onsdag 30 mars 2011

Förtvivlan och utlandsmammor

Nu har jag surfat runt på diverse olika utlandsmammor-bloggar. (NYC-mamman undantagen, för den läser jag varje dag ändå.) Jag vet inte om utlandsmammorna som bloggar om sina liv utomlands är en speciell sorts utlandsmammor, eller om de är representativa för hela utlandsmamma-kåren. Jag tänker att de kanske måste blogga av sig, för att inte förgås, och att de som inte bloggar inte behöver blogga för att de faktiskt inte förgås i utlandet.

Till saken: När jag bodde i New York med omnejd, så arbetade jag även med internationella familjerättsfrågor. Jag kom i kontakt med hutlöst många utlandsmammor, inte bara svenska. Många som försvarade sitt val att leva utomlands. Lite sådär alldeles för snabbt. Innan man överhuvudtaget hunnit fråga varför just hon hamnat i det där landet. En mamma som omedelbart behöver hävda att USA/valfritt annat land är det bästa landet i världen och fnyser åt folk som bor kvar i Sverige/valfritt annat land, hon inger inget förtroende hos mig. Jag ser istället en förtvilat ensam person som behöver säga de där orden för att själv orka.

Sedan har vi de som, liksom jag, pratade lite för gällt, vi som var lite väl mycket om oss och kring oss. Vi som behövde göra saker hela tiden för att inte låta sorgen välla över oss och förinta oss. Vi som inte kunde acceptera att vara ett bihang till en man. Vi som mådde ännu sämre än kvinnorna ovan, av att vara reducerade som individer.

Sedan har vi de som liksom gett upp. Som inte kände till sitt eget värde. De var de tysta. De självutplånande.

Sist och absolut inte minst, har vi de mammor som faktiskt trivdes både i sin relation och i landet. De pratade inte mer om sitt hemland än om det nya landet. De var lugna, hade trevliga hem och sportade regelbundet och hade välskötta trädgårdar.

Jag surfar runt på utlandsmamma-bloggarna och kastas tillbaka till en tid då jag var en av dem. Fast utan blogg. Jag läste däremot bloggar då, men hade fullt upp med min plan. Planen att ta mig hem igen. Att inse mitt eget värde. Att inte vara utplånad längre, reducerad till bihang till en man. Jag läser utlandsmamma-bloggarna och vill ta dem alla i en stor famn och säga att allt blir bra. Jag ser så mycket förtvivlan på dessa bloggar. Kamouflerade på det sätt man klarar av. Som dock lyser starkt igenom för en som varit där. En som också varit förtvivlad. Jag blir förtvivlad igen när jag ser dem. Vad kan jag göra?

Till dessa mammor ville jag ge något slags stöd och de var en stor orsak till att jag skrev min bok. Nu finns boken på Svenska kyrkans bibliotek i New York. Den behöver komma vidare. Behöver hitta de förtvivlade mammorna som behöver allt stöd de kan få.

Ska fundera ett varv till hur jag kan nå dem utan att trampa på tårna. För de är känsliga och ska inte behöva utsättas för mitt evangelium om de inte orkar. Men om ni känner någon utlandsmamma som behöver lite stöd, tveka inte att kontakta mig så ska vi allt fixa dit en bok.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Du är suverän Hanna.
Säkert kommer många att ta till sig ditt erbjudande.

Sofie sa...

Jag hoppas den når de som behöver. Den är verkligen stark och viktig!

Hanna sa...

Anonym och Sofie: Tack! Ja, behovet är större än vad man vill erkänna ...

Frida Åberg sa...

Intressant inlägg! Jag är ju inte mamma, men har bott utomlands i omgângar och känner igen det du beskriver. Hoppas att de fâr med sig dina ord pâ vägen!

nillas liv på pinnen sa...

Nu önskar jag att jag själv var en utplånad utlandsmamma som du tog hand om.

Hanna sa...

Nilla: För att jag ska ta dig i min famn, eller för att jag ska fixa en bok till dig? ;) Om det var det sista du syftade på, så ska det gå bra att låna på biblioteket!

Frida: Det finns mycket att skriva om utlandsfolk. En stor fördel med att själv ha bott utomlands under många år, är att jag numera har större förståelse för invandrare/flyktingar i Sverige och deras situation.

Perny sa...

Inte för att jag bott i ett land jättelångt bort eller att jag hade barn då men när jag bodde i Danmark kände jag samma utförandeskap som du beskriver. Tror det har att göra med på vilka premisser man flyttat på sig. Jag personligen bodde i Danmark men jag själv hade inget liv där och kände bara ett stort utanförskap. Men så lät jag det inte vara så länge heller.

Förövrigt vill jag tacka för din kommentar inne hos mig ;)

mockapocka sa...

Nu blir jag ännu mer nyfiken på din bok. Snart ska jag läsa den :)

Hanna sa...

Perny: Bra att du tog dig därifrån då!

Mockapocka: Vad kul, hoppas du tycker den är läsvärd!

Nillas sa...

Jag köper den! Är så hemskt dålig på att lämna tillbaka böcker i tid till bibliotek att det i slutänden brukar bli dyrare.