Det där när man spiller ur sin ångest på en kompis och sedan får ångest för det? Och när man därefter spiller ur sin ångest över ångesten på FB? Då får man lätt ännu mer ångest och kanske måste blogga om det. Är man fortfarande vid sina sinnens fulla bruk, så raderar man både FB-inlägget och blogginlägget. Sedan stänger man av datorn och internet så att ytterligare ångestattacker genomlevs mer incognito i hemmets trygga vrå.
Nattinatti.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
6 kommentarer:
Jao.
Men lite ångest är väl ett tecken på att man lever? Brukar jag tänka.
Smart tänkt, Nilla! Jag ska försöka tänka så jag också.
Usch då! Men du lyckades ju ta tag i den, ångesten alltså, på ett rationellt sätt! God sömn :)
Jag hatar ångest.
En sann konst! Sommarkram!
mamman: Jag har mina knep.
Åsa: Eller hur! Svårt att andas med ångest och svårt att leva utan att andas.
ELisabeth: Sommarkram tillbaka!
Skicka en kommentar