Jag övar

Jag har alltid gillat att fotografera. Med en pappa som hade det som sitt stora intresse när jag växte upp, så antar jag att jag blev påverkad av det. Vi hade också ett mörkrum hemma, Där fick jag och min storasyster härja fritt. Learning by doing, var mottot. Åh, vi älskade det! Dofterna, den mättade mörkrumslampan, förväntan på hur bilden skulle bli.

Digitalkamerans intåg förändrade detta. Fördelen är att man kan radera en bild omedelbart, det kunde man inte förr. Nackdelen är fördröjningen när man tar kortet, och att man inte längre behöver ett mörkrum.

Jag brukade kunna fotografera hyggligt bra. En fantastisk fin kamera hade jag. Nu har jag köpt mig en liten pocketsak. För att kunna ha med mig överallt. Gott så. Men. Alltid detta men. Hur tusan använder jag den på bästa sätt? Jag har en funktion som gör att jag kan zooma in riktigt nära och få ett ok djup i bilderna. Problemet är bara att jag endast hittar den funktionen då och då.

Så jag övar. Och övar. Och övar. Här snökristallklädd ljung. Ja, jag vet. Det finns miljarder bilder på snökristallklädd ljung ute i världen. Här kommer helt enkelt en till. En som hade kunnat ha bättre djup. Men som på något sätt är fin ändå.