lördag 18 januari 2014

Lite sådär uppgiven

Är en 42 år har en läst en massa skit i tidningarna genom åren, hört en massa skit på krogen, i kassakön på Ica, i skolan, på jobbet, I could go on and on. Men så händer något, en börjar få upp ögonen för att det faktiskt finns män som höjer sina röster, som nu har insett att är de inte med oss så är de emot oss. Jag blir så lättad att jag gråter. Så illa är det alltså, så lite tilltro har jag alltså till patriarkatet, att jag gråter när någon höjer rösten och säger att det är baske mig inte okej, hur kvinnor bemöts. Det är sorgligt på så många sätt, men ack, så mycket gott det gör att få höra att en inte är ensam. Att kvinnor faktiskt har stöd även hos många av det andra könet. Jag önskar de var fler som vågade!

3 kommentarer:

Anna Granström sa...

Bra skrivet av honom. Var tvungen att dela på FB. Blir helt matt av vårt samhälle...Det är så jävla jävla sjukt.

Lotta sa...

Håller med!

KRAM

Hanna sa...

Anna: Matt var ordet. :(

Lotta: :)