lördag 28 december 2013

Äventyret och finkulturen

Åh, vad befriande! Här har jag gått och morrat i enrum och emellanåt öppet, om hur jag tycker att historierna kommer i skymundan av språket, gestaltningar och den fina litterära romanen. Så skriver en etablerad och accepterad författare om just detta. Underbart, det är alltså inte bara jag som saknar äventyren och historierna bland alla fina floskler och finkonstruerade meningar. Han sätter också fingret på något annat som skaver hos mig, nämligen det där med finkultur. Böcker är till för alla, har jag alltid hävdat, men just nu är den endast till för dem som läser för att smaka på språket, inte äventyren. Det är inte konstigt att kändisböcker säljer, det är ju de enda böcker som finns att tillgå där berättelsen är det primära, inte språket.

Heja Mortimer! Och det där med myrsamhället som sträcker sig från Italien och in i Spanien, fascinerande, jag vill veta mer!

9 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Jättebra!

nillas liv på pinnen sa...

Pretentiöst språk är alltid avtändande, tycker jag, eftersom författarens drivkraft att showa off då lyser igenom.
Men det är inte alltid så när författare leker med språket, ta Jonas Hassan Kemiris böcker eller Amanda Svenssons, de är roliga och läsvärda, tycker jag, eftersom de använder språket på ett nytt och respektlöst sätt.
Men jag är något av en språknörd, och kan verkligen grotta ner mig i formuleringar och lek med ord. De flesta vill nog ha en bra berättelse, punkt, när de läser, så det är bra att det finns många olika sorters böcker.

Hanna sa...

Åsa: :)

Nilla: När språket används på ett roligt och nytt sätt, då är det en njutning. Tyvärr är ju de undantag. Det bästa vore om alla böcker fick plats och fann sin läsare, eller hellre: Att alla fann sin litteratur!

Perny sa...

Tack, jag håller så med i det. Jag kan känna att storyn är viktigast, har storyn inget att säga mer än fina ord, då slår jag igen boken.

Mangan sa...

Dogmerna för sådant här är litet grann som samtida svensk design, det ska vara blektonade övergångar, litet halvabstrakt form - och detaljer som du behöver se tydligt för att kunna använda prylen ska helst läggas så dolda som möjligt. Är det en trycksak ska det vara rosa text på ljusbrun grund eller liknande och ingen tydlig indelning av någonting. Nertonat och smakfullt diskret, ”ljust och fräääscht” – eller också ett extremt högljutt formspråk som också skymmer det man vill ha saken till, som gör prylen och dess designer till huvudsak.

Översätt det till författarspråk och man får den här stilen med smak för halvintrikata referenser, smakfullt nertonat språk som leker kurragömma med läsarna, bärande händelser och relationer som aldrig utsägs öppet, så litet namn eller ”etablerande scener” som möjligt i texten, dialog som inte tydliggör någonting mer än stammandet. Det är en stil som inte vill få läsarna i närmare kontakt med berättelsen, ett berättande utan doft och muskler, och av någon anledning älskar samtida svenska litteraturvetare, finsmakare och kritiker just detta.

Hanna sa...

Klockrent, Mangan! Precis så är det och det gör mig vansinnig.

Mangan sa...

Jag tror att det här lätta rynkandet på näsan från just "kritikerna" har en del att göra med att den läsande litteraturkritikern sitter mycket svajigare nu än förr. Den sortens hungriga,
tryggt bildade och samtidigt nyfikna storkritiker som fanns förr, till exempel Karl Vennberg, P-O Enquist, Erik Hjalmar Linder, knutna till dagstidningar eller större tidskrifter – och som ofta själva var författare eller översättare– de finns knappt längre här i landet, det är ett jobb som det inte längre rekryteras till på det sättet. Kritiker-gigen är kortfristigare idag, de är mycket sämre betalda och de fokuserar mer på att träffa och intervjua författare som är i ropet, ungefär som i tv:s Babel. Och samtidigt är gränsen mellan seriös litteratur och underhållning inte alls lika tydlig.

Sedan finns ju konkurrensen från bloggvärlden också, och från utlandet, men det rör sig också om att svensk media inte längre ger utrymme för den här sortens kritiker, den rollen har skjutits åt sidan.

Det många yngre kritiker, eller litteraturvetare som ska ha jobb, gör för att hantera den här nerklassningen är att de väjer undan från att skriva om själva läsupplevelsen, berättelsen eller språket, om just boken – i mötet med boken är vi alla jämlika, åtminstone i princip – och fokuserar mer på någon slags hemlig känsla av att ha tumme med författaren som person, som privatperson. Man försöker pejla författarens klädval, hans vanor och ovanor, komma med glimtar av hur den här figuren har inrett sitt hem, lyssna av hans/hennes röst när de inte skriver för offentligheten – det som fortfarande kan kännas exklusivt och som inte är tillgängligt för alla som köper boken. Snobben hittar alltid något nytt att signalera sin snobbighet med när det man tidigare satt på blir lätt tillgängligt för alla. Och då passar det ju fint in att man inte uppskattar böcker där ämnet, storyn eller språkets egen kraft ligger i alltför tydlig dag.

Hanna sa...

Jag hoppas att pendeln svänger snart. Samtidigt som det gapas om att stora delar av svenska folket inte läser, och om de läser så läser de s-k-r-ä-p, så hyllas litteratur som endast är skriven för att visa vilket fint språk författaren har. Samtidigt som vi matas med att vi måste läsa mer, så gapas det om vilken litteratur som är rätt att läsa. Trist.

Mangan sa...

Håller med, bra kritiker har inte det där behovet att hojta om att "just den här boken måste alla läsa i höst" eller "om du inte uppfattar hur fint det här är så är du inte riktigt bildad" eller då gillar du nog bara Beckfilmer och så... ;)