Morgongåvan

Jag hade en märklig känsla när jag läste Morgongåvan av Susanne Boll. Känslan av att det var jag som hade skrivit boken. Att jag borde veta hur historien skulle utvecklas, eftersom jag var författaren. Men det visste jag inte. Det var roligt. Att veta upplösningen redan i början av en bok är ju inte så skoj. Historien handlar om en trasig man som gör kvinnor illa. Det gör mitt andra manus också. Och skrivsättet. Alltså, vet inte om jag förhäver mig nu, men är det inte likt mitt eget sätt att skriva ...?

Jag gillar Morgongåvan jättemycket! Den är äcklig och sorglig och lättläst. Språket flyter lätt och ledigt och metaforer lyser med sin frånvaro och gestaltningarna är precis lagom. Jag är inget fan av gestaltning, i alla fall inte som den lärs ut och omhuldas av många idag. Och när man läser en bok där man känner varenda känsla, är med i varenda steg, är inte då detta ett tecken på att författaren fått fram extremt mycket i sin text, oavsett om gestaltandet följer den mall som är förhärskande idag?

Usch, nu hamnar jag där igen, men gestaltning bara för gestaltandets skull? Inte bra. Susanne Bolls författarstil? Mycket bra! Läs, låna, köp eller ge bort!

(Klicka på länken ovan om du vill veta mer om Morgongåvan.)