Förändringsintoleranta i mellanmjölkens land

Jag tänker inte svära. Tänker inte bryta ut i några gråtattacker. Men jag tänker slita mitt hår. Vad håller ni på med, svenskar? För en vecka sedan hyllade ni unisont Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Oj, vad ni höll med honom om att alla är lika mycket värda och att ingen ska behöva bli påhoppad pga sitt utseende. Det kändes bra, eller hur? Att få känna sig som en del av toleransen för skillnader, allas lika värde, allas rätt till sin person. Men igår. Så hånas Tommy Nilsson över hela det svenska nätet, för att han går ut med att han ändrar sitt artistnamn till Black. Samma människor som hyllade Khemiri, hånar Nilsson med samma frenesi som den de tidigare sagt sig avsky. Toleransen byttes till intolerans inom loppet av några sekunder. Förändringsintolerans. Skillnadsintolerans.

Idag, när det visar sig att det hela var en kampanj för en chokladkaka, ja, då hyllas Tommy Nilsson. Visst var det väl härligt, svenskar, att det bara handlade om något så politiskt oladdat som en chokladkaka? Nu kan vi gå tillbaka och leva i mellanmjölkens land, och då och då låtsas att vi är toleranta, att vi accepterar alla som de är.

Men i grunden, är detta ett utslag av samma problem jag skrivit om tidigare. Sjukdomen ger upphov till olika symptom. Rasism, kvinnohat och böghat. Det är sjukdomen som måste behandlas, inte symptomen. Det visar det senaste dygnets chokladkaka med all önskvärd tydlighet.