Genrefundering

Igår läste jag klart Tistelblomman av Amanda Hellberg. Jag läste hela lördagen och hela söndagen. Vad passar bättre att läsa i ett spökhus, än en bok om ett spökhus? ;)

Innan jul läste jag hennes Döden på en blek häst. Jag gillar Amandas miljöbeskrivningar (alla som känner mig inser att miljöbeskrivningarna måste vara out of this world, eftersom detta annars är något jag avskyr)väldigt mycket, men det var något med Döden... som gjorde att den kändes som en bok för yngre vuxna/tonåringar. Med det menar jag verkligen inget ont, men den marknadsförs som en skönlitterär bok för vuxna. Tistelblomman var däremot helt klart en skönlitterär bok för vuxna.

Jag kan inte låta bli att fundera över det här med genrer. Kan det vara så att man -och då menar jag förlaget- är rädd att vi inte är mogna för spökerier? För de tydliga spökerierna från Döden... har fått stryka på foten i den här senaste. Nu liknar det mer en deckare i härliga miljöer. Det här med att mixa genrer verkar inte svenska förläggare helt bekväma med. (Det vet bl.a. Desirée.) Språket i Tistelblomman är ännu finare än i Döden... det är kanske det som gör att det känns mer som en vuxenbok? För min del kan det lika gärna spöka en massa utan att jag för den skull tycker att det är en ungdomsbok, så det är inte det som gör att jag tycker mig läsa en skillnad.

Icke-recensent som jag är tänker jag inte förlora mig i metaforer och analyser. Jag tyckte väldigt bra om Tistelblomman, men hade förväntat mig något grymt läskigt efter att jag läste Döden... Eller så är jag helt enkelt spökluttrad efter att ha bott där jag har gjort i 2,5 år? Istället fick jag lära mig mer om Skottland och fick lite längtan efter vidder och ovädersmoln, varma drycker och välkomnande pubar!