Det är sannerligen inte så lätt alla gånger. Mina vänner brukar säga att jag har en mycket tydlig kontur. Att det inte är svårt för dem att veta vem jag är. Att jag alltid varit sann mot mig själv. Det stämmer i vissa delar, men även jag har svajat betänkligt genom åren. Särskilt som ung vuxen var jag väldigt lättpåverkbar. Och tyvärr inte i positiv bemärkelse. Jag hade några vänner som jag räknade som mina allra bästa vänner. Oj, vad vi pratade i telefon och oj, vad vi skrattade.
Men så kom det en dag. Jag insåg att jag mådde dåligt. Jag trivdes inte med mig själv. Började leta efter felet. Vems fel det var att jag mådde dåligt. Jag letade och letade. Stötte och blötte med mina vänner. Tills en dag. Då någon ifrågasatte på vilket sätt jag och mina vänner umgicks. Jag kommer inte ihåg vem det var och jag kommer inte ihåg exakt hur orden föll, men jag kommer ihåg chocken. För när jag funderade över hur jag pratade med mina vänner, så visade det sig att vi bara pratade skit. Om andra. Om allt. Och sheisse vad illa jag mådde av detta. Jag tog beslut som var grundade i vårt skitsnack. Och mådde dåligt av det. Jag förlorade fotfästet. Jag hade ju glömt av vem som var jag. I mig själv. Istället pratade jag utifrån den person jag var när jag umgicks med mina vänner. De jag snackade skit med. Det visade sig alltså att det var mitt fel att jag mådde dåligt!
Så jag tog ett aktivt val. Pratade igenom detta med mina vänner. Som inte alls var på samma planhalva som jag själv. Som trivdes med att prata skit. Som blev arga på mig för att jag inte ville prata skit längre. Då blev jag utesluten. Men vet ni, det var det bästa som kunde hända. För jag hittade mig själv igen. Tog beslut som var tokiga emellanåt, men det var mina beslut. Och hade de inte uteslutit mig, så skulle jag ha gjort slut med dem. För det kan man också göra. Om en vän inte låter dig vara den du är, vad är det för en vän då? Inte en särskilt bra sådan.
Vad jag ville säga var väl egentligen klichén be true to yourself. Och det är inte hela världen att förlora fotfästet. Man hittar balansen igen. Med de vänner som tillåter en att vara den man är. Att tycka det man tycker. Dessa vänner har du hela livet. Och när de förlorar fotfästet finns du där för dem. Och vänskapen kommer baseras på positiv energi. Vilket får alla att må så mycket bättre.
Etikett: "Vardagsfilosofen Hanna betraktar sin omvärld".
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
11 kommentarer:
Mycket bra inlägg!!!
Det är väl just det där som ändå får dina vänner att säga att du är dig själv och vet vad du står för osv? Annars hade du aldrig brutit dig loss från skitsnackarna. Bra inlägg!
Det här inlägget behövde jag läsa och just idag! Tack, nu känner jag att jag fick extra kraft!
Helt rätt - instämmer till fullo!
Jag är inte någon ungdom längre, varken utanpå eller inuti (men jag har ett ungt sinne) - med det menar jag att jag har en del erfarenhet.
Jag har gjort slut med vänninor!
En av dem tog jag en återkontakt med - men sedan gjorde jag slut igen!
Ärlighet mot sig själv - är den bästa sanning som finns.
DT: Ja, så kanske det är? Svårt att se när det är en själv som andra pratar om.
Alla: Tack och bra att fler tänker som jag!
Mycket klokt! Även om det är jobbigt när relationer tar slut, så kan det vara viktigt... Då tar sig något annat ofta en början...
Visst är det så, jag har ofta kännt att det är något som många tjejer gör för att komma varandra närmare. Man är riktigt bra vänner/allierade om man kan snacka skit om andra i hop. Trist.
Precis! Vänner som står vid din sida i vått och torrt är de enda sanna vännerna. Dem ska man hålla fast vid.
Linnéa: Ja, precis så är det. Att man troor sig skapa samhållighet med skitsnack. I själva verket är skitsnackarna sådana som lätt vänder kappan efter vinden och snackar skit om en själv dagen efter.
Vänner ska man kunna skratta och gråta med och vara arg ihop med. Men det rena skitsnacket har inte med vänskap att göra.
Vad märkligt, precis det du beskriver har jag upplevt och upplever fortfarande.
Ibland är det som förenar i vänskapen något destruktivt, något man håller vid liv genom evigt ältande.
Det är inte det att man inte ska prata om sina problem, men när det man hela tiden avhandlar är missnöje och saker man inte kan påverka upplever jag att det egentligen inte är vänskap det handlar om. Det är mer att legitimera sina dåliga upprepningsbeteenden och att slippa utvecklas.
Coolt att du tog beslutet att gå vidare!
Som vanligt tycker jag precis som du Frida. :)
Skicka en kommentar