fredag 26 oktober 2012

Feministen i mig

Nu har jag avslutat min prenumeration på Damernas Värld. Jag fick nog. Jag har älskat modemagasin sedan jag var femton. Typ. Innan dess var det Frida som gällde. Elle, Clic, Vogue, Femina, you name it, jag har köpt dem. Men inte nu längre.

Vad var det som hände? Tja, det var år av frustration. Artikel efter artikel som skriver om den starka kvinnan. Som inte ska låta sig slås ner. Som ska lära sig andas och slappna av och veta att hon är good enough och allt det där. Men. In emellan. Där det står att läsa att det är kvinnan som förstör. Kvinnan som är boven. Boven bakom män som inte kan tänka själva. Är män otrogna, då är det den andra kvinnan som är boven. Om mannen lämnat sina barn för att han hittat en ny kvinna, då är det den kvinnan som tvingat honom att inte träffa sina barn. Och så vidare i en hel evighet.

Det började redan i Martina Bonniers inledande ord. Luften gick ur mig. Där stod det om förlåtelse. Om en vuxen kvinna vars pappa övergivit henne och hennes syskon för att hans nya kvinna krävde det.

Varför är mannen alltid utan skuld?

All denna sexualundervisning man genomlidit. Där vi tjejer får reda på att vi ska kräva av killen att han använder kondom. Eh ...? Om vi inte kräver det så får vi liksom skylla oss själva. Kan vi istället fokusera kraft på att tala om för killarna att de inte kommer i närheten av tjejerna om de inte tar sitt ansvar?

(Jag kan rada upp exempel i flera dagar, men vem orkar läsa ett sådant långt inlägg.)

Eller kanske ska vi omyndigförklara männen här och nu. För samtidigt som artikel efter artikel lägger skulden på kvinnan, så nedvärderas samtidigt mannen. De är tydligen ansvarslösa och funktionsodugliga.

Jag vill inte längre vara med i den där snedvridna världen.

Nej, nu är det jag som endast läser tidningar som fokuserar på positiva saker. Utan genusuppdelning. Som Skriva.

9 kommentarer:

Frida Åberg sa...

Håller med dig Hanna! Det är åratals sedan jag köpte ett "glossy magazine". Vilket är synd för jag älskar inredning och mode. Tur att det finns andra forum för det nu förtiden.

Ja denna jäkla skuld! I stort och smått. Mannen som omyndigförklaras och kvinnan som ska rätta till kragen på gubben. Orka.

Och det här med förlåtelse. Det har också blivit helt vrickat. För det första att det skulle vara ett mål i sig att förlåta. Att man är lite bättre om man kan förlåta. samtidigt som det i mina ögon lyser passive agressive om hela grejen. (Kvinna sitter med blida ögon och förlåter medan ilskan rusar inombords).

Nej, låtom oss blanda fritt som du sa. Utan skuld och utan förutbestämda roller.

Näven i luften.

Hanna sa...

Näven i luften!

Åsa Hellberg sa...

Haha, jag är superpro förlåtelse men det är bara för mig egen skull, för att jag ska slippa släpa runt på skit som andra borde ta hand om.
I min värld betyder inte förlåtelse "okej, nu glömmer vi det här." Det betyder bara att jag inte längre tänker låta det du gjorde hindra MITT liv från att vara gott.

Sedan Damernas? Jag läser så sällan just det du hänvisar till, Hanna, är mest intresserad av modet faktiskt.
Nästa nummer ska jag därmed lusläsa.

Sofie sa...

Jag läser för modet jag men visst smiter det där andra in också. Jag ser genom fingrarna med det eller också är jag ganka mesig..?

Hanna sa...

Åsa: Jag kan hålla med dig om det där med förlåtelse, att det är för ens egen skull. Jag har också kunnat njuta bara av modet, men nu tog det stopp. De där dolda (halvdolda, inte alls dolda) nedtryckartexterna stod mig tydligen upp i halsen. :(

Sofie: Haha, kan jag inte uttala mig om. :)

Pernilla Alm sa...

Jädrars bra skrivet Hanna! Och shit. JAG HAR INTE TÄNKT PÅ DET.

Hanna sa...

Tackar! Och vad bra att jag fått upp ögonen på en till. :)

Åsa Hellberg sa...

Jag tjyvläste Martinas inledning idag och jag läste mer sorg av en förlorad och svag pappa, än något annat.
Men jag ska läsa det bättre när jag köper tidningen någon dag.

Hanna sa...

Det är väl det gamla vanliga, att man läser så som man själv känner för tillfället. För något år sedan hade jag kanske inte alls reagerat. Och när man (jag) läser artikeln inne i tidningen, så får inte den andra kvinnan skulden, det får hon faktiskt inte. Men som sagt, något ska ju få bägaren att rinna över, och det var det som gjorde det för mig.