tisdag 16 juli 2013

Jag är inte utan skuld

Jag skakar på mitt huvud och gråter i smyg och skriker i det tysta. Det här med jämställdhet, vad är problemet? Varför ska vi hela tiden jämföra kvinnor med män som om mannen vore normen? Så gör inte jag, nähääerå! För jag gör tvärtom. Jag jämför män med kvinnor och kommer alltid fram till att kvinnan är normen, men är det så mycket bättre?

Jag vill att vi alla ska få existera på våra egna villkor och slippa bli jämförda med varandra. Men kanske är en av mänsklighetens grunder just jämförandet, på något sätt basen för den starkares överlevnad och något som finns så hårt nedärvt i oss genom århundradena att vi bara inte kan hjäpa det? Jag vet inte, men jag blir ledsen av jämförandet. Både när andra gör det och när jag märker att jag gör det själv.

I förrgår på pizzerian: Jag och min son svängde förbi pizzeria Cesar och satt och väntade på våra godbitar. Då kom en dam på 80+ in och frågade om hon fick sätta sig vid vårt bord. Vi sa båda ja, och vi började konversera så smått. Det visade sig att hon varit ensam i många år och för att få lite socialt umgänge tog hon sina stavar och promenerade till pizzerian då och då för en kopp kaffe och en pratstund. Om det fanns barn därinne blev hon extra glad. Hon satt och pratade om någon flicka som var så särdeles trevlig och väluppfostrad och jag lyssnade bara med ett halvt öra, för det kom in några invandrarre och alla kallade varandra för habibi och jag tyckte det var intressant och ville veta mer hur de pratade med varandra. Men damen 80+ hade en insisterande röst, så jag övergick till att lyssna på henne. Hon tittade kärleksfullt på min son och la huvudet på sned och sa att "det är verkligen trevligt med flickor, en pojke hade aldrig varit sådär trevlig och väluppfostrad som din dotter är."

Det var inte första gången någon tagit min son för att vara flicka. Han har långt hår, stora bruna ögon med långa ögonfransar och är väldigt nätt till sitt väsen. Han är dock allt annat än flickig för övrigt. Jag satt i valet och kvalet, skulle jag tala om att den väluppfostrade och trevliga flickan framför damen de facto var en pojke? Hur mycket skulle min son ta illa upp om jag inte förklarade för damen 80+ att han var pojke och inte flicka? Jag la armen om min son och sa med ett stort leende till damen att min son var en son och inget annat, men att jag förstod att det var lätt att missta sig, eftersom han är så galet söt. Puss på huvudet på sonen.

Diskiminering finns överallt och det enda jag tar med mig från den här erfarenheten, är att jag är lycklig över att min son inte ser det som en skymf att bli tagen för flicka. Han rycker på axlarna åt sådant, kräver att få ha sitt långa hår och förstår inte varför det skulle vara skillnad mellan könen vad gäller någonting. Damen 80+ tror jag dock inte att jag hjälpte ett endaste dugg, eller att hon fick sig en tankeställare om jämställdhet.

Jag hoppas verkligen att min son fortsätter vara sådan, att han inte ser skillnader mellan könen som något som måste jämföras, så att han kan vara en av de där männen som inte bara står tysta i periferin när kvinnor/flickor i hans närhet blir bedömda, dömda och nedtryckta pga sitt kön.

7 kommentarer:

Trillingnöten sa...

jag har insett att det är svårt att förändra en hel värld...på en gång. Men man kan i alla fall se till att ens barn har en öppen syn. Då har man gjort något riktigt bra i alla fall! Ringar på vattnet!En fin historia!

Andra intryck sa...

Jag håller med om allt du skriver, vill att det ska vara jämställt men ser ändå hur jag faller in i fällorna gång på gång. Tur är väl att man uppmärksammar när man kliver i dem så att man kan ändra sitt beteende.
Fortsätt vara en sådan förebild som du är!

Hanna sa...

Trillingnöten: Vattnet som urholkar stenen, förändringar tar tid. Lite för långt tid ibland.

AI: Jag gör vad jag kan! Det är svårt när man ser sig själv göra samma sak ...

Agneta sa...

Heja sonen!

Till den äldre damens försvar får man väl säga att hon vet inte bättre! :)

mamman sa...

Ett stort ämne, det är så mycket som ryms i detta. Du som är ett sjuttitalsbarn, velour o flower power! Politik! Stort! Vågar jag säga att vi måste ha tålamod?

Anna Granström sa...

Vad sa damen när du sa att han var en son?

Alla tror att Victor är en tjej. "Vad söt hon är". Sedan tror de att jag tar illa vid mig när jag säger Victor. Ibland kalla jag honom Vickan för att folk inte SKA veta. Är så trött på ela kille-tjej grejen! Ursh.

Hanna sa...

Agneta: Fast det är ju det som är sorgligt, att hon inte vet bättre. Önskar SÅ att jag hade något slags positiv inverkan på henne.

mamman: Nej, tålamod är inte min starka sida, så föreslå inte det är du snäll. ;)

Anna: Hon snörpte bara lite på munnen men glansen i hennes ögon slocknade.