Kidnappning

Usch och fy. Läser om ett försök till kidnappning i Stockholm. När jag och sonen var där för någon vecka sedan, så inträffade något. Jag skulle köpa blommor till mina vänner och sonen var hungrig. På Karlaplan fanns ett blomstertält och precis utanför fanns en korvkiosk. Då jag har mina randiga och rutiga skäl till att hålla min son under uppsikt, var jag glad att blomstertältet hade fönsterrutor. Jag har genom åren tränat mig själv till att alltid se sonen, oavsett hur han rör sig. Min blick är alltid mot honom. Tack och lov. Det var bara vi på Karlaplan vid den tiden. Han satt ensam på bänken vid kiosken med sin korv och sin dricka. Han tycker om att känna sig stor, så han vill göra saker på egen hand. Om han visste att han är övervakad precis hela tiden skulle han nog inte bli glad. Men den ilskan kan den här mamman ta om det skulle behövas. Hellre den ilskan är ett bortfört barn. Nåväl. Helt plötsligt ser jag en kvinna komma emot sonen. Hon ser sig över axlarna. Går målmedvetet mot honom, men inte särskilt snabbt. Fokuserar på sonen samtidigt som hon tittar runt sig lite diskret. När hon kommit fram till sonen tog jag några snabba steg mot henne och försökte döda henne lite lätt med min blick. Då kom hon av sig, och gick med snabba steg därifrån. Ja, jag är en paranoid mamma. Lite paranoia kan vara bra när världen ser ut som den gör.