fredag 9 november 2012

Man är inte stor

När man inte ens fyllt tio år. Någon tar en från ens trygga miljö och man kan inte försvara sig. Inte förmedla sig till sin omvärld. Helt i en vuxens våld. Jag mår illa. Den här gången verkar det ha gått relativt bra. Flickan är återfunnen och föräldrarna och vi andra kan pusta ut.

Jag kan inte låta bli att fundera över samhällets ansvar. Jag bodde i USA i sju år. Inte de bästa åren i mitt liv, men det finns en sak där som jag tycker vi saknar i Sverige. Samhällets ansvar, omgivningen som lägger sig i. I Sverige håller vi oss för oss själva i mycket. Ser vi något som verkar konstigt så vänder vi bort blicken. Varför? Mentaliteten är helt annorlunda i USA. Ser man något underligt så höjer man rösten. Ifrågasätter.

Jag bor i ett mycket tättbefolkat område. Det är sällan folktomt på gatorna och gårdarna. Däremot finns det många ställen att gömma sig på, att försvinna på. För någon månad sedan gick det omkring en ensam tvååring här. Han hade en soppåse i handen och letade efter ett sopnedkast. Jag följde efter honom för att se om det fanns någon vuxen han "hörde till". Men såg ingen. De människor som jag passerade frågade jag om de visste vem han var. Nej,det var ingen som visste. Alla gick vidare. Funderade inte ens över om han var borttappad eller inte. Efter att ha följt efter honom en stund så gick jag fram och frågade vart han skulle och vart han bodde. Han skulle slänga soporna men visste inte vart och visste inte vart han bodde. Så jag stannade med honom. Efter 20(!!) minuter kom en stressad pappa springandes. (Man kan komma väääldigt långt i en bil på 20 minuter. Med ett kidnappat barn. Om man vill.) Sonen hade försvunnit i ett obevakat ögonblick när dörren var öppen. Det som förvånar mig är inte att barnet försvann, det som förvånar och upprör mig, är att jag var den enda som ens funderade på att hjälpa barnet. Som var den enda som följde efter, tog mitt ansvar.

Jag hoppas att Missing People får riktigt mycket uppmärksamhet. Vi behöver sådant här i detta introverta land. Så att folk får upp ögonen, vågar ställa upp och vågar ifrågasätta när de ser något misstänkt. Hellre misstänka en gång för mycket än en gång för lite när det gäller barn!

10 kommentarer:

Agneta sa...

Ja, en stor eloge till Missing People - vilket engagemang alltså! Jag är imponerad. Och glad att de finns.

Anonym sa...

Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.

Något att tänka på när man bloggar!

Hanna sa...

Agneta: Jag också!

Anonym: Ja, jag såg att jag skrev fel när jag skrev inlägget. För mig har ordet "vart" alltid varit dialektalt, och även om jag har ett gott språk så fallerar jag emellanåt när jag skriver. (Nu ändrar jag inte, då ser våra kommentarer lite konstiga ut.) Trist att du väljer att vara anonym dock. Språk är intressant.

Sofie sa...

Saknade barn är något av det värsta som finns, underbart att läsa att en faktiskt hittas vid liv!

Andra intryck sa...

Det är skrämmande att det är så få som reagerar, det är precis som du säger dags för oss att lära oss ta ansvar. Tack och lov att den här flickan hittades.

Hanna sa...

Underbat att hon är återfunnen! Och ja, vi måste verkligen börja ta mer ansvar för våra medmänniskor!

Anneli sa...

Det är så skönt att hon är återfunnen, och jag håller med dig på alla punkter!

Hanna sa...

Tack Anneli!

MalinC sa...

Tror att svenskar ibland skäms för att säga ifrån och är rädda för att lägga sig i. Hellre säga till en gång för mycket. En gång för lite kan få sorgliga konsekvenser...

Hanna sa...

Suck, så är det säkert. Vi teaterviskar så mycket hellre än säger saker och ting rätt ut. Tycker jag är trist på många sätt.