torsdag 18 juli 2013

... är min arvedel

Det där när man spiller ur sin ångest på en kompis och sedan får ångest för det? Och när man därefter spiller ur sin ångest över ångesten på FB? Då får man lätt ännu mer ångest och kanske måste blogga om det. Är man fortfarande vid sina sinnens fulla bruk, så raderar man både FB-inlägget och blogginlägget. Sedan stänger man av datorn och internet så att ytterligare ångestattacker genomlevs mer incognito i hemmets trygga vrå.

Nattinatti.


6 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Jao.

Men lite ångest är väl ett tecken på att man lever? Brukar jag tänka.

Hanna sa...

Smart tänkt, Nilla! Jag ska försöka tänka så jag också.

mamman sa...

Usch då! Men du lyckades ju ta tag i den, ångesten alltså, på ett rationellt sätt! God sömn :)

Åsa Hellberg sa...

Jag hatar ångest.

Elisabeth sa...

En sann konst! Sommarkram!

Hanna sa...

mamman: Jag har mina knep.

Åsa: Eller hur! Svårt att andas med ångest och svårt att leva utan att andas.

ELisabeth: Sommarkram tillbaka!