lördag 16 mars 2013

Bananofil

Jag var skeptisk, motsträvig och medelålders. Kunde det verkligen vara nå't att ha, den där Sean Banan? Ja, det kunde det. Brandtal på Frölunda Torg och några låtar iförd rosa onepiece, och jag fick en liten tår i ögat.

Men varför då?

Älska dig själv, fokusera på det du gör bra och fokusera på det andra gör bra. Vi i Sverige ödslar så himla mycket tid på det negativa, det som stör, sticker ut och faller utanför. Hur många hundra barn som hörde detta vet jag inte, men jag hoppas att alla föräldrar, lärare och annat folk som träffar barn regelbundet, gjorde det och håller det i minnet.

Vi växer av uppmuntran, förminskas av skuld, skam och annat som vuxna gärna lägger på barn.

Jag är numera bananofil och sonen en autograf rikare.

10 kommentarer:

Sofie sa...

Mina barn är också bananofiler... Fast jag är mer tveksam. :)

Åsa Hellberg sa...

jag gillar också honom!

Hanna sa...

Sofie: Då kan du ändra dig nu tycker jag. ;)

Åsa: Vi blir fler och fler!

Anonym sa...

Jag har ju bara sett o hört honom på TV, men gillade honom stort :)

mamman sa...

Det var mamman som blev anonym i farten!

MalinC sa...

Man kan ju inte låta bli att le när man ser honom i alla fall. Det är ett gott tecken...

MalinC sa...

Man kan ju inte låta bli att le när man ser honom i alla fall. Det är ett gott tecken...

Hanna sa...

När han skakar rumpan sätter jag ibland i halsen. Och vid svordomarna. Men det positiva överväger!

Joanna Björkqvist sa...

Banonofil låter som en nyttig frukost; banan och fil.

Jag gillar honom och hans energi! Precis vad vi behöver!

Hanna sa...

Jag kan vara bananofil på flera sätt alltså. ;)