Äntligen!

Ett inlägg till innan jag stänger ner verksamheten. Äntligen tas debatten om omskärelse upp på riktigt! Mina argument att det är ett övergrepp eftersom barnet inte får välja själv, mina argument att det tvingar in barnet i en religion det inte själv har valt och andra argument, tas upp i denna artikel.

Ni som har läst min bok vet vilken kamp det var för mig att få igenom kravet att min son inte skulle bli omskuren. Jag känner oerhört mycket för barns rättigheter och detta är en av de saker jag aldrig kommer kunna förstå mig på. Jag är inte troende på något sätt, men kan ändå förstå de som har en tro. Jag respekterar folks trosuppfattningar och vill själv bli respekterad för min icke-uppfattning. Men när det blir tal om kroppsliga ingrepp på en person som varken kan försvara sig eller säga sin mening, då går det över gränsen. Man kan säga att "jamen, ett barn kan aldrig välja sin familj och det kan vara hur knas som helst i familjer". Javisst, så kan det vara och det är mycket sorgligt i många fall. Men när det gäller omskärelse så får denna idag utföras på sjukhus. En fullt frisk penis ska stympas i Guds namn. En stympning som inte går att göra ogjord. En stympning som pojken måste leva resten av sitt liv med.

Nu börjar jag bli lite för upprörd för att kunna fortsätta skriva. Men herre-min-icke-gud vad glad jag är för min sons skull att han är hel!

På kurs

Imorgon åker jag till den kungliga hufvudstaden för att gå på kurs med den här författarinnan. Inget Internet=inget bloggande. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka med något klädesplagg också. Man kan säga en massa saker om Göteborg, men att det skulle vara bra shopping här, det är inte en av dessa. Göteborgare born and raised, men i själ och hjärta är jag Stockholmare!

Kurirer

En regnig och dyster vårdag i Göteborg byter en mystisk påse med okänt innehåll, händer. Billdalskuriren lämnar över till Ica-Kuriren. Nu ligger Newyorkmammans öde i den senares händer. Fortsättning följer ...

Tecken och ord

Egentligen borde jag väl ha en ruta någonstans på bloggen där jag redovisade antal ord och tecken i min nästa roman, för att se själv från dag till dag hur det fortskrider. Men i väntan på det får jag skriva ett inlägg istället. Två timmar, 3138 ord, eller 14356 tecken senare, avrundar jag för idag. Ganska så nöjd.

Förtvivlan och utlandsmammor

Nu har jag surfat runt på diverse olika utlandsmammor-bloggar. (NYC-mamman undantagen, för den läser jag varje dag ändå.) Jag vet inte om utlandsmammorna som bloggar om sina liv utomlands är en speciell sorts utlandsmammor, eller om de är representativa för hela utlandsmamma-kåren. Jag tänker att de kanske måste blogga av sig, för att inte förgås, och att de som inte bloggar inte behöver blogga för att de faktiskt inte förgås i utlandet.

Till saken: När jag bodde i New York med omnejd, så arbetade jag även med internationella familjerättsfrågor. Jag kom i kontakt med hutlöst många utlandsmammor, inte bara svenska. Många som försvarade sitt val att leva utomlands. Lite sådär alldeles för snabbt. Innan man överhuvudtaget hunnit fråga varför just hon hamnat i det där landet. En mamma som omedelbart behöver hävda att USA/valfritt annat land är det bästa landet i världen och fnyser åt folk som bor kvar i Sverige/valfritt annat land, hon inger inget förtroende hos mig. Jag ser istället en förtvilat ensam person som behöver säga de där orden för att själv orka.

Sedan har vi de som, liksom jag, pratade lite för gällt, vi som var lite väl mycket om oss och kring oss. Vi som behövde göra saker hela tiden för att inte låta sorgen välla över oss och förinta oss. Vi som inte kunde acceptera att vara ett bihang till en man. Vi som mådde ännu sämre än kvinnorna ovan, av att vara reducerade som individer.

Sedan har vi de som liksom gett upp. Som inte kände till sitt eget värde. De var de tysta. De självutplånande.

Sist och absolut inte minst, har vi de mammor som faktiskt trivdes både i sin relation och i landet. De pratade inte mer om sitt hemland än om det nya landet. De var lugna, hade trevliga hem och sportade regelbundet och hade välskötta trädgårdar.

Jag surfar runt på utlandsmamma-bloggarna och kastas tillbaka till en tid då jag var en av dem. Fast utan blogg. Jag läste däremot bloggar då, men hade fullt upp med min plan. Planen att ta mig hem igen. Att inse mitt eget värde. Att inte vara utplånad längre, reducerad till bihang till en man. Jag läser utlandsmamma-bloggarna och vill ta dem alla i en stor famn och säga att allt blir bra. Jag ser så mycket förtvivlan på dessa bloggar. Kamouflerade på det sätt man klarar av. Som dock lyser starkt igenom för en som varit där. En som också varit förtvivlad. Jag blir förtvivlad igen när jag ser dem. Vad kan jag göra?

Till dessa mammor ville jag ge något slags stöd och de var en stor orsak till att jag skrev min bok. Nu finns boken på Svenska kyrkans bibliotek i New York. Den behöver komma vidare. Behöver hitta de förtvivlade mammorna som behöver allt stöd de kan få.

Ska fundera ett varv till hur jag kan nå dem utan att trampa på tårna. För de är känsliga och ska inte behöva utsättas för mitt evangelium om de inte orkar. Men om ni känner någon utlandsmamma som behöver lite stöd, tveka inte att kontakta mig så ska vi allt fixa dit en bok.

Min andra roman

Verkligheten lägger beslag på min historia! Hur ska jag nu göra med min andra roman? Alla detaljer stämmer inte, men till stor del. Det händer ju titt som tätt att folk mördas, tar livet av sig, våldtar och andra hemskheter. Jag kan inte hävda att jag kommit på historien till roman nummer två alldeles själv. Men ändå. (Som min son hela tiden säger).

Skrivarmarathon

I november hålls något slags skrivarmarathon via nätet. Det låter jätteroligt och jag ska definitivt försöka vara med i år. Synd att det inte hålls nu i april eller maj bara, det hade passat mig bättre. Att köra sitt eget race kan ju vara givande också, men när 200.000 personer över hela världen kör samma samtidigt, så nog måste det ge en extra skjuts?