Redigera roman

Simona. Kan vara världens bästa skrivarcoach utan att hon ens vet om det?

Om en kvinna

Jag tänkte mig ett inlägg om hur himla bra jag är och hur pressad jag varit och ändå klarat mig så bra och uj vad jag kan slå mig själv för bröstet ibland och uj vad jag ville skrika ut till världen att ingen nog var starkare än vad jag är.

Men så kom det sig att jag hade ett litet samtal med en annan kvinna idag. En kvinna som jonglerat fler tjänster än hon borde ha behövt och råddat och stått i och när allt borde varit fixat och klart fick en till kalldusch som bara var att hantera och hur hon gjorde det och när denna kalldusch blev ännu kallare fick ett cancerbesked och hur detta var för tre veckor sedan och att hon opererade bort ena bröstet för en vecka sedan men låt oss inte prata om mig, låt oss prata om dig, vad jobbigt du verkar ha haft det och vad stark du är Hanna. Varpå jag tyckte att mina bekymmer och styrka på något sätt krympte och kände mig liten och hur jag undrade om inte kvinnan framför mig borde bryta ihop på något sätt och hon menade att varför skulle hon göra det, det leder ju inte till någon förbättring av läget. Varpå jag tänkte att jisses vilka starka människor det finns och jisses vad vissa som klagar på småsaker bör prata med sådana där kraftpaket för att få lite perspektiv.

Men så tänker jag att vi inte alls behöver jämföra smärtor eftersom smärtor och motgångar tacklas på olika sätt av olika människor och att det inte är någon vidare konstruktiv tävling att mäta vem som har det värst och vem som ska hålla tyst. Men respekt det måste jag ändå känna, och att jag lär mig något nytt varje dag om mina medmänniskor och att det är en ynnest att få inblick i folks liv, motgångar och medgångar och allt däremellan.

Ett kort ögonblick i en annan kvinnas liv, ett ögonblick jag kommer att bära med mig för alltid.

Penthouse North

Sitter och tittar på dokumentären Penthouse North. Den följer min förrförrförrförra granne Agneta Eckemyr. Jag undrar lite vad syftet med dokumentären är? Om man som svensk som alltid bott i Sverige tittar på dokumentären, vad ser man då? Jag försöker titta med nya glasögon, som en svensk som aldrig varit del av Agnetas liv. Det jag ser då gör mig ledsen. Jag ser en snygg dam på 62 år som bor i en skabbig lägenhet någonstans i New York. Någon som kameran och filmaren inte vill göra rättvisa. Vid något tillfälle berättar hon vad hennes hyra är, drygt 2500 dollar i månaden. Som svenska som suttit vid det där bordet och druckit vin ur de där glasen, och suttit på sängen och pratat snusk, så blir jag hemskt upprörd.

Hyran. Där är hela kärnan. Det förstår man som svensk också, men man kan nog inte förstå detta i sin helhet om man inte får det i relation till något annat. Varför nämner de inte den summa som hyresvärden kan ta ut av en ny hyresgäst? Varför nämner de inte hur hyreskontrakten ser ut i NYC? Varför trycker de inte på storheten i detta att ha bott i ett penthouse på Central Park West i 40 år med denna makalöst låga hyra?

Som f.d. exilsvensk och f.d. granne, kan jag förstå Agnetas besatthet av att hålla fast i sin lägenhet. Den där lägenheten och adressen saknar motstycke i världen, så är det bara. Skabbigt eller ej. Varför framgår inte detta?

Vi är mångamånga som kommit förbi och fnittrat, druckit vin, bjudits på middag och köpt hennes design. Var det nog? Så generös som hon var genom åren, varför syns inte det i dokumentären?

Ledsen, är vad jag känner mig. Men jag ser en kvinna som följde sin dröm och inte gav upp. Jag respekterar henne för det, storligen!

Sköna sanningar i böcker

Läser just nu Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och småfnissar och småmyser mest hela tiden. Det är något befriande med en författare som reflekterar över det normala tillståndet i världen på ett avslappnat och rättframt sätt:

Som många andra som klarat sig genom högstadiet misstrodde hon instinktivt en snygg kropp. Det verkade så ofta stå i direkt motsättning till andra kvaliteter, såsom intelligens eller vänlighet eller ens en grundläggande artighet.

Hahaha. Ja, herregud, vilka ärr skoltiden lämnar i oss alla. Och så skönt att kunna fnissa åt det.

Egentligen

... är det den här kvinnans fel att jag inte kan hitta något skoj att blogga om. Finns det någon coolare? Tror inte det. Dessutom har hon skrivit min och sonens favoritbok, Flickan på tavlan. Bara en så'n sak.

Vilopuls

Jag får högre puls när jag ligger och solar än när jag ligger och läser en bok. Hur konstigt?

Måste börja blogga igen eftersom jag bombarderar min FB-sida med bilder och udda statusuppdateringar. Bättre att bomba här.

Till klassen

Det där att ni hissade mig och att hälften av er såg mina trosor och att någon klämde mig på bröstet? Det gjorde den här gamla tantens dag. :) Men nej, jag tänker inte sluta färga håret lila, men jovisst kan jag blogga om spöken. En annan dag, för nu ska jag iväg och bruncha. Hoppas ni hade en finfin kväll, det hade jag!

Bilden gör tyvärr inte buketten rättvisa. Någon har i alla fall tydligt förstått vilken färgskala jag föredrar. :)