Jag får sådan lust att skriva

Åh, min pappa hade postat en bild på FB tidigare idag på min farmor och farfar. Jag är inte en sådan där person som brukar få inspiration att skriva när jag får se en bild. Men det är något med gamla bilder. Man funderar och hittar på. Vad, varför, hur? Varför står de där de står? Vad hände den dagen? Hur kände de sig? Frågorna är oändliga. Till viss del vet jag vad paret på just den här bilden kan ha tänkt. De är ju min farmor och farfar och vi är en öppen släkt. Glada i varandra och träffas regelbundet. Farfar blev 83 år och somnade vid köksbordet. Farmor blev 91 år och somnade i sin säng. Jag skulle gärna bli en pigg och seg åldring som håller sig kvar till 103 år, men det kan jag ju inte riktigt bestämma. Jag hade ett samtal med min farmor när hon var 89 år. Hon var lite bekymrad över att hon var så gammal, för hon tyckte inte att hon var redo att dö än. "Men gör inte det då" svarade jag. "Nej just det, det kanske jag inte behöver göra bara för att jag är 89" sa hon och log. Även om jag idag kan tycka att 83 inte var någon ålder, så vet jag att farfar kände sig redo, och det är det viktiga. Jag är också glad att jag berättade för honom hur oerhört mycket jag tyckte om honom, sista gången vi sågs. Där satt jag i hans knä och blev omhållen. Så härligt. Jag är så lycklig att jag är född in i just min släkt. De är helt enkelt bäst! (Både på min mammas och min pappas sida, men det här handlade om just det här kortet, och det råkade vara på min pappas sida. En annan gång tar jag något på min mammas sida.)

Nora och Allan 1929