lördag 28 september 2013

Montazami och verklighetsflykten

Bokmässan dag 2. Ryggslutet lackar ur, fötterna är sura trots att de är iklädda mässans bekvämaste (och fulaste) skor. Axlarna hotar om att hoppa ur led och öronen vill stänga av. Trots att jag bara okynnesköpt två böcker, tyngs hela jag ner av alla andra planerade inköp. Tänker att det blir skönt att sitta ner en stund på Bok och Bubbel i Formas monter. Alla stolar är lediga för det har inte börjat än. Så himla skönt för min lilla kropp. Men, så ser jag att alla stolar är lediga för att alla står på kö till nå't. och fotograferar dessutom. En massa tonårstjejer som upphetsat står och pekar och hoppar jämfota. Bieber? Tänker jag, men det var det inte. Det var Maria Montazami och någon ny kokbok.


Filosoferandet tar sin början. Att vara en produkt och ha en souvenirindustri kring sig. För vad annat är den där kokboken för dessa tonårstjejer? Och deras föräldrar som står bredvid och öppnar plånboken? Maria M är produkten och allt som följer i hennes kölvatten är souvenirer. Som att man köper en nyckelring med Eiffeltornet på när man besökt det riktiga Eiffeltornet. Jag bläddrar i kokboken där jag sitter och väntar på Susanne Boll och Simona Ahrnstedt och blir surare och surare. Det finns ju knappt några recept i boken! Den är uppdelad i olika högtider man kan fira och det finns bilder på dukningar. Inga roliga tips, inget matnyttigt alls. (Ordvits, jag är alert såhär på lördagsmorgonen).



På andra våningsplan står Unicef. De genomför en undersökning där man får svara på vad man tycker är mest pressande att ta tag i i världen. Jag lägger ingen röst för de ska precis tömma plastbehållarna eftersom Water and sanitation ständigt svämmar över. (Som sagt, jag är vitsig på morgonkvisten. Även om ämnet är seriöst.) Jag ryggar tillbaka lite inför det faktum att ytterst få tycker att våld är ett prioriterat område, eller Good Governance. Såhär tänker jag: Om det finns ett gott styre, så sjunker våldsbrotten och då finns det energi nog att se till de andra bitarna. Plastbehållaren för undervisning svämmade också över. Fine. Men här måste jag vara lite cynisk och undra om folk inte röstar på den för att man ska rösta på den? Än en gång, finns det ett gott styre, så följer många andra bitar med av bara farten.

Och tillbaka till Montazami så förstår jag varför alla står där med sina kameror och köper en bok som inte innehåller något annat än minnet av att man träffat en kvinna som är känd för att ha visat sitt hem i TV. Verklighetsflykten. Så mycket mer bekvämt det är för ens kropp och sinne att få stå och ta del av verklighetsflykten istället för att fundera en massa extra varv runt världspolitiken.


Jag sätter mig tillrätta och lyssnar till Susanne och Simona, pratar med ett gäng författare och aspirerande författare och bestämmer mig därefter för att åka hem. Ingen fest på Park för mig.




Skörden:

4 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Bra tänkt, Hanna!

Hanna sa...

Ja, det kändes i alla fall bra då jag skrev det. Nu har jag slagit till på något slags livskris såhär på söndagen och hade gärna haft någon ytlig souvenir att glädja mig åt. Fast kanske inte just den där icke-kokboken.

Annika sa...

Puh ja. Det var ungefär därför jag valde att hålla mig därifrån i år.

Malin RA sa...

Fin bok längst ner till höger :D