onsdag 8 januari 2014

Att inte falla långt från trädet

Det här med att min son måste berätta exakt varje steg han gör i allt han gör? Gör mig galen. Tills jag inser att sådär gör ju jag också, "nu gör jag det och det, nu har jag gjort klart det och det, nu går jag istället över till detta ..." Med en liten skillnad dock. Jag kräver inte att någon lyssnar och ger feed-back, men det gör sonen. "Nu tar jag tandtråd. Nu borstar jag tänderna. Nu tar jag på mig pyjamasen." Måste alla följas av ett bra. Sista momentet brukar jag bara mumla mmm ... Mellan stela läppar. Ungefär så sitter jag i detta nu. Kan inte morsan få kolla internet i fred, va?

3 kommentarer:

Kati sa...

Om några år, när han är i tonåren, kommer du förmodligen sakna det. :)
PS jag och min mamma har samma tendens bägge två. Det ligger verkligen i släkten.

Trillingnöten sa...

Hahahahaha! Som att du beskriver min dotter! Ibland känns det som om huvudet ska sprängas av all information jag får av henne...Därför försöker jag att studera när dottern är i skolan för jag KAN inte koncentrera mig på hennes prat (för hon pratar även om jag inte hör på...om hon leker, tittar på TV, läser en bok...)
Men just det där att allt ska uppmärksammas är precis som din son!

Hanna sa...

Jag är inte ensam, vad skönt!