Måste morra lite

Träd har alltid legat mig varmt om hjärtat. Vackra, viktiga och vilda. Det går inte ens att tämja ett ädelträd i en trädgård. Egensinnigt växer de stolt som de vill. En stor del av Göteborgs charm, anser jag alléerna vara. De trädkantade. De andra kan väl knappast kallas alléer. H U R kan man ens fundera i banorna att såga ner dem? Jag vägrar tro att de är i så dåligt skick att detta måste ske. Hur ofta ser vi nedfallna grenar på cykelbanorna på Vasagatan? Just det, aldrig. Arborister har sagt sitt och menar att träden är stadiga och friska. Jaja, mestadels. Att ta ner allihop vore befängt. Bättre då att ta ner dem som verkligen är dåliga. Min cyniska sida misstänker att det är för dyrt att mäta av alla träd för att se vilka som håller hög kvalitet och inte. Därför hellre ta ner allihop. Så dröjer det hundra år innan dessa vuxit upp och prunkar och gläder oss kalla nordbor och huttrande göteborgare. Så mycket som det regnar i den här stan behövs det gröna lövverket över oss när vi går i de fantastiska gröna tunnlar som alléerna bildar!