... och jag undrar hur många gånger benen kan sparkas bort under en och hur många det egentligen finns som tycker det är kul att slå undan benen på folk och hur i hela fridens namn var deras barndom och jösses ska jag istället tycka synd om dem men här står jag igen på knäna med näsan under vattenytan istället för över och tycker egentligen inte att jag ska behöva tänka på den barndom som kanske var hemsk för den som slog undan mina ben men jag har ju haft en bra barndom och kanske är detta priset jag får betala för den så ja det är nog så att jag har mig själv att skylla ändå och den där överlägsna blicken från ovan den kan jag väl också lägga på all annan skit som tynger ner mig vem är jag att vilja ha ett värdigt liv liksom.
Vuxenlivet, inte helt vad jag hade önskat.
HANNA LANS om författandet, betraktandet och andra livsnödvändigheter
7 kommentarer:
Att bita ifrån är svårt men låt inte någon lämpa över sina tillkortakommanden på dig. Bra att du blir arg!
Skitfanspissliv. Det jag vet for a fact, är dock att det vänder. Alltid. Åt båda håll ...
Puss!
Annika: Jag brukar bli arg, just nu är jag mest uppgiven och ledsen. :(
Åsa: Jag har dig som mentor utan att du vet om det. :) Ensamstående och överlevare och jävlar anamma och sprudlande livsglädje! Ska bara torka tårarna en gång till, så kavlar jag upp ärmarna igen.
De har ingen rätt att sparka undan benen på dig, oberoende av vilken sorts barndom de har haft. Det kommer vända, jag hoppas att det gör det snarast och att du mår bättre snart.
AI: Jag hoppas också det vänder snart! Helst genast.
Åh, Hanna, vad trist det låter. Folk är muppar och livet kan veklingen vara skit och det är INTE rättvist, men som Åsa sa, shit avd snabbt det kan vända!
Kramar och rosa bubbel!
Vad trevligt det skulle vara om jag om ett år kan läsa det här inlägget och säga till mig själv: "lilla gumsan, titta så bra det blev trots allt." Rosa bubbel kanske hjälper. Om någon annan betalar den.
Skicka en kommentar