Suck. Det är svårt att erkänna när det är man (jag) själv som är dum. Men så är det. Varje morgon. Varje morgon promenerar jag, sonen och hunden till skolan. Och varje morgon säger jag dummadej, till hunden. För att han drar, för att han stannar, för att, ja, för att vadå egentligen? Han är en hund.
Sonen kvittrar vid min sida om ditt och datt och det enda jag tänker på är kaffet jag inte druckit. Kaffet som skulle ha gjort mig till en bättre människa. Så svär jag på att imorgon, då DÅ, ska jag hinna dricka kaffe innan vi går iväg.
Men morgonen därpå, trycker jag på snooze och så är det samma tråkiga visa igen.
Dumma mej.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
3 kommentarer:
Jag vet att det handlar om fem minuter. FEM minuter tidigare på morgonen så slipper jag jäkta och skälla på barnen. Men...det verkar vara fysiskt omöjligt.
Jag vet! En termos på lilla bordet vid sängen :)
MalinC: Vad skönt att höra att jag inte är ensam!
Mamman: Faktiskt en bra idé. Ska se om jag gör slag i saken redan ikväll.
Skicka en kommentar