måndag 30 maj 2011

Jag är för kort

Nyss tillbaka på kontoret efter ett nätverksmöte. Och än en gång är det något som gnager i mig. Samma sak varje gång. Jag är kortast överallt. Vet ni vad som händer då? Jo, då pratas det över huvudet på mig. Jo jo, visst kan jag ta mig ton och visst får jag också uppmärksamhet, men det är ändå skillnad. När det är både män och kvinnor på ett möte så blir diskussionerna 30 cm högre än mina öron och ögon. Ofta skiter jag fullständigt i detta och pratar ändå. Kräver lite plats. Men ibland orkar jag inte. På juristlinjen gick det en rullstolsburen man i min grupp. Han satt där i sin stol och man försökte inkludera honom. Det var lite svårt. Man såg sig omkring men för att inkludera honom så fick man titta väldigt långt ner. Det var då jag började reflektera över det här med längd. Att jag ju ofta hade samma handikapp som han. Han löste situationen på så sätt att han tryckte på en knapp, så hissades han upp i sin stol! Han kom i precis den ögonhöjd han ville. Jag kan bara ta till klackar och då kommer jag ändå inte så himla högt upp. För att inte tala om hur ont det gör i tårna. Kanske är det värt det i slutänden. Ska pröva på nästa möte och utvärdera efter.

10 kommentarer:

vally sa...

Liten men naggande god.

Maria Engelwinge sa...

Jag är också kort, 1.60, så jag känner igen det du skriver. Enda fördelen med att vara överviktig som jag ser det, är att man syns och tar plats *s* Och faktiskt inger respekt på något underligt vis. När jag hade inflammerad gallblåsa hade jag så ont som man har när man har värkar och ett sätt att handskas med smärtan är att bli rabiat skitförbannad - vilket jag naturligtvis blev. Sköterskorna såg livrädda ut, stackarna, och tassade på tå runt mig. Det här har jag faktiskt bara upplevt sedan jag blev såhär stor.
Kram

Mångmamma sa...

Jag är istället rätt lång, 176 cm i strumplästen. Mitt dilemma är att jag aldrig kan låta bli att synas.
..Fast det beror nog egentligen mindre på min längd och mer på min framtoning - yvig! ;)

För övrigt har jag beställt din bok till mitt lilla bibliotek!

Hanna Lans sa...

Just det, liten men naggande god. ;)

Maria: Hjälp, är det så? Är det kanske inte längden som inger respekt, det är tyngden? Längre människor och knubbigare människor får mer respekt..?

Mångmamma: Jag kan också vara ganska yvig, men är det närmre golvet, så då märks det inte så mycket. ;)

Maria Engelwinge sa...

Jag tror faktiskt det, Hanna. Jag är inte särskilt stark, men jag tror att man upplever tunga människor som starka. Och på ett sätt är sant, för det är lättare att försvara sig om man behöver knuffa undan någon eftersom man har ett antal kilon bakom knuffen.

NEWYORKMAMMAN sa...

Lustigt att jag aldrig har tyckt att du ar sarskilt kort. Handen på hjärtat, hur lang ar du? Närmare 170 an 160 tippar jag på.

Hanna Lans sa...

Precis mitt emellan Kajsa, 1,65 är jag, men ibland känns det som om det inte kan vara mer än 1,55.

NEWYORKMAMMAN sa...

Precis vad jag trodde och det ar inte speciellt kort. Du inbillar dig kvinna! Ta pa dig ett par klackar och var som en manniska! XO

Marina sa...

Då är du ju riktigt lång och reslig...i alla fall i min värld som sträcker sig 160 cm upp i skyn!

Hanna Lans sa...

Marina: Mitt glas var väl halvtomt i förrgår helt enkelt... En annan dag hade jag kanske känt mig helt lagom. :)