Anagram

Emellanåt önskar jag att jag vore en erfaren recensent. Så att jag kunde göra böckerna jag läst rättvisa. Särskilt önskar jag att jag vore en erfaren recensent när det gäller att berätta om egenutgivna böcker. Det här inlägget handlar om Cherstin Juhlins bok Anagram. En bok och författarinna som förtjänar att nämnas om och om igen.

Cherstin arbetar som brottsutredare och det märks i boken att hon hämtat inspiration från sin egen verklighet. Det märks på allra bästa sätt! Hon har lyckats väva in terminologi och vardagsspråk på ett sätt som gör det lättläst och intressant. Tydligen är hon rådgivande för Johan Theorin, en författare vars berättelser och språk jag gillar. Trots att det handlar om deckare. Deckare är annars inte alls den genre jag dras till. Men ska jag läsa deckare, då vill jag läsa Johan Theorin, Ann Rosman och numera också Cherstin Juhlin!

Ett mord har begåtts. Det brukar vara så i deckare. Här finns en medelålders kvinnlig brottsutredare, en äldre och nedtryckande manlig överordnad och människor som ljuger. Det Cherstin klarar galant, är att väva ihop det till en mycket trovärdig och intressant historia. Väl sammanhållen och väluppbyggd. Att hon har ett avskalat språk och sparsamt med metaforer och floskiga gestaltningar, gör att jag gillar boken ännu mer.

När boken är på väg att ta slut blir jag lite besviken. Nää, tänker jag, är det såhär den ska sluta? Men det ska den såklart inte, den tar ett varv till och Cherstin knyter ihop sin berättelse på helt rätt sätt. Tycker i alla fall jag.

Jag vet inte när nästa roman av Cherstin kommer, men jag hoppas att det är snart!