HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
måndag 11 april 2011
Lunchreflektion
Jag har ätit lunch på ett trevligt ställe idag, precis vid hamnen. Maten var däremot inte så trevlig. Men min rekflektion handlar om de andra lunchgästerna. De flesta inom hörhåll. De flesta män. Kvinnor äter ofta medhavd lunch på kontoret har jag förstått. Nåväl. Vid de bord där det satt både män och kvinnor, där satt kvinnorna tysta. De satt snett vända mot männen och hade väna småleenden på läpparna. Men inte ett ord sa de. Inte ens till varandra. Samma sak vid alla bord där det satt både män och kvinnor. Jag har själv ätit lunch med män. Det blir ofta så att det är de som pratar och kvinnorna sitter tysta. Vid de tillfällen då jag varit med då brukar jag försöka prata med de andra kvinnorna vid bordet, alternativt lägga mig i samtalet männen har. Då pratar istället männen lite högre för att överrösta. Som kvinna har man två alternativ: Sitta tyst och le, eller sitta tyst och se sur ut. Kanske därför kvinnorna stannar på kontoret med sin medhavda mat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Samma fenomen som i klassrummen. Och när man som lärare medvetet vänder sig till tjejerna och låter de komma mer till tals, då tycker killarna att det BARA är tjejerna som får prata.
Reglerna om att män ska ha större utrymme än kvinnor är hårt inristade i vårt undermedvetna.
Själv pendlar jag mellan ilska foglighet.
Det här känner jag igen, fast jag blir upprorisk. Vägrar vara tyst, vägrar le gulligt. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av killar att jag "skämmer ut dem". Ja, det är säkert skamligt för vissa att ha en tjej som syns och hörs och inte nöjer sig med sin tilldelade roll som aktersmycke och nickerdocka. Och jobbigt för dem när man både är mer påläst och intelligentare. Grrr...
Jag är en sådan där obekväm person som vägrar foga mig. Det har jag alltid varit och kommer väl alltid förbli kan jag tro. Det behövs fler!
Inte omöjligt...
Jag har alltid jobbat på mansdominerade arbetsplatser och aldrig märkt av att kvinnor skulle vara mer tysta och väna i mäns sällskap. Kvinnor är ofta dåliga på att ta för sig, att våga märkas. Det kan man inte beskylla män för...
Äsch, man får låta dem hållas ibland.
;-)
Maria: Menar du att man inte kan beskylla männen för att kvinnor är dåliga på att ta för sig, eller att männen inte kan beskyllas för att inte ta för sig?
Jag tycker tyvärr att kvinnor ofta får ta ansvar för att höras, istället för att männen får ta ansvar för att släppa in kvinnor. Det är en ansträngning från båda håll som behövs.
Det är bara att gratulera att du befinner dig på en arbetsplats som verkar vara jämställd!
Vally: Ibland. Men inte alltid!
Jobbar på en arbetsplats med endast kvinnor så jag märker inte av det bland oss vuxna. Däremot bland barnen. Vi kan se redan i de yngre åldrarna hur vi måste arbeta medvetet med genusfrågor för att barnen inte ska trilla in i äldre generations gamla mönster.
Skicka en kommentar