Ett fruntimmer

Vi ligger i sängen och lyssnar på Folk och rövare i Kamomilla stad, jag och sonen. Jag rycker till lite när Kasper och Jesper och Jonatan ska ut och röva sig ett fruntimmer. Ett fruntimmer som ska hålla ordning hos dem och laga god mat till dem. De går och rövar tant Sofia. Vad gör då tant Sofia när hon vaknar upp och inser att hon befinner sig hos rövarna? Jo, hon börjar domdera och ställa krav. Detta tycker rövarna är hemskt jobbigt och de försöker säga nej så länge det går, men det räcker inte mot Sofias jo.

Jag blir tokig på sådana här genushistorier. Jovisst, den är inte modern, men den är från en tid då åtminstone Sverige (och säkert också Norge som den ursprungligen är ifrån) var ett radikalt land som krävde jämställdhet och brände behåar på löpande band. Då tyckte man säkert att det här var toppenpedagogiskt. Att nu skulle kvinnorna inte finna sig i att ta hand om allting, nu skulle även karlarna göra sysslor i hemmet.

Men vad händer i en sådan här historia? Jo, kvinnan bestämmer vad som ska göras, männen gnäller men gör sedan som kvinnan säger. Detta förpassar båda könen ofrivilligt in i en könsordning som åtminstone jag gärna sparkar bakut åt. Vem vill vara en gnatkärring? Vem vill behöva vara en gnatkärring? För likväl som dessa historier cementerar bilden av kvinnan som tar ansvar och bestämmer i hemmet vad som ska göras, så cementerar den också att det är legitimt för mannen att gnälla då han måste utföra sysslorna. Dessutom befäster den också mansrollen som sådan att mannen inte kan ta vara på sig själv. Vill männen verkligen bli infogade i ett sådant fack?

Jag känner att båda könen blir lika lurade av dessa historier. Vi får könsrollerna befästa redan i unga år. Kvinnan tar ansvar och gnatar, männen klarar inte att ta hand om ett hem. Och gnäller om de ändå måste.

Imorgon är det jag som försöker hitta en annan skiva.