Fin, rar och gullig?

Det är en knepig tid just nu. Åtminstone i mitt liv. Eller, nej, inte utåt sett, där ser det mesta ganska normalt ut, men inuti. Mein Gott, vad är det som sker i n u t i ? Som om hela jaget går och är glatt förväntansfullt och surt frustrerat samtidigt. Det blir som när kall och varm luft möts, det bullrar i hela mig. Hade det inte skett en massa gånger tidigare i mitt liv, så skulle jag ha trott på övergångsålder. Men alltså, den där åskan, jag kommer ihåg att jag kände den redan som femåring, och inte tusan var det något slags övergångsålder redan då. Det där med dualiteter, eller polariteter, ska vi kalla det för schitzofreni kanske? Eller ska jag vara snäll och kalla det för kreativitet?

Idag:

1) Avslutning 3:e klass för sonen. The love of my life, kristyren på tårtan, körsbäret på kakan.
2) Har vaggat omkring som en anka i fula skor.
3) Ville vara snygg.
4) Funderat över hur jag tänkte att p2 och p3 skulle kunna höra ihop.
5) Tänkte att jag måste göra något med mitt hår.
6) Tänkte att jag avskyr hår och att jag rakar av alltihop.
7) Har blivit kallad fin, rar och gullig av person jag aldrig någonsin träffat förr.
8) Funderat över hur trevligt det är att bli kallad fin, rar och gullig.
9) Tänkte att personen ljög.

 Fula och bekväma skor.

 Raka av eller inte? Eller kanske bara ta och kamma till sig?

  Hur kan man tycka att livet är svårt när det finns sådant här fint att vila ögonen på?

Såhär gjorde jag med blomman för att hänga om sonens hals. Det ville han inte alls att jag skulle göra. Jag hängde den runt en klasskamrats hals istället.

Konstig kvinna.