Jag började kalla mig feminist när jag var ...

Jag fortsätter bloggutmaningen från Onekligen, och bidrar med inlägg nr 3 i frågan om feminism: Jag började kalla mig feminist när jag var ...

Typ sedan jag var en medveten varelse med egna känslor? Jag är född 1971, ve den förälder som inte kämpade för att kvinnan skulle få skippa bh:n, att barnen skulle växa upp könsneutrala och politiskt lila. Eller nä förresten, det var kanske bara mina progressiva borgerliga föräldrar som fungerade så. Men SOM jag har uppskattat deras strävan! Mitt egenvärde har aldrig varit ifrågasatt, det har aldrig varit några tvivel om att jag som person varit värd allt och mer därtill, att mina tankar räknas i all oändlighet.

Hur gick de tillväga, dessa föregångare som dagens föräldrar borde lära sig något av och ta efter så att vi kan ta några jättekliv framåt i utvecklingen av jämlikhet mellan könen?

Jo, de lyssnade, respekterade och älskade. En sak de glömde av dock: Barn gör som du gör, inte som du säger. Så det var väl en himla tur att mina föräldrar alltid varit jämlika, alltid respekterat varandra och alltid älskat sina nära? Viktigaste läxan alla kategorier som ni MÅSTE föra vidare. Barn gör som ni gör, inte som ni säger. Ok? Så börja respektera varandra, lyssna och älska. Och älskar ni inte er nästa längre, skilj er och visa era barn att ni respekterar er själva.

SÅ når vi jämlikhet, och därför har jag kallat mig feminist sedan innan jag ens förstod att det fanns ett sådant ord och att det faktiskt behövdes.