Med det intrycket är det konstigt att han inte gett sin dotter namnet Hanna. Till min ära liksom.

Fotona som togs under den intervjun ligger väl i någon låda på vinden. Fjortis-Hanna med sitt tonårshull och hängande lugg. Med Bryan Adams hand på min axel. Oj, att jag inte svimmade. Hans hand på min axel. Mmmm, det var härligt att vara fjorton!