Bebis!

Värt att uppmärksamma! Stort grattis från mig!

Gåtor

Jag tyckte att jag hade en sådan fin idé till mitt barnboksmanus. Mystik, natur och kärlek. Men jag har gjort ett jättestort misstag. Jag har byggt upp min historia runt det faktum att det ska lösas gåtor. Då har jag glömt en väsentlig sak: Jag suger på gåtor! Både att lösa dem och att komma på dem. Lösningen? Tills vidare skriver jag tramsiga ord bara för att komma vidare. Men det duger ju inte i längden. Någon som anmäler sig till frivillig gåtpåhittare?

Inte så kaxig

Idag har det varit en fotograf här för att fotografera mig. "Se lite kaxig ut" uppmanade hon. Jag kaxade till mig å det grövsta. Tyckte jag. Men när jag fick se bilderna såg jag bara arg ut på dem. Så jag försökte igen. Lutade huvudet lite, gnistrade till i ögonen, men utan att se arg ut. Resultatet? Jag såg bara rädd ut. Fotomodellandet är inget för mig. Dessutom såg jag gravt knubbig ut på varenda bild. Ingen hals hade jag heller. Det har jag ju lärt mig av Tyra att man ska sträcka på halsen. Hals måste man ha. Oh well, America's next top model ain't me i alla fall. Men Sveriges nästa bästsäljande författare kanske?

När han själv får välja

Sonens klädsmak ... Inget spelar någon roll så länge det är mjukt och skönt. Men helst ska det vara grönt. Idag iklädd bruna mysbyxor (urtvättade) och knallgrön långärmad t-shirt. Med rött tryck på. Jag tittar åt ett annat håll.

Ang. hur många ord en barnbok är, så hittade jag följande intressanta uträkning. Jag ställer mig dock lite skeptisk till detta, för jag har för mig att NaNoWriMo-uträkningen sa att 50.000 ord är ca: 200 sidor, inte 120? Att diffa på 80 sidor är lite för mycket.

Barnböcker

Hur många ord lång är en kapitelbok för barn ungefär? Någon som vet? Jag tänker mig en relativt lättläst. Inte så som LasseMajas detektivbyrå, men inte heller så avancerad som Tordyveln flyger i skymningen.

- Det är du som är Irma! Ropar Elsie. - Ssch, viskar kvinnan, Ja, det är jag som är Irma. 
Nu tittar hon på Elsie och ler. -Ni ska få träffa Isidor. Men inte än.

*Sorterat under "Hanna kämpar med sitt manus".*

Varannan dag

I Sverige blir en kvinna dödad varannan dag av en man hon har älskat. En varannan dag. Igår blev en dödad, imorgon likaså. Eller kanske idag och i övermorgon. Det spelar ingen roll när, det som spelar roll är att. Det där att:et måste upphöra. Omedelbart! Men hur? Om man inte kan välja sitt öde, utan bara är en produkt av sina gener, då kan vi sluta hoppas på en ändring. Den utvägen är så sorglig att jag inte vill tro på den. Jag vägrar tro att det inte finns något att göra.

Jag har anmält övergrepp mot mig själv. Ett flertal gånger. Men inte en enda gång har handlat om fysiskt våld. När jag suttit med polisen och skruvat på mig och tyckt att i jämförelse med fysiskt våld så är mina ärr i själen ingenting. Ljuvliga poliserna har då tittat allvarsamt på mig och sagt att: -Man måste sätta stopp i tid. Tänk om alla gjorde anmälningar i tid. Allt eskalerar. Det finns ingen bättring. Man måste gå och man måste stå upp för sig själv.

Med detta inte sagt att kvinnorna får skylla sig själva för att de inte anmält kränkningar från första början, eller gått första gången något gick snett. För det är oerhört svårt att bryta sig loss från en destruktiv relation. Svårare än att bryta sig loss från en funktionell. Ansvaret måste ligga på oss runt omkring. Vi måste våga se när något är fel. Måste våga ta med kvinnan till polisen. Måste våga ställa oss emellan. De där männen som slår ihjäl sina kvinnor, de kan stoppas. Men det är vi runt omkring som måste stoppa dem. Inte kvinnan som de slår.

Frukost på sängen

När sonen väcker mig försiktigt med fint fixad smörgås och julmust, och tassar in till mig på morgonen med det, då struntar jag i att jag inte gillar frukost på sängen.