måndag 13 juni 2011

Flickan och flygrädslan

En gång i tiden skulle jag bli pilot. En gång i tiden var jag en kaxig tonåring. Odödlig. Numera är jag vuxen och alldeles på tok för dödlig.

Den där kaxiga tonåringen som var jag, som skulle bli pilot, tog tag i saken och anmälde sig till en flygklubb. Ska man bli pilot måste man grunda med ett flygcertifikat och eftersom jag bara var sexton år, så fick det bli segelflyg. Den tillåtna understa gränsen var femton år. Sagt och gjort. Jag blev medlem och började ta lektioner. Alla mina sparpengar gick åt till dessa lektioner. Lärarna pratade lyriskt om hur underbart det var med just segelflygplan, när örnen flög som sällskap och det var tyst och stilla och man var ett med det gudomliga och jag vet inte allt.

Jag ville också vara sådär lyrisk. Men till saken hör att man bara kan vara uppe i luften så länge som luften tillåter. Femton till tjugo minuter är en vanlig längd på en flygtur med segelflyg. Vem hinner slappna av på så kort tid? Man ska hålla koll på molngator där det är termik utav bara tusan. Att man kommer för långt bort från flygfältet hör till upplevelsen. Kanske måste man landa på en åker. Charmigt. När man hamnar utanför flygfältet så fnissar alla klubbmedlemmar och så måste man bjuda på mazariner.

I alla fall. En vanlig höjd att släppas på är 600 meter. Ja, man måste bogseras upp av ett motorflygplan. Uppe i luften är det inte alls lugnt och stilla. Att inga motorljud hörs innebär inte att det är tyst. Det viner rejält runt nosen på planet. För att inte tala om hur olidligt hett det blir så fort solen tittar fram.

Jag var sexton, jag var kaxig och jag var halvvägs till mitt certifikat. Det var dags att göra en soloflygning. Jajamensen, upp i luften alldeles själv. Sa jag att jag var kaxig? Efter att jag flugit själv några gånger skulle jag lära mig att ta mig ur ett plan som stålar. (Hur nu det stavas?) Läraren försatte planet i en läskig snett nedåtgående stålning som jag skulle ta mig ur. Sedan var jag inte kaxig längre. Illamående och rädd. Jag hade just fått en lektion i dödlighet.

Nu är jag flygrädd som bara f-n och undrar vem den där flickan var? Hon som försvann för 25 år sedan. Kommer hon någonsin tillbaka? Ibland önskar jag det, allt var liksom lite mer livat då.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vet precis hur du kände dig för precis sâ kaxig var jag vid 40 ârs âlder. Min flyglärare som var en pensionerad städtant ! var ännu kaxigare, men jag fick nog med min mans dödlighet just dâ och lade av. Man skall inte utmana ödet och leta thermik strömmar kan lätt bli stressigt.
Jag sätter mig inte i vilket flygplan som helst numera, men det har inget med segelflygning att göra, och gillar ej heller att flyga i Concordeplan, mack 1 eller 2 ! Tacka vet jag min urgamla svenska cykel med fotbroms och handbroms !

Gammelmor

Hanna sa...

Fotbroms och handbroms behövs under många av livets skeden. Jag är fortfarande skeptisk till flygplan, motor eller ej, men inser att det finns en fördel att förflytta sig på detta sätt emellanåt. Ev. med en dos lugnande i systemet. ;)

Författarvisionären Ebba sa...

Jag är till o med så dödlig att jag inte går över gatan på hundpromenaden i onödan - bara i "nödan". Men då har jag hållit på och tränat på dödligheten sedan 50-talet - så jag är BRA på det nu äntligen:-)

Hanna sa...

Ebba: När jag går på promenad i skogen kollar jag uppåt så det inte finns någon gren som kan trilla och slå mig i huvudet ... Lite mer odödlig skulle jag vilja känna mig. En liten gnutta. Det tror jag att jag skulle vinna på.