Femåringshanden

Det är egentligen ofattbart att den har hållit sig såhär fin i 35 år, handen. Jag minns det som igår. Nåja, som för en månad sedan kanske. Jag minns mina dagisfröknar som gned in min hand med en massa Vaselin. Som förmanade att jag var tvungen att sitta helt stilla och med fingrarna lite böjda. Jag kommer ihåg hur det kliade men man fick inte klia tillbaka. Och jag minns förväntan över resultatet. Jag var fem år och gipshanden har varit en av mina allra käraste ägodelar sedan dess. Tillsammans med en strassbrosch från mormor och ett fint presentsnöre (...) fick den ligga i en låda för att ibland tas fram och hållas i. Att hålla i sin egen hand. Känns tryggt på något sätt.