tisdag 27 november 2012

En gång var jag sopran

Musik och sång har alltid funnits med i mitt liv. Från blockflöjten när jag var 9 år, via fagotten när jag var tonåring till körsång i NYC. För att inte tala om alla gånger jag som barn sjöng med familjen runt köksbordet i stugan med tända stearinljus och pappa på tvärflöjt. Bleka dödens minut. Om och om igen. Så grät vi och sjöng igen. En familj med väl utvecklade tårkanaler.

När jag bodde i New York sjöng jag med Svenska Kyrkans kör. Inte för att jag var kristen, utan för att det var där man träffade andra hemlängtare och så sjöng vi tillsammans. Jag var sopran. Jeez, vilka toner jag kunde ta! En december sjöng vi på Waldorf Astoria för en massa businessmen och några kvinnor. I stora salen. Den är stor. Den var fylld till brädden av människor som satt och åt runt runda bord. Alltid runda bord och guldstolar i USA. Absolut knäpptyst blev det när 30 svenska tjejer och killar skred in och sjöng Natten går tunga fjät.

Vi sjöng med Loa Falkman och inte en ton sjöngs fel. Det kändes mäktigt och finstämt och herregud vilka applåder vi fick. Sedan sjöng Loa Falkman själv. Då började folk äta igen och småprata. Bästa betyget till vår kör tycker jag. Att sjunga bort Loa Falkman? Unheard of.

Nåväl, jag har inget videoklipp från den kvällen tyvärr, så ni får hålla tillgodo med en annan mäktig körsång:



4 kommentarer:

mamman sa...

Ja, så var det, snyft, skratt, snyft... Dalsland!

Filmen var mäktig, härligt med kör o vacker musik :)

Hanna sa...

Fina minnen att bära med sig alltid!

camillos sa...

Som körsångare så förstår jag precis den där underbara känslan av att sången sitter som en smäck! Man blir ju bara så lycklig! Eller...i alla fall jag!
Jag gillar i alla fall Loa Falkman!!!

Hanna sa...

Ja, jag kan tänka mig att du förstår precis. :)