Att ta kritik

Idag fick jag en recension tillsänd mig. (Som ni får läsa om ett tag.) Det jag ville säga med detta är att det var en fantastiskt fin recension! Och hur reagerar jag då? Jo, med tårar. Varför är det lättare att bemöta och ta negativ kritik, än att ta positiv? Varför öppnas hjärtat och bröstet på vid gavel vid positiv kritik och släpper ur tårar och olika grimaser, den ena mer apart än den andra, istället för att släppa ur sig ett glädjetjut?

För en massa år sedan arbetade jag på Liseberg. Jag var tonåring och arbetade i barnområdet på vissa karuseller. Så himla mycket skit man fick ta. Och som man klarade av att ta. Men de gånger det kom fram någon och sa ett vänligt ord för att stötta, då klarade jag inte mer. Då kom tårarna. Jag skulle verkligen vilja veta varför. Forskningsområde, någon?