Nu håller jag på med första korrekturgenomgången av min andra roman. Det är fler tecken att lägga till och dra ifrån än vad berättelsen hittills är lång ... En hel del jobb med andra ord. Men det är såklart nödvändigt. Det första som slår mig när jag kritiskt granskar mig själv, är att jag inte är en fluffig skribent. Det är inte mycket utfyllnad. Mer rakt på och take it or leave it, jag väjer inte. Leder läsaren rakt på utan pardon. Men så tänker jag att läsaren kanske vill ha en krockkudde med sig på färden. En fluffig rosa sak som de kan hålla både framför ansiktet när berättelsen blir för läskig, och trilla på när det plötsligt öppnar sig en avgrund.
Det här med utfyllnad är svårt att göra intressant. I alla fall tycker jag det. Jag som är en ofluffig person till vardags också. Mari Jungstedt skriver utfyllnad som leder berättelsen framåt, som ger mig som läsare något. Så har vi Kajsa Ingemarsson. Jag blir rent fascinerad över hur man kan skriva 300 sidor utfyllnad och det enda som händer är en vattenläcka på två sidor. Carina Rydberg väjer inte heller. Ingen utfyllnad där inte. Philippa Gregory använder sig inte heller av mycket fluff. Sida upp och sida ner av fakta, men skrivet på ett sätt som gör att allt känns uppdiktat. Muriel Barbery och Anna Gavalda, två andra författarinnor som använder sig mer av utfyllnad än av händelser. Alla dessa är bästsäljande författarinnor men med helt olika sätt att närma sig en berättelse.
På skrivarkurser får man lära sig att show, don't tell. Men jag vet inte jag. Jag tycker nog att det har gått överstyr. Det är lätt att se vilka av de ovan nämnda som jag ser upp till mest. Jag tänker faktiskt strunta i gestaltningar om de inte tillför berättelsen något. Det måste ju finnas fler läsare därute som är som jag. Som har tröttnat på att läsa 400 sidor för att omedelbart glömma av dem när man slagit igen boken. För det är så det är med fluff. Det fyller ut, men ger ingen eftersmak. Och det är nästan den största behållningen både av en måltid och en bok, att trots att den har tagit slut, så bär man med sig den efteråt och kan njuta och minnas.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
5 kommentarer:
Jag väljer att skriva så att jag själv gillar min text. Sedan får jag bara hoppas att andra också gör det.
Jag har inte ens gått skrivkurser, men det kanske beror på att jag är journalist sedan 24 år tillbaka.
Nyhetstexter är en sak, intervjuer och reportage en annan sak och romaner en tredje. Jag vill själv läsa dialoger och inga allt för långa textsjok, och därför försöker jag få med massor av dialoger i mina böcker.
Men smaken är ju delad som baken. En del läsare vill ha kompakt och avskalad text, de vill gissa sig till massor, få tänka själva. Medan andra vill ha tjocka böcker, detaljrika miljöbeskrivningar osv.
Vi har nog våra läsare du och jag utan att vi behöver göra oss till. Inte vill vi ju skriva för kultureliten, eller hur? Utan för den vanliga människan som älskar att sluka olika slags texter.
Visst hittar vi våra läsare! Jag hoppas att också läsarna hittar oss!
Blir lite full i fniss när du skriver att du gillar dialoger... Ja, det märktes när jag läste din bok. :) Jag gillar själv inte dialoger, vilket märks när man läser min bok. ;) Men: Din bok är en av de få där dialogerna flyter på och inte blir tråkiga eller ältande. Du är oerhört duktig på att skriva dialog! Jag tänkte lära mig något av det.
När man skriver är nog det viktigaste att följa sig själv. Alla stilar har sina läsare och det enda man kan bli riktigt bra på är sin egen stil.
På min skrivarkurs har vi inte lärt oss något "rätt" sätt att skriva. När vi började i höstas sa vår lärare att ett av målen med kursen var att var och en av oss skulle utveckla vår egen röst, vår egen stil. Och så har det verkligen blivit. Samtliga tretton på kursen skriver olika, och därför är det också spännande att följa de andras skrivprojekt.
Jag tror det finns en stor fara i att lära ut hur man ska skriva, just för att man då riskerar att tappa bort sig själv, sin egen röst. Och trender har dessutom en tendens att kasta ut barnet med badvattnet.
Själv skriver jag ganska mycket dialoger för att jag tycker om det, och för att skrivande av dialoger är en av mina styrkor. De faller sig mycket naturligare för mig än sjok av miljöbeskrivningar t ex.
Jag gillar fluff och dialoger om de är väl avvägda. Jag vill gärna känna doften, smaken, se bilder etc eftersom jag tycker det förstärker läsupplevelsen. För mig är det som att läsa en film när författaren skriver så. Försöker själv att skriva på det viset men jag får passa mig för för mycket fluff. Jag skulle kunna skriva en hel roman bara med fluff, för jag bara älskar att upphålla mig vid sådana ord.
Läste en ljuvlig bok av Bodil Malmsten för många år sedan: "När kastanjerna blommar är jag långt härifrån" - 100 % njutning att följa rad efter rad ...
Man gör som man vill - bort med fluffet eller skapa det.
Nu är det natt:-)
Ja, det viktigaste är att hitta sin egen röst och att följa den. Jag gick en skrivarkurs för en herrans massa år sedan och hittade två alster från den häromsistens. Jag skrev på exakt samma sätt då som jag gör nu. Jaha. Jag kan hoppas att jag har finputsat mig lite nu, men jag blev ändå glad över att jag tydligen har min egen röst i berättandet. Dialoger eller ej. :)
Skicka en kommentar