Glamour

Jag behövde ett avbrott från sjukdomsfunderingar och snöflingor. Klickade mig därför fram till Johanna Swanbergs blogg. Där hittade jag följande bildkavalkad från en gala på The Met. Åh, men jag ääälskar Naomi Watts klänning! Och den i bakgrunden på bilden med SJP. Claire Danes är jag inte så förtjust i överlag, och tycker allt att henne klänning är lite beige den också. Men resten, åh, resten!

Seriöst?

Snö? Snöflingor stora som en barnhand. So not ok.

Livet är skört

Idag har jag tänkt extra mycket på hur skört livet är. De senaste dagarna har jag fått insikt i flera olika människors öden och hur de nu tar en ny vändning. Ingen i positiv riktning. En har fått ett chockartat besked om sitt barns hälsa. Ett barn har förlorat sin ena förälder. En kvinna har mer att bära än någon ska behöva.

När jag själv hade det som allra värst, hängde jag omedvetet upp min fysiska och psykiska hälsa på olika saker. Kunde jag bara få se eller träffa den eller den igen, så skulle jag klara framtiden. Det handlade inte om något magiskt tänkande, utan rätt och slätt att faktiskt klara av framtiden oavsett vilken form den skulle ta. Att hitta styrka helt enkelt. För mig handlade det mycket om naturen. Jag tankade styrka från naturen. Det kunde vara havet eller vitsipporna. Doften när tjälen gick ur jorden. Man måste hitta sina egna tankstationer i sitt liv. Jag hittade mina. Nu när de omedelbara hoten har försvunnit, så märker jag att mina energiställen inte längre behövs. Jag var hemma hos mina föräldrar idag. På väg hem åkte jag förbi trädgårdarna från barndomen. Där stod den. En av mina allra största energipåfyllare under den värsta tiden: Ängsbräsman. Fortfarande underbar, men inte alls längre med den innebörden för mig. Nu kunde jag njuta som vem som helst, över denna vackra blomma. Och jag önskar att jag aldrig någonsin mer behöver tanka energi från den. Att den i framtiden kan få vara precis det den är: En vacker livsbejakande blomma som blommar om våren. Bland annat i de gamla trädgårdarna i Krokslätt.

Shit pommes frites!

Det kan absolut inte vara sant! Är han verkligen verkligen död? På något sätt hade jag tänkt mig att Usama skulle bli en vandringssägen. En sådan som aldrig dog. En sådan som kommer att leva eller vara på tapeten i några hundra år.

Jag är dock emot allt vad dödande heter. Jag gillar inte mentaliteten som florerar i alla media i alla länder, att bara det är en ond snubbe, så kan man ta livet av honom, hans familj och satan och hans faster. Men det där med vem som bestämmer vilka som är the bad guys? Det skulle inte jag vilja lägga på mitt samvete. Jovisst, jag förstår att det finns människor som världen skulle bli bättre utan. Och som jag inte kommer sörja om de försvinner. Men det är ju mitt svenska sk västerländska sinne som tänker så. Jag slår vad om att några miljoner människor tycker att det är hemskt tragiskt att UBL nu är död.

Men framförallt så gillar jag inte att avrättningar tydligen är helt comme il faut bara det är någon som världen anser vara för ond för att leva. Men vi har inte dödsstraff i Sverige. Man får inte vara med i EU om man har dödsstraff (Turkiet-snackisen) men ändå jublar världen och Europa med den, att UBL nu är död. Det är något som gnager i mig när jag läser om detta jubel. Jag ska fundera vidare över detta gnag. Återkommer när deklarationen är inlämnad. Jag har mina egna triviala problem just nu. Pengar.

Nytändning

Ska jag färga håret brunt. Eller ska jag låta bli. Om jag låter bli så kommer jag vara ful i ungefär en månad till. Om jag färgar, så är risken istället att jag kommer vara ful i två månader till. Vad göra. Vad göööra? (Detta kan vara ett utslag av ilska över min ekonomiska situation. Hur kommer det sig att man får tillbaka pengar de år när man ändå har pengar, men får kvarskatt de år man inte har några?)

Deklarationsdags

Måste jag deklarera? Verkligen? Jag vill inte. Inte sedan jag sett kvarskattsbeloppet. Kan jag gå och dra något gammalt över mig?

Ojämställt

Det finns ett område där det inte finns någon jämställdhet mellan könen. Där kvinnan har större rätt än mannen. Omskärelse. Där största andelen västlänningar är emot omskärelse på kvinnor, ja faktiskt reagerar kraftigt negativt på detta, är protesterna mer lama vad gäller manlig omskärelse. Något jag inte kan förstå. Könsstympning som könsstympning. (Ja, det finns olika grader av könsstympning vad gäller kvinnor, denna finns inte vad gäller männen, så jag jämför inte med de där allt skärs bort och sys igen.) Jag har själv kämpat i motvind vad gällde min egen son. Både det land han föddes i och hans pappas uppväxt, talade för en könsstympning. Den som stod emot, det var jag. Jag är så oerhört glad över att jag klarade av det. Min son ska få välja själv i framtiden hur han vill göra, men tills dess ska han inte stympas. För det är det det handlar om. Att skära bort en fullt frisk bit hud, som skyddar en känslig bit av mannens könsorgan. Denna hudbit kan tyckas vara onödig, men den har körtlar i sig som fuktar och skyddar ollonet. Muslimer och judar som ju haaatar varandra, står helt plötsligt enade i denna fråga. Båda religionerna vill stympa sina söner. All in the name of God, Allah, Jahve ... En eloge till de San Fransiscobor som vågar utmana denna syn. 80% av alla amerikanska pojkar (var siffran i alla fall för några år sedan) blir omskurna vid födseln. Inte mest p.g.a. religiösa skäl utan för att "så gör man". Eller som min dåvarande man försökte dra till med som skäl: "Det finns ju ingen som vet hur man tvättar en penis som har förhuden kvar". Åh, herreminje, vilket dåligt skäl till att låta stympa någon. Med det resonemangen skulle det inte bli mycket kvar av människokroppen.