Tittade en kort stund på Nyhetsmorgon nu imorse. Där uttalade sig en lögnexpert (nej, så var nog inte hennes titel, men det var något ditåt) om hur man kan se om någon ljuger. Och tar den klassiska som man hör överallt när det här med lögner kommer på tal: Om personen i fråga tittar snett upp till vänster, så ljuger den. Nej, nej och åter nej! Vill jag utbrista. Jag känner ingen som talar så mycket sanning som jag, och jag äääälskar att titta upp till vänster när jag funderar. Det är där kreativiteten finns för mig. Jag tittar överhuvudtaget oerhört sällan till höger när jag funderar, tittar ännu mer sällan ner i backen under samma omständigheter.
Ett annat tecken för att se om någon ljuger, är att de petar sig i ansiktet under tiden. Nej, nej och åter nej! Vill jag än en gång utbrista. När jag funderar flyger ofta ett finger upp till munnen. Vet inte varför, men jag ser på foton på mig själv som barn och nog tusan står jag ofta med blicken i fjärran och ett finger på läppen. Och nej, jag ljög inte som barn heller.
Är jag undantaget som bekräftar regeln, eller ska hela lögnskolan revideras?
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
4 kommentarer:
Nu blir jag nervös undrar hur jag tittar när jag pratar...
Undrar om mänskliga "lögndetektorer" kan vara något som kommit i kölvattnet av serien "Lie to me" ...? Där är de änna hysteriska med alla små påstådda tecken på lögn, och alltihop är så himla överdrivet att det hela mest känns lögn. :)
Sånt kan vi inte bry oss om!
Nä, jag bryr mig inte, men hur är det med sådana som pratar med mig? Intervjuar mig? Åh, läskigt om de tar de här lögntecknen på allvar ...
Skicka en kommentar