söndag 1 januari 2012

Varannan dag

I Sverige blir en kvinna dödad varannan dag av en man hon har älskat. En varannan dag. Igår blev en dödad, imorgon likaså. Eller kanske idag och i övermorgon. Det spelar ingen roll när, det som spelar roll är att. Det där att:et måste upphöra. Omedelbart! Men hur? Om man inte kan välja sitt öde, utan bara är en produkt av sina gener, då kan vi sluta hoppas på en ändring. Den utvägen är så sorglig att jag inte vill tro på den. Jag vägrar tro att det inte finns något att göra.

Jag har anmält övergrepp mot mig själv. Ett flertal gånger. Men inte en enda gång har handlat om fysiskt våld. När jag suttit med polisen och skruvat på mig och tyckt att i jämförelse med fysiskt våld så är mina ärr i själen ingenting. Ljuvliga poliserna har då tittat allvarsamt på mig och sagt att: -Man måste sätta stopp i tid. Tänk om alla gjorde anmälningar i tid. Allt eskalerar. Det finns ingen bättring. Man måste gå och man måste stå upp för sig själv.

Med detta inte sagt att kvinnorna får skylla sig själva för att de inte anmält kränkningar från första början, eller gått första gången något gick snett. För det är oerhört svårt att bryta sig loss från en destruktiv relation. Svårare än att bryta sig loss från en funktionell. Ansvaret måste ligga på oss runt omkring. Vi måste våga se när något är fel. Måste våga ta med kvinnan till polisen. Måste våga ställa oss emellan. De där männen som slår ihjäl sina kvinnor, de kan stoppas. Men det är vi runt omkring som måste stoppa dem. Inte kvinnan som de slår.

7 kommentarer:

Duktiga Tjejen sa...

Vidrigt! Siffran är enorm. Det är så
viktigt, men svårt, att gripa in.

Sofie sa...

Jag kan inte läsa om sådant här, det är för stort att orka ta in. Samtidigt förstår jag ju att vi måste våga se...

Hanna sa...

Jag tror att det är ännu svårare att vara den där kvinnan som försöker freda sig och komma ur det. Samtidigt är det ju inte skrivet i pannan på folk om de blir slagna eller inte. Men om man känner till vad som pågår, då MÅSTE man göra vad man kan för att hjälpa!

Maria Engelwinge sa...

Jag önskar att jag hade haft vänner som du Hanna, när jag var i den där situationen. Det absolut jävligaste, förutom terrorn från mannen, är när omgivningen vänder bort huvudet eller påstår att man hittar på och överdriver. Stor eloge till dig som tar upp de här viktiga frågorna!

Hanna sa...

Jag hoppas att jag inte missat någon vän i nöd! I så fall är det inte av ignorans, utan helt enkelt för att personen i fråga döljer det mycket väl.

En stor eloge till DIG, Maria, som orkade ta dig ifrån det!

camillos sa...

Jag läste också om detta och när man såg alla bilder av dessa mördade kvinnor...jag finner inte ord. Fruktansvärt!

Hanna sa...

Det blev onekligen ett kraftigt intryck när man fick se namn och födelse och dödstal under.