fredag 11 maj 2012

Hatet och rädslan

Jag har hatat vid ytterst få tillfällen i mitt liv. Hatat ytterst få människor. Ytterst få företeelser. Men när det händer, då är det starkt förknippat med rädslan. Som jag upplever ytterst sällan den också. Mitt allra värsta hatobjekt är döden. Och det jag är allra mest rädd för är döden. Livet är så fantastiskt, jag vill inte att det ska ta slut! För någon. Alla är alltid älskade av någon och saknade när de försvinner.

Jag vet inte om jag upplevt fler nära dödsfall än andra, eller om jag älskar fler människor än vad som är brukligt. Men nu händer det igen. Att en fin jag vuxit upp med försvinner. Och att jag vet om det innan det händer. Vad är värst, att försvinna knall och fall, eller att hinna ta farväl av sina nära och kära?

Det enda vi vet är att kärleken är underbar i alla sina skepnader. Var inte rädda för att älska och att älska igen! Och var framförallt inte rädda för att visa och berätta att ni älskar! I slutänden är kärleken det enda som betyder något och med kärlek besegras rädslan!



5 kommentarer:

mamman sa...

Älskade barn! Önskar att jag kan förmedla....

Anonym sa...

Fint inlägg <3 /Desirée

Sofie sa...

Nu börjar min lördag med tårar... Fint skrivet, vi måste värna om kärleken!

Joanna Björkqvist sa...

Snyft.. Så sant och samtidigt så sorgligt...

Jag har funderat mycket över det; jag förlorade en älskad bror från en sekund till en annan och hann inte ta farväl. Men hade jag orkat ta farväl? Är det inte nog att veta, faktiskt veta, att han dog när han var lycklig...?

Livet är svårt. Och vackert.

Hanna sa...

Ja, det är kanske en liten tröst i alla fall att veta att han var lycklig! Om man vet om innan att man ska dö så är ju risken stor att de sista veckorna i livet blir väldigt sorgesamma. Livet är verkligen svårt, döden likaså!