torsdag 23 februari 2012

Början

Jaha, nu har jag skickat in mitt manus till Kabusa. Alla tummar och tår hålles för min skull, ok?

Här kommer de första sidorna av min nästa storsäljare! (...?) Början har jag lagt ut tidigare, så för er som känner igen texten, scrolla lite längre ner där Anna dyker upp i berättelsen:

”Men kör över mig då!” Han vrålar ur sig sin förtvivlan mot den vita Saaben som just tvärnitat framför honom på Oscarsleden.
”Kör över mig”! Men den vita Saaben står alldeles stilla. En annan bil passerar långsamt förbi på Saabens vänstra sida.
”Aaahh” skriker han nu, då han inser att han missat ytterligare ett tillfälle att förlora sitt liv. Han som hade trott att denna idé skulle vara enkel att utföra. Att springa framför en bil på leden, utan möjlighet för bilen att hinna stanna.

I mörkret stod han vid vägkanten och väntade på det rätta tillfället. Det var ganska glest med bilar den här natten men varken måne eller stjärnor syntes på himlen, så risken att bli upptäckt där han stod borde ha varit minimal. Den första bil som kom reagerade han för långsamt på, han hörde den helt enkelt inte närma sig, så tillfället gick förlorat redan innan han hunnit hoppa ut på vägen. Den andra bilen som kom, missbedömde han hastigheten på och den tid det skulle ta att hoppa framför i precis rätt ögonblick. När han gjorde sin störtdykning så hamnade han inte framför däcken som han hade planerat, utan bakom det bakre hjulparet. Smärtan i knäna när han ramlade i asfalten hade för ett ögonblick varit bedövande och han rev upp ett stort hål på vardera knät på sina mörkblå märkesjeans. Den högra handflatan fick rejäla skrubbsår och armbågen fick sig en vacker stöt. Surt linkade han tillbaka till sin plats bredvid en nyponrosbuske som inte helt dolde hans kropp, men där han hade en bättre uppsikt över trafiken.

”Tredje gången gillt” tänkte han när han såg Saaben närma sig. Den här gången skulle han minsann inte hoppa försent. I precis rätt ögonblick kastade han sig framför strålkastarna på bilen. Hur, hur, var det möjligt att föraren hade hunnit stanna på den korta sträckan? Den nuddade bara vid honom när bromsarna låste sig. Kroppen fick en knuff och han föll hårt på asfalten, men inget mer hände än att hans högra hand fick ytterligare kraftiga skrubbsår och att hans vita skjorta fick ett hål på högra armbågen. Hans högra höft fick sig också en kyss av asfalten, men annars var han fortfarande full av liv.

Utan att kunna besinna sig kastade han sig upp och slog med knytnävarna på motorhuven till den vita Saaben.
”Kör över mig då” vrålar han. Genom rutan skymtar han en rädd flicka och uppfattar sedan en medelålders man i passagerarsätet. Denne ser lugnt på honom medan han talar i en mobiltelefon.
”Åh, nej, han ringer polisen”. Den förödmjukelsen skulle bli för mycket. Först två misslyckade självmordsförsök och sedan polisförhör ovanpå det. Förmodligen med efterföljande läkarbesök och tvångssamtal med en psykiater. Nej tack, så roligt ska de inte ha det. Han gör helt om framför bilen och springer in i nyponrosbuskaget för att komma bort från vägen. Glömmer av vägräcket och dunsar med hakan först när han snavar över det. Han kommer dock snabbt på benen och försvinner mörbultad, med vid alldeles för mycket liv, in bland Klippans myller av bostäder och ateljéer.



Annas hår ligger prydligt som vanligt. Som vanligt har hon även en prydlig skjorta som skymtar under jackan, prydliga byxor, prydliga naglar och prydliga skor. Över axeln har hon en prydlig väska. Hela hon utstrålar renhet. Hon är ren. Hon skrubbar sig varje morgon med La Prairie body scrub, tvålar sedan in sig med Kanebos shower foam, för att sedan tvätta sitt hår med Nexxus salongsschampo. Efter duschen smörjer hon in sig med Biotherms Lait Corporel, för den lena citrusdoftens skull. Ansiktet smörjer hon omsorgsfullt in med la Prairies anti-age cream, långt ner på halsen smörjer hon in sig. Deodorant är ett känsligt kapitel för henne. Efter många års förtvivlad kamp mot kroppsodörer, har hon tillslut funnit en som fungerar tillfredsställande. Doves dry invisible, black-dress approved. För detta skäms hon så mycket att den får tillbringa sin tid längst in i badrumsskåpet under handfatet. En billig produkt som finns till för att dölja dålig lukt. Nej, denna talar man tyst om. Fast egentligen talar man inte alls om en kvinnas kroppslukt, den ska vara obefintlig. Anna vet detta och luktar således alltid ytterst lite och den doft hon ändå avger är till hundra procent artificiell.

Hon går nerför Avenyn. Ser till vänster och sedan till höger, innan hon med varsamma steg sneddar förbi Röhsska museet, tar några nätta snabba steg över spårvagnsspåren och cykelbanorna för att på andra sidan ta av till höger. Hennes marinblå jacka är uppknäppt och fladdrar något när hon fortsätter framåt ut på Teatergatan. En perfekt knuten sidensjal runt den smala halsen. Hon går och går, till synes mot ett bestämt mål, men inuti henne är det kaos. Ett kaos som kräver att hon rör på sig, annars blir det ohanterligt. Så hon fortsätter framåt. Bakom Storan och parken bakom. Snabbare och snabbare går hon. Tills stegen blir till småspring. Nu när hon börjat springa kan hon inte sluta. Benen tar henne bort mot Feskekôrka, springer förbi den, springer förbi Esperantoplatsen, jagar fram i ett ändlöst tempo. Håret inte så prydligt längre. Jackan på sned, svetten börjar rinna utmed ryggen. Anna springer rakt mot älven utan att sakta ner. Stannar inte förrän hon är ända framme vid vattnet. Där stannar hon och nu släpper förlamningen i hjärnan. Mot måsarna och en ensam Paddanbåt skriker hon ur sig sin skräck.


Carolin rusar ut ur sin port vid Axel Dahlströms Torg. I ena handen håller hon en cykelnyckel, i den andra släpar hon på en tvåårig pojke. På ryggen en illa medfaren ryggsäck, runt halsen en trasig halsduk. Pojken skriker medan hon sätter på både sig själv och honom varsin hjälm. Hon slänger upp pojken i barnsitsen och sig själv på sadeln och cyklar iväg mot stan med en väldig fart. Carolin är arg. Inte bara morgontröttarg, utan rosenrasande genomarg. August, hennes tvåårige son, är därför väldigt kinkig på det sätt som små barn är när deras föräldrar är arga, allt för att försöka få föräldern att fokusera på något annat än ilskan. Den här gången verkar det inte fungera. Mamma Carolin märker honom knappt. Hon tänker på annat. På vuxna saker. Vuxna problem. När hon svänger in på Kungsladugårdsgatan struntar hon högaktningsfullt i allt vad trafikregler heter och en mörkblå Volvo V70 måste ställa sig på bromsarna för att undvika kollision. Carolin njuter av att hålla detta vansinniga tempo. Hon njuter faktiskt lite av att nästan bli krockad med också. Då kanske han skulle få dåligt samvete och må dåligt. Hon vill att han ska må dåligt. Lika dåligt som hon mår, nu när hon vet. När hon fått reda på sanningen. August skriker och nyper med sina knubbiga tvåårsfingrar rakt in i sidan på ryggen på sin mamma. Carolin skriker till. Både av smärtan men allra mest av förvåning, hon har glömt av att hennes son sitter bakom henne. Nu får hon dåligt samvete också. Arg och med dåligt samvete. Den här dagen har inte börjat bra.


  •  
Fredrika går med långa steg och rak rygg nerför Linnégatan. Hon ser sig inte omkring. Känner gatan väl vid det här laget. Fiskbilen utanför Hemköp, Linnéterrassen, Crêperiet som sällan är öppet. Alkisarna runt Hagabion. Hennes steg går dit de redan vet att de är på väg. Det tar inte lång tid innan hon kommer fram till Järntorget och Pusterviksteatern. Hon drar upp den tunga dörren och går fram till bardisken och beställer en kaffe. Kvinnan bakom bardisken känner igen henne eftersom detta varit hennes förmiddagsritual den senaste månaden. Ställer fram en svart kaffe innan Fredrika har beställt. Samma ritual varje dag i en månad. En snabb promenad från hemmet på Nordhemsgatan, nerför Linnégatan och sedan dagens första kaffe på Pusterviksteatern. Här läser hon morgontidningen som hon alltid har med sig i väskan. Nyheterna är viktiga för henne. Omvärlden är viktig. Hon gillar de grälla färgerna på väggarna inne i den gamla biografens foajé, de ger en välbehövlig kick på förmiddagen tillsammans med koffeinet i kaffet. Men idag tittar hon inte i tidningen. Hon tar sitt kaffe som i trance från servitrisen, sedan sätter hon sig på en barstol med utsikt mot Allén, den som egentligen heter Norra Allégatan. I vanliga fall brukar hon fundera över göteborgarnas förkärlek att hitta på nya ord för något, eller att förkorta och förenkla. Idag finns inga sådana funderingar i hennes värld.

Fredrika tar en stor klunk av det heta kaffet, tittar ut genom fönstret men utan att se något. Hennes tankar är långt borta från nyheter eller kaffe. Idag har hon mycket att tänka på. Hon har tagit ett beslut. Ett stort beslut som kräver mycket planering.

14 kommentarer:

Sofie sa...

Mer, jag vill ha mer!

Linnéa i Colorado sa...

mer mer mer!!

Annika sa...

Men Hanna!
Om du går till Kabusa är du ju inte egenutgivare längre. Hur tänkte du nu? ;-)

Hanna sa...

Sofie och Linnéa: Om ni ber snällt. :)

Annika: Jag tänkte att jag kunde göra båda delarna?

mamman sa...

Ser fram emot fortsättningen ....:)

Anneli sa...

Det är så spännande! Jag håller alla tummar jag har.

Hanna sa...

Tack!

Helena Milton sa...

Åh, vad roligt att få "tjuvläsa". Lycka till med manuset nu trots att ivern att få iväg det gjorde att du glömde ett par detaljer ... :-)

Joanna Björkqvist sa...

Jätteintressant!

Vill såklart läsa mer!

Hanna sa...

Vi får se hur det blir framöver ...

Mångmamma sa...

Jag vill också läsa mer!
Lycka till.

Hanna sa...

Det lär märkas här på bloggen både om det går vägen och om det inte går samma väg. Men publiceras ska den!

Anonym sa...

Spännande! Fattar inte varför jag fick mest sympati för självmordsmannen ..

Håller alla tummar o tår! /Desirée

Hanna sa...

Han har haft ett hårt liv, det kanske skiner igenom? Fast han har varit extremt dum också. Du kommer förstå när du läser hela boken. ;)