måndag 12 december 2011

Tack, men nej tack

Flera bloggare skriver just nu om det här med refuseringar och formuleringar i desamma. Flera med mig, tycker att förlagen borde skippa sina standardrefuseringar och istället skriva något mer personligt. Andra tycker att det inte är förlagens sak att förbättra aspirerande författares manus. Där anser jag att diskussionen tar en vändning som inte var vår mening, vi som tycker att refuseringarna bör bli mer personliga. Vi har aldrig bett om att kommentarerna i en refusering ska förbättra vårt författande, vi har bara bett om en formulering som visar om vi är helt fel ute med just det förlaget.

Jag vill gärna jämföra med ett ansökningsförfarande. Just nu rekryterar jag nya pedagoger till förskolan. Jag söker förskollärare eller barnskötare. När någon som är utbildad svetsare söker, vad tycker ni att jag ska svara då? Det finns tre alternativ:

1) Tack, men nej tack.

2) Tyvärr passar du inte vår profil.

3) Vi söker en utbildad pedagog med examen från antingen högskola eller gymnasium, därför måste jag meddela dig att du inte kommer att kallas på intervju.

Om en svetsare söker tjänsten på min förskola och får svar nr 2, då innebär det att han troligtvis tror att jag inte tycker att hans engelska är bra nog. (Tvåspråkig förskola.) Han kommer därför fortsätta söka jobb på andra förskolor eftersom han har erfarenhet från att arbeta med barn och tycker att han är en hejare på just det. Han kommer få nej på nej på nej utan att veta vad felet är. Jag anser att det är min skyldighet att svara respektfullt och sanningsenligt. Det tar tre minuter att skriva ett sådant mail. Visserligen har jag då inte läst igenom ett manus på 300 sidor innan, men jag är också ensam om att ta besluten. På förlagen arbetar det ganska så många genomläsare, så arbetsbördan tunnas ut.

Respekt. Är vad jag tycker att alla levande varelser ska bemötas med. Det tar inte många extra minuter, men betyder väldigt mycket för den som bemöts på detta sätt.

Och ja, fallet med svetsaren är i allra högsta grad verkligt.

14 kommentarer:

Hannapanna sa...

Och jag älskar Duktiga Tjejen, lika bra att påpeka det innan någon blir purken. :)

Helena Milton sa...

Spot on! Att visa respekt är bland det finaste man kan ge göra för en annan människa.

Ninas skrivarlya sa...

Vilken fantastisk liknelse! Jättebra! :D Respekt är väldigt underskattat i vårt samhälle idag verkar det som... :)

Joanna Björkqvist sa...

Japp, jag håller helt med dig, Hanna, och ordet respekt var också en sak jag skrev om i mitt svar till Duktiga Tjejen idag, för visst handlar det mycket om just det.

Bra exempel du har här med svetsaren.

vally sa...

Är det inte så i dag, att man har en platsbank på arbetsförmedlingen.
Som arbetslös är man tvingad att söka jobb och man är desperat och tar alla chanser.
Om förfaringssättet vet jag ingenting, men jag vet, att man kräver att människor skall arbeta trots sjukdom, och att de är skyldiga att arbetspröva och kan placeras var som helst.
Man försöker ta hänsyn till utbildning och erfarenhet, men det är inte alltid det är görligt.
Nog är det något fel som är trasigt.
Svetsaren vill nog helst svetsa, kan man förmoda.
Lycka till med rekryteringen.

Hanna sa...

Vally: Visst finns det sådana också. Som måste söka ett visst antal jobb för att någon annan kräver det. Men de ansökningarna ser ut på ett särskilt sätt. Detta var inte en av dem.

Ni andra: Respekt, alldeles för underskattat!

Monica O Kolkman sa...

Bra exempel,som sagt

Sofie sa...

Mer respekt i alla led! Kanske skulle svenskarna må bättre då och inte gå in i så många väggar?

Duktiga Tjejen sa...

Älskar din kommentar högst upp här =) Jag tycker bara det är roligt med olika åsikter och ärlighet. Love love.

Jag tror dock att jag uttryckte mig dåligt, eller så blir jag missuppfattad. I en perfekt värld skulle jag också vilja att det fungerade mer personligt, men jag är övertygad om att de inte läser manusets alla 300 sidor och därmed kan de inte ha en uppfattning. Om de gjorde det skulle bokpriserna stiga något enormt, eftersom de skulle behöva ha mängder med folk som satt och läste igenom hela manuset. Eller kan man svara personligt efter att bara ha läst följebrevet? Vissa svarar ju mer personligt också, men jag förstår de stora förlagen att de inte gör det mer än i enskilda fall (då de just har läst typ hela manuset). Säger inte att jag tycker att det är respektfullt, säger bara att jag förstår dem. Så är dagens samhälle och det är vi som pressar fram låga priser på böcker. Om de skulle få in ett fåtal manus per år skulle personligt svar vara självklart, men tänk vad mycket extra tid det tar för 2000 manus liksom! Bara det. Sen vad jag skulle önska - en annan femma...

Hanna sa...

Fast då tycker jag det är bättre att svara alternativ nr 1. Nr 2 signalerar något det inte är.

Sedan förmodar jag att de 2000 manusen som skickas in, skickas till de flesta förlag. Om någon endaste kunde svara "svaga karaktärer" "oengagerande" eller "historien håller inte ihop" så skulle många förlag slippa både ta emot och läsa 2000 manus. Som det är nu skickas samma manus till alltför många och även flera gånger.

Och vad gäller kvaliteten på manusen, så kan de såklart inte bedöma det på att endast läsa de tio första sidorna. Vad är det då för "kvalitetskontroll" vi tror att en utgivning genom förlag ska tillföra?

Fast i sista stycket av min kommentar här går jag mer in på egenutgivning än refuseringar.

vally sa...

Tack för upplysningen.
Respekt har med hyfs, uppfostran och empati att göra.
Man skall behandla andra, som man själv vill bli bemött.
Så tycker jag.

Duktiga Tjejen sa...

Det kan ju också helt ärligt vara så att manuset egentligen är bra men att de inte har tid för föer. Och då passar det inte i deras utgivning. Just då.

Ärsh, jag vet inte. Egentligen vill jag såklart också slippa standardrefusering, såklart. Tror bara inte det funkar i verkligheten.

Hanna sa...

Då ändrar vi på verkligheten! Ja, jag är oxe ut i fingerspetsarna. ;)

Anneli sa...

Respekt och att ändra på verkligheten är jag verkligen med på :)