lördag 18 juni 2011

Kursare

Det var oundvikligt, det förstod jag redan första terminen. Första terminen på juristlinjen. Det oundvikliga bestod i att flera av mina kursare skulle göra sig namn. Stora namn.

Vissa kunde man peka ut p.g.a. deras efternamn. Mamman eller pappan var redan kända advokater som figurerade i stora rättegångssammanhang. Äpplet faller inte långt från päronträdet. En fot inne redan i vaggan.

Sedan hade vi de överambitiösa. De som lämnade in blanka tentor för att de inte var säkra på att få högsta betyg. De som gjorde tentor om och om igen, men utan att lämna in. Omtentor vill man inte ha, däremot att blanka, det är ok. Dessa gick också ständigt omkring med ont i magen. Flera av dessa har idag högt uppsatta positioner och verkar göra ett bra jobb. Hur det är med deras magar idag kan vi bara gissa oss till.

Så har vi de där andra. De med överlägsen attityd. De som vräkte sig i föreläsningssalen. De som tydligt deklarerade att pengar, det var livet. Sättet att tjäna dem på, mindre intressant. Dessa kursare figurerar nu i dagspressen och kvällspressen. De försvarar grovt kriminella personer. Alla har rätt till ett försvar, det tycker jag. Men det blir lite märkligt när det gång på gång handlar om personer med tunga brottsregister och att det alltid, utan undantag, handlar om missförstånd. Ingen har någonsin varit den drivande i ett mord. Aldrig någonsin varit drivande i skändandet av kroppen. Och i vissa fall har man ett annat modersmål än svenska. Då handlar det alltid om språkförbistring. Jag kan tänka att domarna i rätterna runt om i Sverige är luttrade. Men, de måste gång på gång avgöra mål som om det var helt nya mål med helt nya omständigheter. Trots att det inte är något nytt under solen.

Ja just det, domarna. Ja, också dessa är f.d. kursare till mig. De tillhör för det mesta de överambitiösa. De som följer lagen, inte hjärtat. Så som svensk lag är uppbyggd. Det tycker jag ändå känns ganska så tryggt.

Och så har vi Jens Lapidus. Med det svarta håret, den oklanderliga klädseln och de blå ögonen. En aningens avundsjuk är jag. Hade han endast hållt sig till juridiken så hade jag inte varit det. Men, han skriver. H a n  s k r i v e r. Och gör det tydligen bra. Kursare till mig. Jag hoppas att jag så småningom kan skriva kollega till mig. Och då inte referera till juridiken.

3 kommentarer:

Sofie sa...

Jag tror på dig som författare! Stor författare. :)

Maria Engelwinge sa...

Fast alla är inte imponerade av Lapidus. Läs det här och skratta gott;):
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jens-lapidus-livet-deluxe

Önskar dig en fin helg och kram!

Hanna sa...

Sofie: Åh, tack! *Stryker bort en liten glädjetår*

Maria: Haha, den var riktigt snyggt skriven!