Mothball Fleet

Sitter och tittar på filmen Pearl Harbor och funderar över livet. Som tonåring var jag besatt av andra världskriget. Jag läste allt jag kom åt och kanske ska jag vara glad över att internet inte fanns tillgängligt för allmänheten. Annars hade jag säkerligen suttit klistrad och googlat dygnet runt. Särskilt besatt var jag av flygplandet Spitfire. Såpass besatt att jag minsann skulle bli pilot. Sagt och gjort, jag började ta flyglektioner. Flög själv och var kaxig. Mitt 40-åriga jag sitter år 2011 och skakar på huvudet åt mig själv.

Vacker flygande maskin

Nåväl, where was I ...?

Jag kommer att tänka på första gången jag var i Kalifornien. Jag och sonens pappa skulle iväg till Tahoe och åka skidor. Vi åkte bil från San Fransisco och körde förbi en bukt där jag såg något. Nästan som en hägring. Kunde det verkligen vara? Vi körde närmare och jag frågade, säkert med något darrande stämma, om det verkligen var krigsfartyg från andra världskriget som låg ihopbuntade ute i bukten? Vi stannade och jag tog en massa bilder. Pelikaner flög förbi. Livet var magiskt. Där låg något som heter The Mothball Fleet, med historiska fartyg som upplevt hemskheter som inte går att ta in. Men där låg de, fartygen från min tonårsbesatthet. Det kändes som att vi hörde ihop.

När jag ser filmer från andra världskriget så händer något med mig. Nästan så att jag tror på re-inkarnation. Spöken tror jag ju uppenbarligen på, varför har jag då så svårt att tro på re-inkarnation? Two birds of a feather kan man ju tycka?

Det suger extra mycket i mig när jag ser the mothball fleet från luften. Något är det, men vad?